Påskens mening och vägen som mål

Målet håller på att bli meningen med allt. Förmågan att ta vara på och uppskatta vägen utarmas därmed. Föraktet mot dem som pekar på riskerna växer. Se där, en ögonblicksbild av vår värld, vårt samhälle, kulturen av idag. 

Målsäkrinsarbete och kontroller av allt och alla, för att garantera att den på förhand uppgjorda planen följs. Känns detta igen? Skulle tro det. Alla underkastar sig, för den goda sakens skull. 

Alla vill väl ha något slags överblick. Det är inte önskan om att nå mål eller rädslan för kaos som får mig att skriva dessa rader. Människan vill vara trygg, ha överblick och ständigt få det bättre. Det är själva den grund som mänsklighetens historia och dagens samhälle vilar på. 

Problemet är inte strävan efter kontroll, det är bristen på förmåga att se riskerna. Därför skriver jag detta. För att jag inte vill vara tyst med det jag ser. För att jag bryr mig om och för att jag vet och oroas mer av det som görs för att minimera riskerna, än av riskerna i sig.

Det är påsk nu. Jag har ledigt. Har hyrt bil och färdas genom ett Skåne som står och väger mellan vår och försommar. Enda målet är att uppleva och njuta. Ikväll ska bilen lämnas tillbaka. Det betyder slutet på denna resa, men det är inget mål. Vägen är målet. Livet är det enda som betyder något. Ett gott liv.

Genom ökad kontroll och genom att påtvinga allt fler ett allt större ansvar för att säkra målet om ett gott liv för alla riskerar ingen att uppnå det, för all kraft och allt fokus, all tid, går åt till att säkra och kontrollera. Det är en av livets alla paradoxer. 

Tar tillfället i akt att påminna om det. Ute vaknar Skanör. Fåglarna kvittrar. Solen ska nog spricka upp frampå även om det är lite disigt. Snart är detta välbehövliga mellanrum och denna vila från vardagens krav över, borta. Men minnena av det finns kvar. Minnen är det enda som finns kvar, oavsett vad man sysslar med eller vill. Och minnen går inte att planera för, de kan bara fångas i flykten. 

Ska äta lite frukost. Sedan bär det iväg igen. Norröver, det är den enda planen. Målet är att samla minnen. Att uppleva och kontemplera över livet och allt vi människor gör. Det är i alla fall mitt sätt att fira påsk.

Imorgon är det vardag. Då blir det mer ordning och reda. Då fortsätter jag bloggprojektet Flyktlinjer, vars mål är att skriva och tänka om kultur och kunskap utan att bli färdig. Flyktlinjer är min resa. Vägen är målet.