Ingångar till samtal om kunskap och skola, samhället och hållbarhet

Ett sätt att skapa en långsiktigt hållbar skola, värd namnet, skulle kunna handla att skapa rum för neutral kommunikation. Vi borde samtala mer och debattera mindre. Lyssna och lära av varandra, istället för att förgöra den som torgför en annan åsikt än den jag försvarar. Kulturvetenskapens bidrag till sådana samtal handlar om att konstruera tankeverktyg som behövs, bland annat för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Världen, liksom skolan, är ett komplext självorganiserande system som i hög grad styrs av tillfälligheter. Processerna är oöverblickbara vilket inte minst visar sig i det faktum att det som i efterhand ser ut att ha följt en röd tråd av logiska mått och steg som utförts efter varandra utan större mankemang i själva verket väldigt ofta är resultatet av en lång rad tillfälligheter och många människors, men även artefakters (såsom till exempel infrastruktur, språket, olika regelverk, myndigheter, sociala nätverk och så vidare), intrikata samverkan och ömsesidiga påverkan.

Samhället och kulturen, liksom skolan och kunskap, är entiteter och begrepp som är omöjliga att fånga, kondensera och använda på ett klokt sätt i en debatt, utan att göra våld på verkligheten. Modeller och simuleringar är förenklingar som är hopplösa att förhålla sig till, för de säger alltid mer om den som skapat dem än om den verklighet de anses spegla. Simuleringar blir därför, om man talar med med Deleuze och Guattari (vilket jag allt som oftast gör), ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt inte minst om det är kunskap om världen man är ute efter, eller förståelse för vad som kännetecknar världens bästa skola. Det försöker jag i möjligaste mån (även om det är svårt) att undvika, bland annat genom att presentera tankarna och analyserna mer som frågor än som påståenden. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt. Ett sätt att både förstå detta på och samtidigt hantera tankarna presenterar Deleuze i följande citat, som jag ofta återvänder till.

[Man bör vara] som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje. De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror. (ibid).

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar skolpolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vilken åsikt man än har i frågan är det ett faktum att skolan och kunskap uppstår i och genom förutsättningslösa möten mellan många aktörer, i samtal där ingen styr över utfallet eller riktningen på konversationen. Detta är fallet redan idag, och har så varit genom hela historien. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om detta sakernas tillstånd, för bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna.

Deleuze skriver att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid), och det är något man kan försöka ta fasta på i arbetet. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår. Textens enda syfte är livet, skriver Deleuze, ”genom de kombinationer som den drar fram. Det är motsatsen till ’neurosen’ där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.” (ibid). Bokens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har är med andra ord avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till. Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen.

En strategi för att gripa sig an Deleuze tankar, (som alltså är både abstrakta och svårtillgängliga, om man närmar sig dem på ett konventionellt och inför författaren vördnadsfullt sätt) kan vara att helt enkelt bortse från det teoretiska finliret och bara bestämma sig för att ställa upp på tanken att människor lever i ett system, nätverk eller diagram av linjer som kännetecknas av en hög grad av självorganisation. Och det kan man göra i trygg förvissning om att ingenting annat än synen på världen har förändrats. Om Deleuze och Guattari har fel, om deras tankar inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, då kommer processen att självdö. Alla har alltså allt att vinna och inget att förlora på att försöka omsätta tankarna i vardagen, vilket för övrigt gäller alla teorier om samhället, skolan, kunskap och så vidare.

Är det kunskap man vill ha får man inte låta sig bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Det enda sättet att bilda sig en adekvat uppfattning om en tankes eller förslags användbarhet och eventuella nytta är att utgå från konsekvenserna som den kan tänkas ge upphov till, bara utifrån empiriska iakttagelser av det som händer som ett resultat av att teorierna sätts i verket kan man uttala sig om värdet med dem. Fler behöver aktivt göra sig medvetna om att samhällens utveckling helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av sammanhangen man är en del av. Och då kan man inte längre,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (ibid).

Bruno Latour presenterar liknande tankar när han talar om vikten av att följa aktörerna och att låta den principen styra det vetenskapliga arbetet istället för på förhand utarbetade metoder. Den tanken försöker jag konsekvent följa här på bloggen, där innehållet organiseras och användbara intryck och tankar plockas in från olika håll, efter principen att allt som kommit i författarens väg och som fungerar och ger upphov till konstruktiva uppslag att arbeta vidare med är bra.

På samma sätt har Michel Foucaults tanke om att det inte finns något sådant som en författare, i meningen ett autonomt skapande subjekt, införlivats i upplägget, så gott det nu går. God hjälp i det arbetet har jag även fått genom att ”stjäla” Johan Asplunds simulacrabegrepp (här finns en gammal text om det begreppet). Och stölden handlar om att använda begreppet på det sätt som jag finner användbart, oavsett om Asplund håller med mig eller ej.

Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt det till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Arbetet som jag på detta sätt försöker rita upp konturerna för kan sammanfattas med ett annat citat från Deleuze text om Samtalet, där han talar om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Här som på så många andra ställen i texterna av Deleuze och Guattari är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda aktörerna som betonas, i sådana event som uppstår när tankar och idéer stjäls och därmed sätts i rörelse. Över sådana processer går det inte att styra, ingen har med andra ord kommandot i den process som leder fram till världens bästa skola.

Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, om man bara tillåter sig att vara tillräckligt öppen och prestigelös. Och det var uppenbarligen Deleuze och Guattari, åtminstone väljer jag att läsa dem på det sättet eftersom deras texter då talar till mig och ger mig inspiration. Men, återigen, det är inte jag som sitter vid rodret och heller inte jag som styr tankeutvecklingen. Den uppstår processuellt i mellanrummet mellan min hjärna och texterna jag läser.

Dessa tankar använde jag ursprungligen för att skissa på ett förslag till hur man kan förstå och använda Bruno Latours teorier i ett kulturvetenskapligt arbete om alkohol och droger. Under projektets gång har det emellertid visat sig att hans arbeten snarare kommit att utgöra en station på vägen, eller ett nav för undersökningen. Det var när jag, via Latour, kom i kontakt med Gilles Deleuze som projektet på allvar förlöstes. Och när tankarna väl bearbetats och införlivats i mitt sätt att tänka kan de användas även i arbetet med att utveckla en kunskapsteori för en bättre skola än den vi har i Sverige idag.