Moralens geologi 1

Börjar på en ny serie poster som bygger på, eller där innehållet i boken A Thousand Plateaus används för att tvinga fram tankar om samtida fenomen. Här handlar det om moral och om hur denna oundvikliga aspekt av levt liv och kultur blir, om processerna som leder fram till resultatet som går att iaktta som den moral som alla har att rätta sig efter.

Moral och etik finns där inte bara, lika lite som jorden vi lever våra liv på. Moralen blir till, är ett resultat av interaktivitet, skapas mellan och lämnas kvar som avlagringar. Moralen förändras i takt med livet, kulturen, människorna och hela det sammanhang som växer fram mellan allt och alla. Förändringen går emellertid långsamt. Kultur är flyktigare och förändras därför snabbare. Ett välmående samhälle, ett hållbart sammanhang för mänskligt liv, skapas när och där det råder balans mellan delarna som bygger helheten. Och moralen är en del. Man kan tycka vad man vill om moralen, men den finns där och den påverkar. Moralen lever sitt eget liv, liksom kulturen, naturen, människorna, språket och alla andra delar som bygger den helhet vi lever och verkar i och som vi vant oss att ta för givet. Och det är en helhet som bara kan förstås som en helhet, en föränderlig massa under ständig tillblivelse.

Föregående bloggposter har handlat om språk och om psykologi. Det är också delar av den större helhet som livet på jorden utgör och som formar det mänskliga liv som du och jag är delar av. Respektive aspekt behandlas för sig, men det kan inte nog poängteras att det är delaspekter av en större helhet som består av fler än en, men färre än många interagerande och ömsesidigt påverkande, delar. Moralen är en del av kulturen, som är en del av språket, som är en del av psykologin, som är en dela av livet som är en del av moralen. Delarna går in i och ut ur varandra, likt ett rhizom som jag också skrivit en serie bloggposter om. Även om det hela tiden och överallt reses anspråk på äganderätt över dessa delaspekter av helheten kan ingen kontrollera dem helt och hållet. Förändring och tillblivelse, icke-linjära processer av samverkan, är vad vi har att göra med. Moralen är ingens och allas.

Många ord och ostrukturerade tankar. Men det är så det ofta blir när jag slår upp och studerar texter av Deleuze och Guattari, de instruerar mig inte, de väcker tankar, sätter igång processer. Blicken riktas mot fenomen i vardagen som skiljs ut och skärskådas. Här handlar det om moral och det har blivit dags att kasta sig ut tankeflödet. Har ingen aning om vart vi är på väg, men det är heller inte målet som är det viktiga, det är resan dit och att arbetet ger en ökad förståelse för vårt gemensamma liv och den kultur vi delar. 

The same Professor Challenger who made the Earth scream with his pain machine, as described by Arthur Conan Doyle, gave a lecture after mixing several textbooks on geology and biology in a fashion befitting his simian disposition. He explained that the Earth—the Deterritorialized, the Glacial, the giant Molecule—is a body without organs. This body without organs is permeated by unformed, unstable matters, by flows in all directions, by free intensities or nomadic singularities, by mad or transitory particles. That, however, was not the question at hand. For there simultaneously occurs upon the earth a very important, inevitable phenomenon that is beneficial in many respects and unfortunate in many others: stratification. Strata are Layers, Belts.

Här riktas fokus på avlagringarna som lämnas kvar efter att dess rörelse saktats ner och som påverkar tillblivelsen och förändringen. Överallt finns dessa mer eller mindre trögrörliga avlagringar, inte bara i naturen, utan även i språket, psykologin och kulturen. Någon gång har allt som är dött och orörligt varit liv och förändring och det är i spelet mellan dessa aspekter som nytt liv skapas, av och på det gamla. Mellan är ett viktigt nyckelord för förståelsen av filosofin som Deleuze och Guattari skapar. Utrymmet mellan, pauserna, glappen. Det är detta som gör det möjligt att urskilja lagren. All förändring har sitt individuella tempo. Tänk på årsringar som speglar tillväxthastigheten av nu ved. Det är ett slags avlagringar. Eller Vargmannens minnen och drömmar. Språkets böjningsregler. Vad vi har att göra med och det enda vi kan iaktta och reflektera över är döda rester av det som varit, spår av svunna tider. Men vad är det, dessa avlagringar?

They consist of giving form to matters, of imprisoning intensities or locking singularities into systems of resonance and redundancy, of producing upon the body of the earth molecules large and small and organizing them into molar aggregates.

Ordning ur kaos, skulle man kunna se det som med Ilja Prigogine. Organisering eller ett slags riktningsgivare för tillblivelse. Helheter är uppbyggda av delar, som är uppbyggda av delar, som är ... Och helheter är delar av större helheter, som är delar av större helheter, som är ... Och mellan dessa finns avlagringar som saktar ner förändringsprocessen. Här handlar det om materia, men även det som är immateriellt, som språk och kultur, eller moral, fungerar på samma sätt. Därför heter denna serie bloggposter och det kapitel eller den platå som bildar utgångspunkt för tankeflödet: 10,000 B.C: Thr Geology of Morals. Infångad rörelse är ett annat sätt att se på och förstå dessa avlagringar.

Strata are acts of capture, they are like "black holes" or occlusions striving to seize whatever comes within their reach. They operate by coding and territorialization upon the earth; they proceed simultaneously by code and by territoriality. The strata are judgments of God; stratification in general is the entire system of the judgment of God (but the earth, or the body without organs, constantly eludes that judgment, flees and becomes destratified, decoded, deterritorialized).

Gud har inget med kyrkans dömande makthavare att göra, men avlagringarnas funktion har samma omvälvande och genomgripande kraft som ett slags gud. Fast här handlar det som sagt inte om en dömande Gud, utan en sammanhållande kraft. Bilden som illustrerar kapitlet är en hummer, en double pincher. Det är ett sätt att visa på mellanrummens betydelse, att se det som en sammanhållande kraft, som gravitation, eller som en hummer med två klor. Och därifrån är (tanke)steget till ett slags Gud inte långt.

Moral brukar tillskrivas kyrkan och det finns de som hävdar att utan religion finns ingen moral, bara kaos. Gud blir då ett slags ordnande princip. Ett annat sätt att se på saken är att se moralen som ett slags avlagring, en rest av det som en gång var levande, föränderligt och under tillblivelse. Territorialisering, ett resultat av sammanhållning. Liv är rörelse och rörelse är alltid relativ. Utan referenser finns ingen rörelse, inget liv. Livet levs mellan då och sedan. Kultur skapas och upprätthålls mellan människor. Jag blir till i mellanrummet mellan mina drömmar och tolkningarna av intrycken av det som kommer mig till mötes i nuet. Mellan, mellan, mellan. Där finns allt som är viktigt, där uppstår moralen, i dynamiken och spänningarna som skapas mellan det som varit och det som blir. Utan avlagringar, ingen riktning, bara deterritorialisering och kaos. Moral är det som ger ordning och struktur åt kultur.

Hoppas du vill följa med på resan, på den fortsatta arkeologiska utgrävningen av moraliska avlagringar. Hoppas att vi tillsammans kan skapa en ökad förståelse för den kultur och det liv vi delar och är delar av. Hoppas!