Kampen om kunskap är evig

Kunskap är en kamp, ett hopplöst svårt uppdrag. Kampen är nämligen minst dubbelriktad, striden pågår på minst två fronter. Dels måste man kämpa för att få, förstå och internalisera vetande, dels måste man kämpa mot omgivningens brist på kunskap och förståelse samt den överallt närvarande dumheten. Hela tiden lurar uppgivenheten bakom hörnet. Kampen för vetande förs dessutom inte i första hand för egen del. Kunskap är ett kollektivt projekt. Utbildning en solidaritetshandling.

Plötsligt framstår inte längre kunskapsraset i den svenska skolan som speciellt gåtfullt. Förstår man kampens villkor och kunskapssökandets vedermödor är det inte speciellt svårt att förstå att Sveriges utbildningssystem vilar på lösan sand, att det är byggt på en fåfäng dröm om hur några privilegierade få anser att det borde vara. På väg till jobbet läser jag om en undersökning av lärarnas vardag. Det är ren skräckläsning. Att det inte var bra visste jag, men att det verkligen är så illa gör mig gråtfärdig, gör det än svårare att finna mod och kraft att fortsätta, dels undervisningen, dels sökandet efter kunskap. Undersökningen handlar om grundskole- och gymnasielärarnas vardag, men jag ser tendenser till samma sak på högskolan. Det mod som läraren Elin Pellberg visar är inte bara hedervärt, det är också oerhört viktigt och hennes klokskap borde vara ett föredöme för alla inom skolans värld, för alla som på något sätt sysslar med lärande.

– Det trevligaste och ärligaste är ju när föräldrarna hör av sig direkt till mig. Men det är vanligt att de ringer direkt till rektor och säger att "den här läraren har satt fel betyg, det får du ändra".  

Det är vid betygssättningstid som hetsen bland föräldrarna ökar, säger hon. Det är också framför allt betygen som föräldrar med barn på gymnasiet och högstadiet mest vill påverka, enligt enkätundersökningen bland lärarna.

Med argument som "det här måste någon annan lärare titta på" eller "hon har begått tjänstefel" har föräldrar försökt få rektor att ändra sina barns betyg, som Elin Pellberg satt. Eller sagt att rektor helt enkelt borde byta ut läraren.

Dessa ord riskerar att flimra förbi i nyhetsflödet. Imorgon är det något annat som fångar uppmärksamheten. För sådan är kampen för kunskapen, mot dumheten. Och vi som vet och redan oroar oss behöver inte höra på Pellberg för att förstå, vi har egna, liknande erfarenheter. Alla lärare har det. Och detta är en central del av problemet, att kampen för kunskap inte bara handlar om att skaffa sig den, utan lika mycket om att försvara den mot dumheten som aldrig tvekar, alltid är osäker och hela tiden reagerar med ryggmärgen, utan eftertanke. Ett kort citat från Nietzsche fångar tillståndet på pricken: "Med åska och himmelska fyrverkerier måste man tala till slappa och sovande sinnen. Men skönhetens stämma talar lågmält: den smyger endast in i de mest uppväckta själar". Man brukar säga att problemet är att de utan insikt och kompetens allt för ofta är tvärsäkra och högljudda, men de kloka tvekar. Och tvekar gör det för att tvärsäkerheten är en omöjlig dröm, för att det är klokt.

Fler betyg leder till mer problem, det är uppenbart. Så på vems sida står Björklund egentligen? Vad är det han värnar? Valfrihet till varje tänkbart pris, eller kunskap? Lärare behöver ALLT stöd de kan få och det är inte förvånande att Pellberg har stöd från sin rektor. Hur många lärare har det, i dessa ekonomiskt pressade tider? Hur många lärare delar hennes erfarenhet, utan att våga höja sin röst? Att tänka så är skrämmande.

Elin Pellberg är tacksam över det stöd hon alltid känt från sin egen rektor, men jämför med skolor där hon varit tidigare där det var underförstått att elever och föräldrar skulle tillmötesgås, annars fanns ju risken att de skulle flytta sina barn.

Så är också Norra Real en av Stockholms gymnasieskolor med högst söktryck. På en annan skola fick hon rakt ut beskedet från rektor att hennes löneutveckling blev sämre för att eleverna inte var tillräckligt nöjda.

– Hos oss funkar ju inte de här påtrycknigarna, men på andra skolor där jag varit lyssnar rektorerna mer på föräldrar och elever, för att hålla sig väl med dem.

Även den gången hon anonymt blev anmäld till Skolinspektionen togs hon i försvar av sin rektor. Istället valde han att visa upp anmälan och meddelade skolans lärare att just sådant skulle komma att hända allt fler av dem allt oftare – om de gör sitt jobb som de ska.

Detta är priset vi betalar, som samhälle, för valfriheten. Snart är den det enda vi har kvar, för den är oförenlig med skolans uppdrag att bygga och förmedla kunskap. Valfriheten är en dröm om en kaka man kan äta och ändå ha kvar. Alla är sig själva närmast. När betygen är allt och kunskapen, innehållet väger lätt så blir min kamp för mitt barn viktigare än allt annat. Kunskapen fungerar så, det är en paradox som ligger djupt begravd i logiken som kampen för kunskapen har att följa. Förstår vi det och är vi villiga att göra något åt saken, då kan raset stoppas. Där är vi inte. Långt ifrån! Och då spelar nya reformer ingen roll, de blir bara spel på ytan. Fernissa, åska och ett slags dumhetens himmelska fyrverkerier. Det är inte föräldrarnas engagemang det är fel på, det är skolans uppdrag och skolpolitikens inriktning och kunskapssyn.

Hon vill också lyfta fram att det i grunden är något positivt att föräldrar är engagerade. Tyvärr är det också de elever som mest skulle behöva engagerade föräldrar, som inte har det, säger hon.

Elin Pellberg vet inte hur många timmar hon lägger på sidolånga mejlkonversationer med föräldrar, föräldrar som kan ägna sidor åt att argumentera för varför deras barn bör få högre betyg, trots att de missat obligatoriska inlämningsuppgifter. Föräldrar som förslår att de ska ses nästföljande dag klockan elva, som att hon inte hade andra elever att undervisa.

Att ge Björklund skulden för att det ser ut som det gör vore att ge honom mer makt och inflytande än han har. Och jag är övertygad om att även han ser problemet. Tyvärr ser hans tolkning av situationen annorlunda ut än min. Tyvärr bryr han sig inte om kunskapen som sådan. Därför kommer han fram till att andra lösningar än dem som jag, som värnar vetandet först, sist, alltid, anser mig ha goda skäl att förespråka. En skola som bara rustar eleverna för kampen för kunskap är en halv skola. Det är en skola där betyg, ordning och reda samt lärarauktoritet ser ut som självklarheter. Kampen är emellertid dubbelriktad. En hel skola rustar eleverna även för att möta motståndet mot kunskap, skepticismen och dumheten.

En hel skola fokuserar inte bara på elevernas och studenternas lärande. Lika viktigt är lärarnas lärande. Fortbildning för lärare är inget man klarar av under några få veckor innan semestern, för att vetande verkligen ska vara en process måste det vara en central del av uppdraget och vardagen i skolan. Lärare blir aldrig färdiga. Kunskap är och förblir en kamp. Ett evigt krig som aldrig går att vinna. Kampen förs därtill på allt för många fronter och förståelsen för detta är allt för liten. Alla har allt för mycket att göra och allt för liten tid över för att bry sig, på riktigt.

Elin Pellberg är kritisk till dagens marknadsstyrda skolsystem, där hon menar att det inte finns några incitament alls att sätta korrekta betyg:

– Höjer man betygen blir i förlängningen alla nöjda: skolledare, elever och föräldrar. Höjer man betygen blir ens vardag som lärare mycket lättare. Ingen klagar när betygen är för höga.

Tänk om lärarna gav föräldrarna det de vill ha, hösta betyg: Genomgående. Det är en intressant tanke. Om alla lärare gjorde detta skulle hela systemet rasa och ansvaret för kunskapen skulle hamna i knät på Björklund. Han skulle då tvingas att peka ut vilka lärare som brustit i ansvar och peka på briserna som han menar att fler betyg löser. Om alla lärare ger alla elever högsta betyg skulle två mål uppnås. Dels skulle alla i hela samhället tvingas inse det absurda i att lärare både ska undervisa och betygssätta elevernas insats, det orimliga i att allt ansvar för kunskapen som Sverige är i skriande behov av läggs på läraren. Dels skulle lärarna få tid över till kampen för kunskap och mot dumhet, mer tid för lärande och utveckling av verksamheten. Och de duktiga eleverna, som verkligen arbetar och som vill lära, de skulle få lättare att visa vad de går för. För i en värd där betygsinflationen drivits till sin spets är det bara den reella kunskapen som räknas!