Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 17

Den som har bestämt sig är låst i sitt tänkande, inte längre mottaglig för information som kanske skulle kunna omkullkasta tesen som hålls för sant. Inser att denna den sista posten i serien om tolkning och makt samt invändningarna från Deleuze och Guattari mot Freuds fixering vid sexualiteten, i och med den uppblossande kritiken av poststrukturalismen, är brännande aktuell. Och det förvånar min inte. Kultur fungerar så, dess uttryck må förändras, men dess innehåll är sig väldigt mycket likt. Vi människor har i biologiskt hänseende inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren och vi brottas därför med liknande grundläggande problem och har att hantera samma typ av drifter. Kulturellt lever vi idag i en helt annan värld än både Freud och Deleuze och Guattari, men skillnaden handlar mer om yta än om djup. Kampen mellan Freud, som är en representant för ett positivistiskt vetenskapsideal, paradoxalt nog även om han har en tolkande metod, och Deleuze och Guattari som är poststrukturalister, är evig. Kampen om var kunskapen finns och vad som är viktigt att veta löper som en röd tråd genom hela människans historia. Finns kunskapen i världen och kan människan upptäcka med hjälp av logik sina sinnen? Eller skapas den kulturellt genom människans tolkning? Genom historien har än den ena, än den andra sidan, gång på gång, presenterat sig som segrare. Och ibland har det presenterats förslag på hur man kan hitta bryggor mellan de båda sätten att tänka, för båda sidor har rätt, eller ingen av dem har åtminstone fel.

Världen är komplex och människan är en mycket liten del av livet här på jorden, och jorden är en försvinnande liten del av Universum. Det är viktigt att påminna sig om det ibland, hur små och obetydliga vi människor är och hur futtiga våra strider ter sig när de ställs mot evolutionen och det ömtåliga ekosystemet på jorden, som är den enda plats i Universum där människor kan leva sina liv och utkämpa sina strider. Lite ödmjukhet skadar aldrig. Det är framförallt den typen av insikt jag tar med mig. Vem som har rätt, Deleuze och Guattari eller Freud, det är i sammanhanget obetydligt. Jag letar inte bekräftelse på att det jag tror är rätt och följer inte Deleuze och Guattari slaviskt och jag är heller inte intresserad av att ta ära och redighet av Freud. Det är inte så jag ser på kunskap. Jag söker förståelse för det liv och den värld jag lever i, är nyfiken och letar efter nycklar och verktyg som kan ta mig vidare i sökandet efter ny och fördjupad kunskap. Vetenskap är ingen kamp, det är en upptäcktsresa.

En av egenskaperna hos oss människor, kanske den av våra egenskaper som ger oss och mänskligheten störst problem, är att vi har ett minne, att kunskapen vi har är förkroppsligad och därför aldrig är ren. Ordet kunskap och ordet sanning är ord, det kan ingen förneka och ord bärs fram av människor som interagerar med andra människor. Därför är kunskap och vetenskap alltid kulturellt färgade verksamheter. Världen där ute är som den är, oavsett vilken av sidorna som för tillfället är i bäst form och som kan samla flest anhängare för sin sak. Det människor slåss om är makt och inflytande, sin överlevnad. Detta måste vi förstå och ta med i beräkningen, om vi VERKLIGEN vill veta och förstå. Vad poststrukturalism går ut på, lite förenklat, är att man tar med människan i beräkningen, istället för att försöka eliminera allt mänskligt. Poststrukturalismen ser till helheter och sammanhang.

There are no individual statements, there never are. Every statement is the product of a machinic assemblage, in other words, of collective agents of enunciation (take "collective agents" to mean not peoples or societies but multiplicities). The proper name (nom propre) does not designate an individual: it is on the contrary when the individual opens up to the multiplicities pervading him or her, at the outcome of the most severe operation of depersonalization, that he or she acquires his or her true proper name. The proper name is the instantaneous apprehension of a multiplicity. The proper name is the subject of a pure infinitive comprehended as such in a field of intensity.

Den som inte ser på världen på detta sätt, den som ser sig som unik och odelbar eller som försvarar INDIVIDENS frihet, hen kommer så klart att bli provocerad. Det är inte svårt att förstå, men jag har inte hört någon som på allvar hävdar att vetenskap har mer känslor eller makt att göra. Vetenskap handlar om kunskap och den som blir illa berörd av att få sina förutfattade meningar utmanade, hen har inte i vetenskapen att göra. Och det är faktiskt heller inte så ofta som det strids om dessa saker inom akademin, det är framförallt i medierna. Deleuze och Guattari ser till helheten och hur uttalanden skapas och kommuniceras, samt hur orden förhåller sig till tingen och världen samt kulturen. De har inte bestämt sig för något på förhand, de söker förståelse i det som sägs, där det sägs och det som man talar om. Vargmannens berättelse behandlar Freud som ett uttalande från en unik individ med en personlig livshistoria. Och han har sin bild klar för sig innan arbetet börjar. Freud vet hur människan fungerar, för hans syn på människan är universell. Därför söker han bevis för sin tes, istället för ny kunskap och förståelse.

What Proust said about the first name: when I said Gilberte's name, I had the impression that I was holding her entire body naked in my mouth. The Wolf-Man, a true proper name, an intimate first name linked to the becomings, infinitives, and intensities of a multiplied and depersonalized individual.

Ingen kan förneka världen eller livet. Alla lever i den och har ett liv. Det gäller poststrukturalister också, de är inga gudsförnekare eller upprorsmakare. Poststrukturalism söker kunskap i lika hög grad som alla andra inom vetenskapen, de söker sig bara fram via alternativa vägar och vågar leta efter kunskap på nys ställen. Sökandet är viktigare än vetandet, så vill jag se på skillnaden. Deleuze och Guattari, till skillnad från Freud, försvarar ingen bestämd ståndpunkt. De lyssnar mer på Vargmannen och hans ord, än de lyssnar på varandra och de kunskaper som forskarparet gemensamt förfogar över. Därför ser de andra saker och lägger märke till annat. De ser en komplex helhet sammansatt av delar. En plus en, plus en, gånger två ...

What does psychoanalysis know about multiplication? The desert hour when the dromedary becomes a thousand dromedaries snickering in the sky. The evening hour when a thousand holes appear on the surface of the earth. Castration! Castration! cries the psychoanalytic scarecrow, who never saw more than a hole, a father or a dog where wolves are, a domesticated individual where there are wild multiplicities.

Freud ser det han bestämt dig för på förhand, det han letar efter. Fast vetenskap handlar inte bara om att söka bekräftelse och bevis för sin sak, det handlar lika mycket om att söka efter sådant som motsäger det man trodde. Vetenskap handlar om att öppna upp och om att så förutsättningslöst som möjligt söka kunskap och förståelse. Och det handlar om att släppa taget om det man visste när ny kunskap etableras. Vetenskap handlar om att gå vidare, om framtiden det som komma skall. Inte om att med näbbar och klor och till varje pris försvara och klamra sig fast vid det man trott sig veta. 

We are not just criticizing psychoanalysis for having selected Oedipal statements exclusively. For such statements are to a certain extent part of a machinic assemblage, for which they could serve as correctional indexes, as in a calculation of errors.

Läs denna passage noga och läs gärna Ledaren i DN där postmodernismen kritiserades. Vad är det som kritiseras av kritikerna till det postmoderna? Vad är problematiskt i ovanstående påstående? Freud väljer en aspekt av en större helhet och håller fast vid den. Det borde han kritiseras för, av alla som söker kunskap, annars är det inte kunskap man söker. Deleuze och Guattari försvarar som sagt ingen egen ny och bättre, mer sann, tolkning av berättelsen.

We are criticizing psychoanalysis for having used Oedipal enunciation to make patients believe they would produce individual, personal statements, and would finally speak in their own name. The trap was set from the start: never will the Wolf-Man speak. Talk as he might about wolves, howl as he might like a wolf, Freud does not even listen; he glances at his dog and answers, "It's daddy."

Vetenskap handlar inte om att veta, utan om att SÖKA kunskap och förståelse. Det är något jag blir mer och mer övertygad om ju mer jag sysslar med forskning. Fast jag förväntas av det system jag verkar inom att försvara den rätta läran och att samla meriter på hög. Jag förväntas i och av den akademiska kulturen att söka bekräftelse av kollegor och man vill att jag likt en gladiator ska utkämpa bittra strider med meningsmotståndare som inte är intresserade av något annat än att vinna kampen, äran och berömmelsen. Det är inte därför jag forskar eller är lärare på högskolan, jag är där för sökandet efter ny och bättre kunskap. Jag vill veta mer och överger gärna det jag trott på om jag överbevisas. Kunskapen står i centrum, inte JAG. Vetandets frihet försvarar jag till varje pris och den dagen då man inte får säga det man tror och anser sig ha bevis för, då är det inte längre vetenskap man sysslar med. Då har man slutat läsa, lyssna, tänka. Då är makt och inflytande det enda som betyder något. 

For as long as that lasts, Freud calls it neurosis; when it cracks, it's psychosis. The Wolf-Man will receive the psychoanalytic medal of honor for services rendered to the cause, and even disabled veterans' benefits. He could have spoken in his own name only if the machinic assemblage that was producing particular statements in him had been brought to light.

Deleuze och Guattari lyssnar på Vargmannen, de tar honom och allt han säger på allvar. De är intresserade och vill lära sig mer, av honom. Freud lyssnar på sig själv, på det han redan vet och undervisar Vargmannen. Till varje pris håller han fast vid sin tolkning, mot bättre vetande bryr han sig mer om sitt ego än personen som kommit till honom för att få hjälp.

But there is no question of that in psychoanalysis: at the very moment the subject is persuaded that he or she will be uttering the most individual of statements, he or she is deprived of all basis for enunciation. Silence people, prevent them from speaking, and above all, when they do speak, pretend they haven't said a thing: the famous psychoanalytic neutrality.

Vetenskapen söker vara objektiv, för att utsagorna och kunskapen inte ska färgas av subjektivitet. Är det ens möjligt, den frågan anses befängd och behöver därför inte ställas. Och om frågan ändå ställs drar den som vågar kritisera rådande sanning på sig kritik och riskerar att stängs ute. Hur objektivt är det? Och är det inte mer ärligt och öppet att försöka föra upp allt det subjektiva på bordet och ta det med i beräkningen när kunskapens rimlighet ska bedömas? Om det nu är kunskap vi söker, borde vi då inte skaffa oss förståelse för dem som arbetar med kunskapen och dem som lyssnar på resultatet? Den typen av frågor ställs än idag av postmodernister, vilket ingen kallar sig. Lika lite som någon kallar sig positivist. Det handlar om olika sätt att söka kunskap bara och det handlar om hur långt man är beredd att gå i sin kritik av vetandet och verksamheten. Vem har störst chans att hitta ny kunskap, den som förvarar det gamla eller den som lyssnar kritiskt och söker sig fram längs nya vägar?

The Wolf-Man keeps howling: Six wolves! Seven wolves! Freud says, How's that? Goats, you say? How interesting. Take away the goats and all you have left is a wolf, so it's your father ... That is why the Wolf-Man feels so fatigued: he's left lying there with all his wolves in his throat, all those little holes on his nose, and all those libidonal values on his body without organs. The war will come, the wolves will become Bolsheviks, and the Wolf-Man will remain suffocated by all he had to say. All we will be told is that he became well behaved, polite, and resigned again, "honest and scrupulous." In short, cured. He gets back by pointing out that psychoanalysis lacks a truly zoological vision: "Nothing can be more valuable for a young person than the love of nature and a comprehension of the natural sciences, in particular zoology."

Freud vet inget om vargar eller hur vargar fungerar och han behöver heller inte veta något om naturen. Sådan kunskap ligger honom snarare i fatet för den tar fokus från det som är hans ämne, hans expertområde. Och så är det än idag. Det så vetenskapen är organiserad, det är så man gör karriär, genom att nischa sig och genom att gräva sig djupare ner i allt smalare hål. Genom att utkämpa strider och genom att försvara gamla kunskaper, putsa sitt ego och hindra utmanare från att komma fram. Därför kan man, när man byter forskningsintresse, från genus (som jag ansåg mig veta det jag behövde veta om) till alkohol och droger, att "han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer". Som om det hade något att göra med min forskning om alkohol och droger. Idag forskar jag om organisationer och destinationsutveckling. Jag trivs inte i trånga mörka hål, jag vill vara i rörelse, söka ny kunskap, överraskas. Jag vill utmana mina gamla kunskaper, inte försvara dem.

Där slutar denna serien bloggposter. Snart öppnar jag upp en ny. Vet inte om vad ännu, det måste få ge sig. Intressant att dessa texter kom att bli så brännande aktuella som de blev. En händelse som nästan ser ut som en tanke, men som bara visar hur världen är och hur den blir till. Ett resultat av slumpen och av verklighetens komplexitet. Exempel på detta och på många andra osannolika fenomen finns överallt, om man bara lär sig lyfta blicken och förstår hur lite vi människor vet egentligen, om oss själva och om världen vi lever i och de kulturella sammanhang vi skapar tillsammans i vardagen.