Någon annan har ansvaret. Det är på den principen vi har byggt dagens samhälle. Jag kan alltid skylla ifrån mig, i alla fall i teorin. För å andra sidan står vi idag mer ensamma än någonsin. Några skyddsnät att tala om finns inte, inte som det var en gång, på 1970- och 1980-talen. Ser en tydlig rörelse, dels mot minskat statligt ansvar för trygghet och hjälp, dels mot allt mindre ansvarstagande. Vi är idag mer kontrollerade än någonsin, från anställd till chef. Från student till professor. Alla kontrollerar och kontrolleras. Ingen är fri, fast det talas mer än någonsin om frihet och individens val. Paradoxalt är det.
Paradoxen i sig är oproblematisk. Kulturen fungerar så, det är inget konstigt. Problemet är att så få verkar inse vad vi gör med eller mot varandra när det ser ut som det gör. Det är lätt att tilldela någon ansvar, så länge man inte tilldelar sig själv ansvaret. Allt färre tar ansvar idag och allt fler förlägger ansvaret någon annanstans, hos någon annan. Ansvar ansamlas härigenom på ställen i kulturen där det inte går att komma undan. Förr eller senare når processen en gräns. Ansvaret för liv och död till exempel, eller för kunskapen. Sjuksköterskor och lärare befinner sig på strategiskt avgörande platser, olyckligtvis för dem som individer. Vid vägs ände kan ansvaret inte delegeras längre, fast det kan å andra sidan heller inte tas. Om sjuksköterskan inte får tid eller resurser att sköta sitt arbete kommer patienternas liv att hotas och om lärarna inte får möjlighet att göra ett bra jobb kommer eleverna och studenterna inte att få den hjälp de behöver.
Hur ser vi på varandra egentligen? Vad är rimligt att kräva av en medmänniska? Vems är ansvaret för att den som är sjuk får den vård man kan kräva i ett civiliserat samhälle? Vem ansvarar för att kunskapen utvecklas och lärande sker? Det är två avgörande frågor för samhällets långsiktiga hållbarhet, för oss alla, för framtiden. Vi kommer inte undan. Alla förstår att det finns en gräns för hur mycket arbetsuppgifter man kan lägga på en sjuksköterska innan patientsäkerheten hotas. Lite till, lite till. Bara detta också, sedan räcker det. Och när det blivit vardag, så bara lite till. För vi behöver spara ... Känns situationen igen? Det är lätt att lägga ännu en uppgift på någon annan, lätt att delegera lite mer ansvar. Så länge jag inte sitter där med Svarte Petter är problemet med att lösa uppgiften inte mitt, det är någon annans. Och denne någon får väl skylla sig själv som valt det yrket.
Ser en cynism växa fram. En farlig cynism som hotar att slita isär samhället och som är minst lika allvarlig som växande ekonomiska klyftor, om det nu inte är två aspekter av samma process. Troligen är det så. När marginalerna minskar och det ska sparas, sparas, sparas, är det lätt att resignera och bli egoist. Bara jag slipper så orkar jag inte bry mig. Inte bara strategiskt viktiga yrkesgrupper drabbas. Hela samhället går på knäna. Men jakten går vidare, för lösningen på problemen är samma sak som försatt oss i det prekära läget. Ansvaret är aldrig någon annans, det är vårt. Vi har försatt oss i situationen själva och gör detta mot varandra. Till vilken nytta? För att få lite mera pengar över, som vi måste lägga på försäkringar eller andra typer av skydd för att känna oss lite säkra, för att få lite respit. Det är inte hållbart!
Glad att jag inte är sjuksköterska. Tacksam för att det finns människor som orkar och som vill ta på sig det ansvaret, även om det ofta är helt orimligt och lönen dessutom är SKAMLIGT låg! Samtidigt oroas jag över och tyngs av ansvaret som vilar på mina axlar som lärare. När jag når min gräns och inte längre når upp till det jag tycker man kan kräva ev en lärare då får det inga livshotande konsekvenser, men på sikt är det kanske mer allvarligt att lärarna inte klarar sitt uppdrag än att sjuksköterskorna inte klarar sitt. För om patienter dör krävs det extraordinära insatser och detta förstår alla. Men om skolan inte klarar av att leva upp till det växande ansvaret visar sig inte riskerna förrän det är för sent att göra något åt problemen. För när kunskaperna väl utarmats och när ingen längre förstår vad som krävs eller vet vad som saknas, då kanske det inte längre finns någon som kan göra något.
Vad händer om lärarstudenternas kunskaper utarmas för att studenterna inte förstår vem som har ansvaret för kunskapsinhämtningen? Vad händer om lärarstudenter inte förstår vad som krävs för att lära? Då kommer de att föra över denna brist till sina elever och förkunskaperna till högre utbildning utarmas än mer vilket gör högskolelärarearbetet än mer betungande, tills vi når den gräns när lärarnas ansvar växer dem över huvudet och de ger upp och riktar in sig på att klara sig undan anklagelserna. Förhoppningsvis är vi inte där och når vi inte den gränsen, men vi är nära. Väldigt nära.
Hur nära vet ingen och det går heller inte att veta, inte förrän gränsen passerats och problemen landar i vårt gemensamma knä. Då sitter vi där med Svarte Petter och måste börja om från början, till enorma kostnader. Skriver detta, inte för att klaga, utan för att förstå känslan jag bär på. För att släppa på trycket lite, för att få kraft att kunna koncentrera mig på mitt uppdrag som lärare. På högskolan är vi inne på läsårets upplopp. Studenterna kämpar med sina uppsatser och mailboxen är fylld av uppfordrande rop på hjälp. Jag klagar inte, detta är en del av mitt arbete, det är roligt, utvecklande och jag älskar mitt arbete. Krav och rop på hjälp är totalt problematiskt. Så länge som studenterna tar på sig ansvaret för att lära!
Det som oroar mig är tendensen, som blir tydligare och tydligare för varje år, till att ansvaret för lärande och kunskapinhämtning allt mer läggs på mig. Det är mitt ansvar att studenterna ska få godkänt. Det är i alla fall ett allt tydligare, underliggande krav. Allt mer ansvar läggs på mina axlar. Och allt mindre stöd finns från organisationen, som kämpar med att balanserna budgeten och kapa kostnader överallt där det går. Allt mindre tid finns för lärande och kunskapsutveckling, allt fler tvingas lägga allt mer tid på administration.
Det finns en gräns. Någonstans finns det en gräns varifrån det inte går att vända åter. Var går den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar