Vad ska jag skriva om idag? Ingen aning. Letar och letar, men hittar inget jag går igång på eller känner att jag kan utveckla. Har fortfarande semester och det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Låter därför bara tankarna flöda, låter frustrationen vara motorn. Ord leder till tankar som leder till nya ord. Tillåter mig det och lämnar inga garantier för det som följer. Så måste det få vara ibland, för bloggande är bara bloggande om det är kravlöst och lustdrivet. Reagera gärna. Vi behöver samtala om det vi delar och vår gemensamma framtid.
I dessa dagar tävlar politikerna om vem som är mest god. Och i sin strävan efter att nå ut med budskapet är alla medel tillåtna, även smutskastning av motståndarna. Politik har blivit ett spel om siffror, om procentenheter, om vem som får mer eller mindre stöd än i förra mätningen. Allt och alla dras in i valrörelsen: skolan, pridefestivalen och försvaret. Ingen vill dock något på riktigt, för ville man skulle det visa sig mellan valen. Det talas om och visas på, men alla som lever i samhället känner av försämringarna in på bara skinnet. Mer att göra på jobbet, ökad osäkerhet, sämre underhåll, fler förseningar i kollektivtrafiken, sämre kunskaper i skolan och så vidare. Vems är felet och vad är orsaken? Det är frågor som ingen vill ta i. De verkligt viktiga frågorna vill ingen med ansvar ta tag i, för där har man massor att förlora och nästan inget att vinna.
Samhället blir på detta sätt allt mer en kuliss. Och allt annat följer med och tvingas anpassa sig till utvecklingen. Forskning är en del av samhällsbygget och forskare en del av befolkningen. Och eftersom ingen människa är en ö kan ingen forskare ställa sig vid sidan av. Även dem som ska levererar kunskap måste anpassa sig efter rådande syn på vad som är viktigt. Forskare ska producera, visa resultat. Även om forskningen inte kommer fram till något måste forskarna visa att de gör rätt för pengarna. Därför produceras det artiklar i en ständigt ökande ström. Artiklar som visar än det enda, än det andra. Det viktiga är att man publicerar sig, inte vad man säger.
Allt och alla hänger som sagt ihop. Politiker behöver stöd för sin politik, sina åsikter. Och forskarna behöver (ekonomiskt) stöd för att kunna forska. Även om det aldrig sker uttalat finns här en olycklig allians mellan makten och forskningen. Om forskare ger stöd till politiken kan forskarna räkna med stöd från politikerna. Därmed har två av samhällets fristående ben länkats samman och hela bygget riskerar att rasa samman.
För en hållbar samhällsutveckling krävs att politiker står upp för och tydligt deklarerar vad partiet vill och att politikerna som innehar makten faktisk gör något, i enlighet med den ideologi man fått mandat för. Politiken måste vara autonom från resten. Och forskningens enda hållbara mål kan bara vara ny kunskap, utan närmare precisering.
Bryt upp, bryt upp. Idag är allt och alla alldeles för insyltat i vartannat. Faller en faller alla. Den enda vägen som slagit in på håller inte, det är en väg mot undergång. När politikens budskap sprids och säljs in mellan reklam för ett nytt kasino och ett mobilabonnemang där man inte behöver vänta på att få den senaste modellen och när politikerna rör sig i flock för att synas i alla möjliga och omöjliga sammanhang, där och då har vi slagit in på en farlig och ohållbar väg. Och när forskningen tvingas in på samma väg håller vi på att såga av den gren vi sitter på.
Problemen som visar sig i skolan och som idag löses inom ramen för rådande maktordning och kunskapssyn är inga skolproblem, det är är allvarliga samhällsproblem som tar sig kunskapsmässiga uttryck. Vad Sverige (och stora delar av resten av världen, som Sverige är en del av) behöver är en annan syn på makt och på kunskap och på människans roll i världens tillblivelse.
1 kommentar:
"Reagera gärna. Vi behöver samtala om det vi delar och vår gemensamma framtid."
Haha! Ja, jag ska reagera. Jag läser ju din blogg och följer dig helhjärtat på Twitter. För någon dag sedan spred jag din text om Svenskt Näringslivs tankar kring vinst i skolan på Facebook. Jag är ett fan, med andra ord.
Jag håller inte alltid med dig, fattar inte allt och vissa teman går mig bara förbi. Det är bra, för då betyder det att jag kan utvecklas. Om jag fattade allt hade det varit ointressant.
Men jag läser allt som skrivs och det allra mesta inspirerar mig i stort och smått. "Flyktlinjer" har fått en kungsplats i listan över favoritwebplatser (där sånt som "Skolverket", "Skolinspektionen" och "Utbildningsdepartementet" har fått se sig omsprungna)
Jag lockades hit efter dina tankar om Foucault, själv försöker jag använda mig av den tidige F som ett sätt att visa hur musiklärares undervisning fungerar enligt olika diskurser. Jag gillar hur du resonerar tex kring "Diskursens ordning" och det är inspirerande att se hur du arbetar med tolkning och förståelse.
Därför ska jag vid lämpligare tillfälle djupdyka ner i Deleuze och Guattari, läsning som verkar mycket hoppfull!
Jag gillar den där resonerande/reflekterande tankestilen som jag förknippar den här bloggen med. Jag tror på den! Det är också skönt att se att man kan fungera så som akademiker. Att sedan akademisk prosa eller metodologi ser annorlunda ut är inget problem hävdar jag. Tvärtom så sker det en korsbefruktning om man kan få resonera/reflektera för att därefter använda en annan språklåda och andra ramar. Så bloggen tjänar för mig en pedagogisk-praktisk funktion.
Jag är musiklärare som har blivit doktorand i musikpedagogik men med ett brett intresse av undervisning och jag är kritisk till mycket av det som tar sig uttryck i skoldebatt - men också skolforskning.
Något jag uppfattar som mycket problematiskt och som också delvis hänger ihop med dagens bloggpost, är att vi ser en övergripande marknadisering, ("commodization" var ett begrepp som en professor i musikpedagogik använde sig av för att visa på hur undervisningens objekt mer och mer liknar varor på en marknad. Begreppet har använts i större omfattning utanför den musikpedagogiska sfären, men nu har det alltså hunnit ända dit).
Jag tänker ofta på Gert Biesta när det handlar om samhälls-, skol- och kunskapsutveckling. I takt med att mer och mer blir marknadiserat sker andra saker: skolan måste exempelvis kontrolleras, men inte av den tidigare akademin/lärarseminarierna, utan nu av en kontrollerande myndighet som Skolinspektionen/Högskoleverket och då måste Skolinspektionen/HSV också ha ett kvalitetsmått att mäta skolans arbete med. Och för att legitimera sina handlingar måste de kunna säga säkert vad god undervisning är, varpå evidens och mätbarhet blir viktigt. Trots att kunskaper, lärande och skolverksamheter (som jag ser det) är högst mänskliga och ytterligt komplexa system som kanske aldrig riktigt går att fånga in precist.
Förstå mig inte svart-vitt, jag kan se ett behov av Skolinspektion och valfrihet, konkurrens, marknaden som plats för att byta varor och möjlighet att mötas mm. Men jag kan också se faran i någon sorts extrem Milton Friedman/Ayn Rand-värld.
Den blir så absurd.
Mitt lästips till dig om du är intresserad är "The Life and Death of the Great American Schoolsystem" av utbildningshistorikern Diane Ravitch. Du har säkert läst den, men om inte tycker jag att den är läsvärd just för att se hur styrningen av skolan påverkar vad som görs inom den. Katarina Mattssons bok "Välfärdsfabriken" är ett annat aktuellt tips, mer en reportagebok än forskning, men ändå intressant och viktig.
Med förhoppning om flera flyktlinjer och flera tankar!
I all vänlighet,
Karl Asp
Skicka en kommentar