fredag 11 april 2014

Dagens Nietzsche, om övermänniskan 2

Fortsätter här tanketråden som påbörjades i morse, om Nietzsches tankar om övermänniskan. Här utforskas den tanken vidare med hjälp av dagens Under Strecket, där argument för humaniora presenteras. Övermänniskan ser jag som ett sätt att fylla dessa punkter med innehåll och jag hittar även ytterligare argument för humanioras existens och samhällsnytta.

Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Det handlar inte om en människa som står över och som ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan. Zaratustra förkunnar: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill  lära mig. Zaratustra fortsätter.
Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan nu vara ett hav för att kunna upptaga en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar eder övermänniskan: hon är detta hav, i henne kan edert stora förakt gå under.
Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Människan historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Zaratustra/Nietzsche vill locka till. Och Nietzsche själv föregår med gott exempel. Han har studerat och lärt sig massor. Han delar med sig och tänker högt. Han försvarar inget utan rör sig hela tiden, söker ständigt ny kunskap. Och Zaratustra fungerar här som mellanhand, som förmedlare av visheten. Hans ord, liksom kan man ana även Nietzsches, möts dock med skepsis. Man skrattar åt honom och visar därigenom att man är långt ifrån de övermänniskor som Zaratustra vill hjälpa dem att bli, som vi alla kan bli om vi bara anstränger oss.
Då Zaratustra hade så talat, ropade en bland folket: "Vi hava nu hört nog om lindansaren; låt oss nu även få se honom!" Och allt folket skrattade åt Zaratustra. Men lindansaren som trodde att orden gällde honom begav sig till sitt verk.
Känner igen reaktionerna, för om och när man presenterar sig som humanist eller kulturvetare ler folk gärna. Ordet väcker förväntan om att man ska bli underhållen. Kunskapen som finns inom humaniora betraktas som mjuk och ställs den mot naturvetenskapens hårda kunskaper blir det uppenbart vem som får folkets öra när en viktig fråga ska avgöras. Kulturvetaren kan få komma in till kaffet, när frågan avgjorts, för att underhålla publiken med några anekdoter om hur det var en gång, eller hur det är där borta. Alla kan läsa och betrakta tavlor, så vem är kulturvetaren att uttala sig med större auktoritet än allmänheten? Nietzsche må vara död, men Zaratustra lever och människorna han älskar och talar till skrattar fortfarande. Ibland känns det meningslöst att att försöka nå ut med sina tankar. Otack är världens lön. Men det är inte för att tackas jag gör det jag gör, jag forskar för att jag tror på människan och för att jag ser kunskapen som meningen med livet.

Och jag är inte ensam. Tacksam för att bli påmind om det ibland. Tillräckligt ofta för att inte tappa sugen. Idag när jag med samma förväntan som alltid slog upp morgontidningen och bläddrade fram till Under Strecket fann jag till min glädje en text som likt Zaratustra förkunnade tankar som inspirerar och som pekar på metoder och vägar att överskrida det mänskliga. Thomas Karlsohn är det som skriver om humanioras nytta och han gör det med hjälp av Helen Smalls bok: The value of the humanities. Det slår mig att ett annat sätt att se på och förstå tankarna om övermänniskan är att se det som den människa som står på jättars axlar, som tar hjälp av och bygger vidare på tankar som tänkts och arbeten som gjorts av tidigare generationer människor. Övermänniskan börjar inte från ruta ett och är sig inte själv nog. Det skulle kunna vara en definition av övermänniskan och den är i  så fall allt annat än grandios. Fem fronter för humaniora handlar artikeln om. Låt oss gå igenom dem, men låt oss först lyssna på Karlsohns tankar om Svenskt Näringsliv, som uppvisade oroväckande många likheter med Zaratustras hånfullt skrattande publik, när man för några år sedan publicerade skriften Konsten att strula till ett liv.
Skriften från Svenskt Näringsliv sammanställde visserligen en del oroande fakta. Nonsenskurser utan forskningsförankring borde givetvis inte få ges, och studenter som hamnar snett är ett problem. Men det som med viss distans till debatten framför allt lever kvar är intrycket av näringslivsföreträdarnas totala oförståelse för vad humanistisk utbildning och forskning kan tänkas betyda för individ och samhälle.
Oförståelse för allt annat än den egna verksamheten. Oförståelse för allt annat än jag, jag, jag. Känns den beskrivningen igen? Är det inte en oroväckande bild av vår samtid som målas upp. Är det inte dessa låga egenskaper som politikerna övertrumfar varandra med för att locka väljare? Är det inte den synen på kunskap som präglar Björklunds utbildningspolitik? Och är det inte just detta som gör att Svenska elever tappar i kunskap och förmåga jämfört med många andra länders elever? Jag har inga svar, jag ställer bara frågor. För jag oroas av det som händer och det som förs fram i vetenskapens namn idag. Jag vill se ett annat samhälle, ett samhälle där olika kunskaper kan mötas och där bildning betraktas som något fint och eftertraktansvärt. Ett samhälle där humaniora anses vara LIKA viktigt som andra kunskaper, andra sätt att se på kunskap och på människan. Vilka är argumenten då?
Sammanlagt urskiljer [Small] fem grupper av argument för humanioras värde. För det första har det ofta hävdats att området studerar människans individuella och kollektiva meningsskapande. Enligt det sättet att resonera arbetar humanisten inte som andra forskare. Han eller hon rör sig in i ett landskap som annars hade förblivit outforskat. Om humaniora krymper eller försvinner går därför oundgängliga kunskaper förlorade.
Utan humaniora får vi ett fattigare samhälle. Ett samhälle som ligger nära det givna, det som är och där det blir svårt att överskrida nuvarande situation. Ett samhälle av skomakare som bliver vid sin läst. Ett samhälle där de fattiga fortsätter vara fattiga och de rika blir rikare. Ett samhälle med växande klyftor. Humaniora hjälper människan att förstå och utveckla mening. Och med dessa kunskaper kan människan lättare växa och överskrida det rådande. Om det inte är nytta vet jag inte vad nytta är.
Den andra grupp som Small urskiljer rymmer argument som säger att humaniora är av godo för samhället eftersom fältet bidrar med en utvidgad förståelse av vad nytta är. Tillskottet till helheten skulle alltså bestå i att erbjuda alternativ till snävt instrumentella föreställningar. Att medverka till förbättrad ekonomi och ökad materiell välfärd är endast två begränsade uppgifter bland många andra för den högre utbildningen.
Begreppet nytta behöver verkligen utforskas och det är ett forskningsområde som kunskaperna och kompetenserna inom humaniora är som klippta och skurna för. Det snävt instrumentella är synonymt med det givna, det som är. Vill man växa måste man överskrida det, och det är som bekant just det som övermänniskan handlar om, precis det humaniora hjälper oss med. Kunskaperna är ett tillskott till helheten, ett oundgängligt bidrag till arbetet med att stärka ekonomin och öka välfärden. Humaniora är ett komplement, liksom alla andra kunskaper och forskningsämnen.
Ett tredje argument för humaniora är att området ökar den kollektiva eller individuella lyckan. Den som fördjupar sig i humanistiska ämnen får helt enkelt bättre förutsättningar att leva ett rikt liv. Han eller hon utvecklar sitt intellekt och sina känslor på ett sätt som ger mening och tillfredsställelse, och därigenom tillförs även helheten positiva impulser. Resonemang av det slaget har varit vanligare historiskt än vad de är i vår samtid. Numera finns det ofta en stark motvilja mot att anföra sådant som kan uppfattas som ytligt hedonistiska argument för humaniora.
Lycka är att lära sig något som är svårt, att överskrida sin egen förmåga, att växa och bli bättre. Och det spelar inte så stor roll vad man blir bättre på. Alla är olika. Satsningar på humaniora ökar därför lyckan i samhället och det spiller över även på andra ämnen och verksamheter. Genom att dra ner på humaniora minskar man möjligheten för medborgarna att bli lyckliga. Det borde alla kunna ställa upp på är allt annat än onyttigt. Humaniora strular inte till, humaniora stärker och utvecklar det som tillsammans med andra kunskaper och kompetenser kan hjälpa alla att växa tillsammans.
Ett fjärde kluster av anförda skäl kan samlas under rubriken ”demokratin behöver oss”. Humaniora har enligt vissa av sina förespråkare en särskild roll att spela i arbetet med att forma myndiga och solidariska medborgare. Genom att vidga vår föreställningsförmåga och låta oss möta mänskliga tilltal från andra platser och tider odlar de humanistiska ämnena det mänskliga inom oss på ett särskilt sätt. Den processen påverkar också hur ett samhälles politiska liv gestaltas. Även om de förekommit tidigare har sådana argument blivit allt vanligare på senare år. Inte minst i USA – där traditionen av allmänna grundstudier med humaniora som viktig komponent (så kallad liberal education) är central – har demokratiargumentet funnit fäste. Hos ledande debattörer som Chicagofilosofen Martha Nussbaum är de dominerande.
Ett samhälle med låg grad av bildning är ett samhälle som ligger vidöppet för mörka krafter. Det är ett samhälle som förlorat förmågan att ta hand om sig på ett hållbart sätt. Det är ett samhälle som gör om samma misstag som tidigare samhällen gjort, om och om. Demokratin behöver humaniora lika mycket som humaniora behöver demokratin, så när makten börjar tala om att humaniora är överflödigt, kostsamt och icke önskvärt kan det vara ett slags indikator på hur det står till egentligen. Vad är det vi vill värna egentligen?
En femte och sista kategori är den som rymmer idéer om humanioras inneboende värde. Väljer man sina argument ur den korgen får man möjlighet att mota bort de externa kraven redan i dörröppningen. Humanistiska ämnen är viktiga och värdefulla i sig själva, och ytterligare motiveringar är överflödiga. Fältet kan inte ställas vid sidan av eller mot andra kunskapsområden inom universitetet eftersom dess värde inte låter sig mätas i relation till någonting utanför.
Detta är det enda argumentet jag inte kan eller vill ställa upp på. Det är en lika tokig ståndpunkt som den Svenskt Näringsliv för fram. Detta sätt att tänka främjar inte mångfald, öppenhet och solidaritet. Det är inte en väg att gå för den som vill växa och överskrida det mänskliga, det givna. Inga kunskaper ska låsas in, allt vetande ska finnas fritt tillgängligt. Bara så kan ett öppet och demokratiskt samhälle byggas och upprätthållas. För att visa på vikten av ett kritiskt tänkande vill jag lyfta fram Karlsohns kritik mot Smalls analys av dessa fem argument.
Trots grundligheten finns det också blinda fläckar i ”The value of the humanities”. Small är till exempel relativt fåordig om den funktion som vissa av de humanistiska ämnena har när det gäller att upprätta och stärka förbindelsen mellan samtiden och det förflutna. Här finns en långvarig diskussion på tysk botten som inte alls nämns, trots att den varit mycket betydelsefull för hela efterkrigstidens humanioradebatt. Referenserna är i stället nästan uteslutande brittiska och amerikanska.

En annan lakun i Helen Smalls framställning är att den inte beaktar argumenten för humanioras ekonomiska betydelse. Sådana argument är visserligen ofta svaga. Exempelvis placerar man inte sällan området i orimliga konkurrenssammanhang där det är dömt att förlora. Andra vetenskaper medverkar långt mer till den materiella välfärden. Men samtidigt finns det – vilket Bengt Kristensson Uggla diskuterade på denna sida för några år sedan (”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen” 21/12 2011) – också välunderbyggda pläderingar för humanioras betydelse inom ekonomiutbildningar och i det ekonomiska livet generellt. ”The value of the humanities” kunde ha fördjupat sig i det temat. Då hade boken bidragit än mer i arbetet mot den utbredda humaniora-analfabetismen inom näringsliv och utbildningspolitik.
För att växa och för att bli övermänniskor behöver vi varandra. Ingen människa är en ö. Bara tillsammans kan vi växa och överskrida det givna, det mänskliga. Därför behöver vi humaniora, inte så mycket för kunskapens skull, utan för kompetenserna som humanvetenskapliga studier ger. Nietzsche talar inte om hur det är, han visar vägen och ger oss verktyg som vi kan använda för att växa och för att bli övermänniskor.

Inga kommentarer: