En kort text som var en av de första jag kände mig riktigt nöjd med, från den första tiden innan jag ännu visste om det bar. Från januari 2011.
Tittade på krönikan om Sportspegeln igår, på SVT. Det slog mig att detta
banbrytande, klassiska TV-program har vuxit fram ur precis en sådan
process som jag här försöker visa på möjligheterna med. Programmet
planerades aldrig fram, och det fick växa fram icke-linjärt i ett
medialt mellanrum som få andra brydde sig om. Här fanns inga på förhand
utformade regler att hålla sig till. Man tog vad man hade och gjorde så
gott man kunde av det material som förelåg.
När konceptet fick växa fram på detta sätt var man tvungen att lita
till medarbetarnas kompetenser, man var tvungen att låta alla göra det
som han (och med tiden även hon) ville och brann för. Man gav några
entusiaster fria händer, utan att förvänta sig annat än att de skulle
göra sitt bästa. Slumpen spelade en central roll i framgången. Slumpen
och det faktum att man lyssnade på mottagarna av de bilder och tankar
som sändes ut i etern. Trial and error. Icke-linjär process!
Det var just detta upplägg och den frihet och det förtroende för
medarbetarnas kompetens och intresse för det de sysslade/sysslar med som
gjorde att Göran Zachrisson vågade tänja på ramen och blanda in
filosofi i sina reportage om sport. Det var i mellanrummen som överallt
uppstår som han hittade inspiration till sina poetiskt vackra reportage
vilka speglade sporten från nya perspektiv. Och det är genom sådana
reportage som idrottshjältar växer fram och som sportgrenar hittar sin
publik.
TV-sändningar är dessutom komplicerade lagprestationer. För att
kunna återge vad som sker krävs en lång rad olika kompetenser,
teknologier och inte så lite tur och tajming. För att skapa
idrottshjältar krävs med andra ord en oändligt lång rad av aktörer,
mänskiga såväl som icke-mänskliga. Och den som hävdar att idrott byggs
av soloprestationer vägrar inse faktum!
Ta bort en sådan trivial sak som bollen, och Zlatan är reducerad till en
helt vanlig kille. Utan public-service, inga superstjärnor med
superlöner. Utan publik, inga världsevenemang. Ingen är sig själv nog.
Allt sker i mellanrum, som ett resultat av samspel.
Varför har vi så svårt att inse detta, uppenbara faktum!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar