Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 16

Forskare är inte alltid överens. Igår till exempel, i Aktuellt stod två drogforskare med olika uppfattning och gav sin respektive bild av läget och sina skilda tankar om vad som borde göras. Du säger si, jag säger så. Det är så det ser ut inom forskningen, man är inte alltid överens. Det ligger i sakens natur att det blir så när uppdraget är att bringa reda i och förstå verklighetens komplexitet. Problemet är därför inte att forskarna inte är överens, problemet är att allmänhetens syn på forskningen (och även många forskares) är att vetenskapen söker sanningen. Sanningen kan av uppenbara skäl aldrig vara annat än en och den kan inte förändras. Om det är så man ser på forskning är det högst olyckligt att två professorer står i TV och ger två olika svar på en fråga, för vem ska man lita på?

Flyttar fokus lite, till klimatforskningen. Där finns det starka krafter som har allt att tjäna på att det finns ett tvivel, som utnyttjar allmänhetens skepsis gentemot forskarna och forskningen. Om forskarna inte är överens, då kanske det finns skäl att vänta lite, tills vi vet säkert. Så resonerar oljebolag och andra företag som riskerar höga kostnader om samhället och produktionen ställs om. Företagen är mäktiga aktörer som tjänar på tvetydiga forskningsresultat och företagen, eller kanske snarare dess anonyma (aktie)ägare, bryr sig föga om klimatet. Läser om detta i DN, och det har med Freud och med tolkning och makt att göra. Vänta bara. 

Sammantaget riskerar klimatförändringarnas genomslag att bli "allvarligt, genomgripande och oåterkalleligt", varnar författarna. Osäkerheten förblir samtidigt stor.

Kort efter att slutsatserna presenterats i går kom rapporter om forskargräl. En del formuleringar är larviga och alarmistiska, invände en av de inblandade forskarna.

Säkert finns sådana exempel. Den förra klimatrapporten innehöll också flera allvarliga missar och överdrifter. 2010 uppdagades fel i uppgifterna kring avsmältningen av Himalayas glaciärer. Men sedan dess har processen i FN:s klimatpanel blivit säkrare och mer transparent. Högre vetenskapliga krav har ställts på underlagen till rapporterna. P1:s "Vetandets värld" har bland annat berättat om hur panelen också infört nya rutiner för rättelser. Graden av osäkerhet står tydligt utskriven i varje avsnitt och avvikande uppfattningar går att spåra genom arbetet.

Resultatet blir förstås aldrig helt vattentätt. Men apparaten bakom klimatrapporten har med alla rimliga mått blivit mer tillförlitlig. De vetenskapliga sambanden är klara: Det har blivit varmare. Boven i dramat är de mänskliga utsläppen. Priset för klimatförändringarna är högt.

Ser här en uppenbar fara. Kravet på absolut säkerhet inom forskningen är en samhällsrisk, för det utnyttjas av hänsynslöst av skrupellösa företag som bara ser och tar hänsyn sin egen balansräkning och aktieägarnas krav på avkastning och stigande börskurser. Hur ska vi göra och hur kan man tänka? Jag ser analysen som Deleuze och Guattari gör av Freuds mest kända fallstudie, Vargmannen, som en illustration av något liknande och ett inspirerande uppslag till hur man skulle kunna tänka. Freud försvarar sin tolkning av Vargmannens berättelse med näbbar och klor. För honom är den sanningen och tolkningen är inget värd om den inte betraktas som just sann. Och som jag ser det är det anspråken som är problemet, inte tolkningen. För Deleuze och Guattari anmäler avvikande åsikt, de för fram en annan tolkning eller ett annat sätt att se på och förstå berättelsen. Poängen jag ser med deras sätt att resonera är att de inte hävdar att deras tolkning är mer sann, de argumenterar istället för att tolkningen är mer rimlig. Om det var så vi förhöll oss till klimat- och drogforskningen skulle olika forskares sinsemellan avvikande åsikter och resultat inte vara problematiska. Om det var så vi närmade oss frågan skulle forskarna inte stå i Aktuellt och debattera den meningslösa frågan vem som har mest rätt. Då skulle vi istället reflektera kring huvudfrågan, som i detta fall är drogproblematiken och klimathotet, och rimligheten hos olika tolkningar av dess lösning. För det tragiska är att alla är överens om att det finns problem, det är med andra ord inte där skon klämmer. Det man strider om är vem som har den BÄSTA beskrivningen av problemet och dess lösning. Varför är det viktigare att avgöra vem som har mest rätt, än att agera för att lösa problemet?

Det kan och bör vi fundera på och underlag till reflektion finner jag i massor hos Deleuze och Guattari, till exempel i deras analys av Vargmannens berättelse. Vem som har mest rätt är ovidkommande, det viktiga är att Vargmannen blir lyssnad på, att hans berättelse tas på allvar. Och mycket talar för att Freud inte alls lyssnar, att han har sin bild klar på förhand. Han har bestämt sig och behöver därför inte lyssna så noga. Hans intresse och kamp handlar om att behålla det tolkningsföreträde han kämpat till sig, i kamp med andra forskare. Jag är därför benägen att lyssna mer på Deleuze och Guattari, inte för att de har rätt, utan för att de både ger Freud rätt och lyssnar på Vargmannen.

Of course, there are Oedipal statements. For example, Kafka's story, "Jackals and Arabs," is easy to read in that way: you can always do it, you can't lose, it works every time, even if you understand nothing. The Arabs are clearly associated with the father and the jackals with the mother; between the two, there is a whole story of castration represented by the rusty scissors. But it so happens that the Arabs are an extensive, armed, organized mass stretching across the entire desert; and the jackals are an intense pack forever launching into the desert following lines of flight or deterritorialization ("they are madmen, veritable madmen"); between the two, at the edge, the Man of the North, the jackal-man. And aren't those big scissors the Arab sign that guides or releases jackal-particles, both to accelerate their mad race by detaching them from the mass and to bring them back to the mass, to tame them and whip them, to bring them around? Dead camel: Oedipal food apparatus. Counter-Oedipal carrion apparatus: kill animals to eat, or eat to clean up carrion. The jackals formulate the problem well: it is not that of castration but of "cleanliness" (proprete, also "ownness"), the test of desert-desire. Which will prevail, mass territoriality or pack deterritorialization? The libido suffuses the entire desert, the body without organs on which the drama is played out.

Människan är en sammansatt och komplex varelse, ett slags maskin bestående av delar som samverkar. Människan har ett intellekt, men styrs också av känslor. Och viktigast av allt är överlevnaden, individens överlevnad. För är inget viktigare än det, att jag överlever. Och om min sanning ifrågasätts och jag riskerar att skrattas ut och därigenom förlora något av det jag uppnått kommer jag att försvara sanningen med mitt liv. Det är inte konstigt att det blir så i praktiken, för det är människor som bestämt att vetenskapens uppdrag är att söka SANNINGEN och att den bara kan vara en, att bara en kan ha rätt om två träter. Med ett annat sätt att se på sanning skulle många meningslösa kontroverser kunna undvikas och mer fokus skulle kunna riktas och mer energi frigöras för arbetet med att lösa de problem vi alla gemensamt står inför.

Låt oss inte glömma Vargmannen, han vars berättelse forskarna slåss om tolkningsföreträdet till. Eller dem som fastnat i drogberoende. Och låt oss inte lägga mer tid på att strida om vem som har mest rätt ifråga om förändringarna av klimatet. Låt oss alla, tillsammans lägga så mycket tid, pengar och energi som vi bara kan på att skapa en bättre och mer hållbar värld för oss att leva i!