Alla (okej, jag vet att det är en överdrift, men här ska inget drivas i bevis. Här är uppdraget att väcka tankar, att initiera samtal och skapa intresse) drömmer om att bli lyssnade på. Alla vill att just deras tankar ska tas emot och spridas över världen, att just de ska ha vad som krävs för att bli framgångsrika. Alla lever därför på ett eller annat sätt på hoppet. Vi människor har förmågan att hoppas och detta är en av sakerna som skiljer oss från djuren. Utan hopp och tro och drömmen om att vara utvald klarar man sig inte, om man inte håller sig helt okunnig om livets oundgängliga förutsättningar och utgångspunkter. Tänk på hur mycket pengar som omsätts av spelindustrin, eller av oss. Det är ett tecken på hoppets kraft. Tänk om vi kunde göra något annat av den kraften än att bara hoppas på att bli rik. Tänk vad mycket vi skulle kunna göra om vi valde att satsa spelpengarna på något annat, med otroligt mycket bättre odds. Tänk om. Låt oss hoppas på något annat.
Vad skulle hända om du fick allas uppmärksamhet, om dina tankar, din röst var den ende. Kan du vara helt säker på att du i det läget skulle kunna fortsätta vara den du är? Handen på hjärtat, tror du det? Titta på hur det har sett ut och hur det ser ut i världen idag. De som lyckats, har de förvaltat makten på ett bra sätt? Putin, till exempel, är det någon du känner sympati med? Har han som diktator utvecklats till varm och omtänksam människa? Eller Kim Jong-Un i Nordkorea, förvaltar han sin makt och är det något att stå efter. Det jag vill visa med exemplen är hur komplexa och föränderliga vi människor är. Hur mycket vi påverkas av olika motstridigheter, både inom oss själva och i den omgivning vi lever i. Vi är inte en och den samme, vi är fler än en. Det behövs ingen forskning för att visa det, bara att man vågar öppna ögonen och reflektera lite.
Jag vill vara en del av något större än bara jag. Om vi blir många som tänker så, om vi blir många som hoppas lite mer för varandra än bara för egen del, då kan vi bygga ett annat samhälle än det vi håller på att rasera idag när alla kämpar för sin överlevnad och många bara är solidariska gentemot sig själva. Vi är människor och vår förmåga är enorm. Om vi väljer att tänka och agerar så. Om vi ser lite mer till varandra än till oss själva.
Jag är en kulturell pol, en exakt och avgränsad punkt i tillvaron. Vi är en annan. Och mellan dessa pendlar alla. Ibland delar vi med oss, men ofta ser vi till våra egna intressen. När individers rörelser växlas upp till kollektiv, till samhällen, länder, mänskligheten, händer något. För världen består av individer, men påverkas av kollektiv. När många jag agerar på liknande sätt växlas den enskildes kraft och energi upp och bildar en kraft som är större än summan av de enskilda krafterna. Det är en enorm kraft och den går inte att styra. De som försökt, eller de som fått chansen, har förvaltat den dåligt. Hitler, till exempel. Eller Putin. De har makt, för många lyssnade eller lyssnar på dem och agerade/agerar i enlighet med deras vilja. Det manar till eftertanke. För det är inte makthavarna som är problemet, det är alla de små och individuella handlingarna i vardagen som ger upphov till kraften och makten. Jag är inte ansvarig, jag följer bara regler eller kulturella mönster. Tänk vad lätt det är att skylla ifrån sig. Allt för lätt. Men det är som det är. Världen ser inte ut eller fungerar som vi människor vill. Den följer sin egen inneboende logik. Och den är jag intresserad av, vill jag försöka förstå.
Hoppet om att just jag skulle vara utvald gör en hel massa med oss och påverkar våra tankar och kulturen. För det får oss att fokusera på individen, den ende. Om jag är Universums centrum är det lätt för mig att förlägga olika typer av ansvar på någon annan. Det är hans fel, är en ryggmärgsreaktion. Den tanken ligger så pass djupt att få reagerar när någon enskild anklagas. Men stanna upp här lite, tänk efter. Det är judarnas fel, tänkte Hitler. Samma logik, samma tanke. Så länge felet inte är mitt är det enkelt och effektivt att skylla på någon, för om vi söker svaret i kulturen, det kollektiva kommer vi förr eller senare att tvingas inse att vi har ett ansvar också, även om det är diffust. Är det lärarnas fel att resultaten i skolan sjunker? Är det Putins fel att världen står på randen till en storkonflikt? Är det verkligen så enkelt? Nej, det är det inte! Det är oändligt mycket mer komplext än så. Och det handlar om hur vi ser på oss själva och hur vi agerar i vardagen.
Titeln jag valde på detta blogginlägg kom till mig när jag läste en debattartikel i tidningen, som handlar om Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad. Det dök upp en bild i huvudet: Två kulturella vägar som genom köpet slog sig samman och blev en bred väg. Nästa steg är att den vägen går samman med andra. Vi är på väg mot en värld där det snart bara finns en väg, eller kanske två. Antingen eller, rätt eller fel. Känns logiken igen. Sanningen är en och odelbar. Varifrån kommer den tanken, egentligen? Vet vi det, kan vi vara säkra? Jag tror och blir mer och mer övertygad om att tanken kommer från oss, från jagets längtan efter att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tror det är en effekt av att jag och alla andra är Universums mitt, om vi själva får svara på frågan, om vi går till oss själva. Vem annars skulle vi går till?
Visst är det härligt att färdas på motorvägar om man ska till ett mål, men man missar en massa på vägen. Om jag ska till Skåne tar det längre tid att vandra längs skogsstigar, men jag upplever mer under resan. Längs skogsstigen finns hela tiden möjligheter att välja andra vägar, kan man enkelt göra avstickare om det dyker upp något intressant. Tar man motorvägen är det svårt och eftersom man färdas så snabbt måste man hålla blicken stadigt på vägen. Effektiviteten har ett pris och det man tjänar i tid får man betala i förlorad upplevelserikedom. När det bara finns en morgontidning når den alla, men den likriktar också kulturen och tvingar fler att rikta blicken och tanken mot en och samma punkt. Mångfalden går förlorad. Skälet för detta är ekonomiska. Vi måste göra detta annars går båda tidningarna under, anför man som logisk förklaring till agerandet. Så här ser det ut i hela ekonomin. Motorvägarna växer och skogsstigarna asfalteras och småvägarna rätas ut. Bredare, snabbare, effektivare.
Igår hade vi krismöte på högskolan, som en direkt följd av Björklunds utbildningspolitik som bygger på samma logik som näringslivets strävan efter större, effektivare, rikare. Om det finns färre platser på högskolan kommer fler att tvingas kämpa mer för att få möjligheten att läsa och detta driver kvalitet. Det är den ena vägen, den enda vägen. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Satsa på några få elituniversitet, några få motorvägar, så får vi kvalitet och kan bli världsledande på ett eller några få områden. Målet för dessa motorvägar är ett Nobelpris.
Jag tror det är en dålig lösning. Vill inte färdas på motorvägar längre. Det ser ut som en vinst, men det är är en vinst som tillfaller någon annan. På samma sätt som när jag köper en lott, i hoppet om att just jag ska vara den utvalde, även om oddsen för detta är helt hopplösa. Om jag sparat alla pengar (fast det är inte speciellt mycket, för jag spelar inte alls sedan många år tillbaka) som jag lagt på spel och placerat dem på börsen hade jag fått en mindre summa, men där är oddsen otroligt mycket bättre. Och om jag gått samman med några vänner och vi tillsamman satsat pengarna på att bygga ett företag hade vi inte bara tjänat pengar, vi hade dessutom byggt något gemensamt för framtiden. Det är en liknelse, ett sätt att närma sig kunskapen indirekt. Och kunskapen i detta fall är insikt om kulturens inneboende dynamik och individernas roll i skapandet av samhället. Jag skriver inte om hur det är, jag försöker förmedla förståelse för hur det vi tar för givet blir som det blir.
Jag vill se en skola som inte är en motorväg där man färdas snabbt mot ett mål. Jag tror på en skola som ser ut mer som en skogsstig, där det finns gott om möjligheter att mötas och att göra avstickare. Där det finns tid för eftertanke och där vägen är viktigare än målet. Det är också ett sådant samhälle jag vill se, ett samhälle där alla är vaksamma på alla tendenser till diktatur och där motorvägar byggs med försiktighet och eftertanke.
Avslutar med en liten reflektion över multinationella företag, som är ett resultat av det tänkande som jag här försökt peka på. Vad är det egentligen? Privata imperier med ekonomisk makt som ofta överstiger länders. Strukturer som påverkar oss och som asfalterar världen och gör den till en enda stor motorväg dit alla tvingas upp, en motorväg vars enda mål är att skapa ekonomisk vinst. För vem finns företagen? Och var finns deras lojalitet? För sig själva och hos pengarna.
Det är inte vad jag tror eller hoppas på. Jag vill vara en del av en rörelse där målet är att öka delaktigheten och där kunskapen står i centrum. Jag är fler än en och vill agera tillsammans med många, men inte för många. Jag hoppas på att fler kommer till insikt om vad våra individuella handlingar leder till för konsekvenser. Jag hoppas på en skola där det finns tid och plats att tänka och där kunskapen är viktigare än allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar