Modersmål, översättning, kunskap och framtiden

Läser en krönika om översättning av skönlitteratur. En viktig text, som även handlar om kunskap och hållbarhet, eftersom allt hänger ihop, allt är delar av samma helhet. Det är SvDs kulturchef som tänker och skriver klokt, om mångfald och om språkets betydelse för Sverige och allas vår framtid. Graden av komplexitet i det språkliga uttrycket och medborgarnas samlade förmåga att uppfatta den säger något viktigt om samhället man lever i. Modersmålet är något unikt och det är intimt förknippat med identiteten och intellektet, hos alla. Därför är det så viktigt att värna språket, det egna, ursprungliga språket. Att kunna behärska fler språk är naturligtvis också viktigt, men grunden för allt är det egna språket. Lätt att glömma det i en globaliserad värld, men just därför viktigt att uppmärksamma saken.

Krönikan handlar om översättning av texter, om hantverket och förmågan att hitta rätt ord och klä tankarna i en adekvat språkdräkt. Översättning är ett hantverk och en kulturgärning av rang, men uppskattas inte på det sätt det borde. Det är lätt att få för sig att översättning är onödigt och att det är bättre att lära sig andra språk och läsa texterna i original istället. Inget kan vara mer felaktigt. Visst är det bra och viktigt att lära sig språk och att läsa skönlitteratur på originalspråk är utvecklande. Men om det sker till priset av ett utarmat modersmål och om det leder till att svenskan utarmas är det förkastligt och ett allvarligt problem. Därför vill jag lyfta tankarna och reflektera över innehållet.

Översättning av skönlitteratur är ett digert arbete, som inte alltid får den uppskattning det förtjänar. Förutom att översättare först ägnar många års studier åt att verkligen lära sig ett språk – och vi vet nog alla att många års studier inte alltid resulterar i att man verkligen lär sig ett språk – är själva översättningsarbetet ofta både mödosamt och tidskrävande. Inte sällan är det dåligt betalt och lite uppmärksammat; vi läsare ser författaren bakom verket, men inte den som har gett det en svensk språkdräkt. Ändå är översättaren också något av en författare – det räcker inte att ordagrant återge en originaltext, här måste dessutom formuleras något som blir skönlitteratur även på svenska. Översättaren Kajsa Öberg Lindsten sammanfattade det bra i en intervju i SvD förra sommaren: ”Man kan bara förstå författarens röst på originalspråket in till gränsen för sin egen förståelse, och i själva översättandet finns möjligheten att formulera något nytt, kanske för första gången på svenska”.

Översättare bygger broar mellan människor och eftersom alla inte kan lära sig alla språk kommer vi att behöva översättningar även i framtiden. Vi behöver det för att vi är födda med svenska som modersmål och för att svenskan är en del av oss som har svenska som modersmål. Det ligger ingen värdering i ett sådant konstaterande, det är ett faktum att alla utom barn som växer upp i familjer där föräldrarna talar två språk har ett modersmål och att det aldrig kan ersättas. Inget annat språk än modersmålet går att lära sig lika bra. inget annat språk ligger därför närmare oss än det vi lärde oss tänka på innan vi visste vad ett språk är och hur centralt det är för oss. Översättare behövs och borde få långt större uppmärksamhet än vad som är fallet idag. För att de håller svenskan vid liv.

Översättare öppnar världar för dem av oss som inte har lyckats lika väl med våra språkstudier, världar som vi annars aldrig skulle ha fått träda in i.

Alla kan som sagt inte lära sig alla språk. Därför behövs översättare, och ju skickligare de är desto bättre för Sverige, kunskapsutvecklingen här och framtiden. Översättare öppnar dörrar till andra världar och bygger som sagt broar mellan folk. Resultaten i den svenska skolan sjunker. Kunskaperna utarmas och för varje ny kull studenter som kommer till högskolan måste allt mer tid ägnas åt att jobba med saker som tidigare kullar lärt sig och behärskade innan de kom till högskolan. Och för att spara pengar talas det om att man ska korta tiden som studenter befinner sig i utbildning. Det går ut över språket och drabbar kunskapen och i förlängningen drabbar det även Sveriges möjligheter att hävda sig internationellt. Vill vi vara en kunskapsnation som står för framåtanda och som försvarar positiva värden måste vi värna skolan och den högre utbildningen och det gör vi inte genom att utarma och dra ner på kvaliteten av översättningar. Svensk skola behöver det svenska språket, klarar sig inte utan det. Det ser ut som en besparing men är i själva verket huvudlöst.

I en tid av internationalisering och globalisering kunde man tro att behovet av översättning skulle öka. I stället råder något av en isolationistisk trend inom litteraturutgivningen i Sverige. Pengar och människor må röra sig fritt över gränserna – ändå når allt färre utländska böcker de svenska bokläsarna i översättning. Helt ny statistik från Svenska förläggarföreningen visar att utgivningen av utländsk skönlitteratur har minskat med nästan en tredjedel de senaste 20 åren. 1994 gav svenska förlag ut 325 översatta nya romaner i inbundet format, förra året var motsvarande siffra bara 222. Den minskade utgivningen påverkar naturligtvis bokkonsumenterna i samma riktning; på tio år har försäljningen av nyutgiven utländsk skönlitteratur i inbundet format halverats.

Det är allvarliga siffror som blottlägger en fara och en risk, men få ser faran och riskerna. För sambandet mellan dessa siffror och sjunkande resultat i skolan är inte direkta och uppenbara. Här finns goda möjligheter för den som aspirerar på makt att förvränga och tolka. Och så länge majoriteten inte ser faran kan utvecklingen fortgå och fler besparingar genomföras. Vi är därför inne i en ond, nedåtgående spiral.

För två år sedan såg det dessutom ut som att Sverige skulle sluta att utbilda översättare av skönlitteratur. Då kom beskedet att Södertörns högskola skulle ställa in alla kurser på sitt litterära översättarseminarium. Svenska Akademien slog bakut och varnade för ”det aningslösa slöseri som denna besparing skulle innebära”. Glädjande nog trädde i stället Göteborgs universitet in och startade i våras ett magisterprogram för litterär översättning i tyska, engelska och arabiska.

Besparingarna är inga besparingar, det handlar om nedskärningar av vitala delar av den svenska kulturen, av allas vår själ och basen för kunskapsutvecklingen. Utan ett modersmål kan ingen högtstående kultur växa fram. Vill vi ha en skola värd namnet är denna fråga viktigare än något annat. Att tvinga elever läsa mer matte löser inte grundproblemet, tyvärr. Det finns ingen enkel lösning och det finns inga genvägar till hållbarhet och kunskapskvalitet. Att barn blir bättre på engelska av spela datorspel är naturligtvis bra, men om det sker till priset av att barnens modersmål utarmas är det förödande. Bara om det finns en stabil bas och endast om alla tillsammans värnar svenskan kan svenska barn hävda sig ute i världen. För engelska kan bara engelska barn få som MODERSMÅL. Därför kommer svenska barn som är bra på engelska aldrig att kunna hävda sig på allvar gentemot engelska barn. Goda kunskaper i engelska och andra språk är viktiga, men inte viktigare än modersmålsundervisningen och värnande av svenska.

Även om vi alla till mans kan uppleva att vi lever i något sorts centrum – av våra egna liv, om inte annat – är det ett faktum att Sverige är ett litet land i Europas periferi som är starkt beroende av impulser utifrån. Det borde tas som intäkt för att översättning av skönlitteratur är extra viktig för just oss.

Modersmålsundervisning är inte ett hot mot mångfald, det är en förutsättning för en hållbar globalisering. Svenska är en förutsättning för en stabil och god kunskaps- och identitetsutveckling. Att värna det svenska språket är dessutom ett skydd mot rasism och främligsfientlighet. Det är ur det egna språket kunskap och förståelse för andra växer.