Den där enda vägen. Hur mycket tid och resurser läggs inte på att debattera om hur den ser ut och vart den leder egentligen? Sanningen, det rätta svaret. Alla vill ha den och det, så till den milda grad att allt annat underordnas. Får vi bara det bästa löser sig allt tänker många. Den där enda vägen är förföriskt enkelt och lockande. Den bär på löften om effektivt resursutnyttjande, sänkta skatter, ett bättre och roligare liv, fyllt endast av väsentligheter. Och så pass förförisk är den vägen att den som en gång lockats in på den fullkomligt tappar huvudet och bara ser den och det alternativet. Den enda vägen, det enda sanna och rätta alternativet.
Studenterna som kommer till mig för att lära sig grunderna i vetenskapsteori brukar ställa positivism mot hermeneutik, rakt av och många landar i slutsatsen att positivism är bättre, för där är målet säker, objektiv kunskap. Det är ju så det ser ut och så det verkar. Ett plus ett blir två och inget annat. Klart det ser bättre ut ett svar som bara kan bli ungefärligt. Men det är ett horribelt sätt att tänka kring kunskap. Som om svaren inte har något alls med frågan att göra. Vi är så pass fixerade vid svar idag att vi helt bortser från frågan. Och om bara svaret är exakt reses inga invändningar. Är det sant eller falskt? Bra eller dåligt? Rätt eller fel? 42.7. Ja med då så, då kör vi. Det är så vi tänker och det är på det sättet vi organiserar vårt samhälle. Utan att tänka på vad det är för samhälle som skapas av detta sätt att tänka. När iskylans vindar blåser och oresonligheten sprider sig köper vi filtar för att värma vår egen kropp, istället för att ta hand om varandra och värna miljön och kulturen.
Hermeneutik är humanioras väg till kunskap. Det är ett annat vetande. Inte ett bättre vetande, ett annat vetande. Frågor som kan bevaras med siffror och exakthet ska naturligtvis besvaras på det sättet, men livet är rikare och mer komplext än så. Alla frågor kan inte besvaras på det sättet. Och dessa frågor kan vi kanske försöka underkänna eller förneka och tränga bort, men de är kommer alltid att vara en del av det levande livet, så förr eller senare kommer frågan att kräva sitt svar. Om vi då har gjort oss av med förmågan att hantera och förstå det komplexa, det vaga, det som är svårt att fånga en gång för alla. Vad händer då med samhället? Den dagen den sorgen, kanske många tänker. Det går ju bra nu. Eller vänta lite. Hur bra går det egentligen?
Är allt frid och fröjd i skolan? Är återväxten av den nödvändiga kunskapen säkrad? Eller tänker vi oss att den kan produceras, under vidriga förhållanden, i låglöneländer och importeras? Hur ser det ut i vården? Har vi sjuksköterskor så det räcker för att klara behoven under sommaren? Fast jag tänker ju ändå inte bli sjuk då. Inte på semestern. Som om det gick att planera. Fast det tror vi uppenbarligen. För annars skulle vi inte agera som vi gör. Annars skulle vi inte skära ner, avskaffa och effektivisera på det hänsynslösa sätt som vi gör. Valfrihet är svaret, men vad var det nu som var frågan? Är det någon som minns?
Kämpar mot uppgivenheten. Försvarar tolkningen, för det är enda sättet att säkra samhällets och mänsklighetens långsiktiga hållbarhet. Uppgivenheten bottnar i känslan av motstånd som den möter som säger: Vänta lite här! Låt oss reflektera en stund över om detta verkligen är klokt. Kan vi verkligen veta att det och bara det är det rätta svaret? Uppgivenheten växer också ur känslan av att ingen verkar bry sig om att reflektera över vad som är ett gott liv eller vad som är vacker. Allt färre verkar bry sig om den typen av frågor som inte kan besvaras med ja eller nej eller med en siffra. kampen mot uppgivenheten är en kamp mot torftigheten och naiviteten som den enda vägens förespråkare står upp för och ogenerat blottar. Uppgivenheten kommer sig att det går hem, gång på gång.
Det är lätt att göra sig lustig över den som presenterar en tolkning, oavsett hur väl underbyggd den är. Så du vet alltså inte säkert? Du bara gissar? Nej, det är inte alls så det är. Jag gissar inte, jag presenterar ett väl genomtänkt svar på en fråga som inte har ett enda svar. Det är vad hermeneutik handlar om, att tolka. Men inte frågor som går att besvara, inte frågor som kan besvaras mer 42.7, ja eller nej. Hermeneutik är vetenskapen om det som är osäkert, komplext och föränderligt. Det är vetenskapen som tar hand om alla de frågorna som ratas av fysiken och matematiken. Otack är världens lön, för humaniora läggs ner. Anledningen? För att svaren inte faller makten, det vill säga dem som sitter på pengarna, på läppen. Detta var inte vad vi beställt, säger de. Och om inte ni kan leverera det vi vill ha, då får vi ta konsekvenserna av ert handlande och finna er i minskade resurser. Som behovet av användbara svar på livsavgörande frågor vore ett särintresse. Som om världen och Universum, livet på jorden, brydde sig om människor med aldrig så mycket makt. Som om inte även världens rikaste en gång ska dö som alla oss andra.
Vad håller vi på med egentligen? Vi försvarar friheten att välja skolan utan att tänka på vad det kostar eller vad det får för konsekvenser. För att någon har visat en kalkyl som säger att det går att få kakan och samtidigt ha den kvar. Och det svaret är ju så klart bättre än ett svar som går ut på att ämnet och frågan är komplex och därför finns inget bestämt svar. Men livet är inget svar, det är en ständigt upprepad fråga vars svar ingen vill ha. Vi vet redan hur det ska gå. Ändå sticker vi huvudet i sanden och förnekar, förnekar, förnekar. Det borde gå, det måste gå. Fast det gör inte det. Dags att inse, hög tid att göra om, göra rätt. Världen och livet blir inte som vill, utan som det blir. Det bryr sig inte om hur vår karta ser ut. Och då spelar det så klart ingen som helst roll att kartan är fin. Det spelar ingen roll att kalkylen går jämt ut på pappret. För livet måste levas här och nu, tillsammans med alla andra och i enlighet med rådande premisser.
Tolkningar är inte lika exakta som statistiskt säkerställda svar och det kan de heller aldrig bli. Det ska de heller inte vara. Att tolka är dessutom inget självändamål. Ju exaktare desto bättre, det gäller överallt, alltid. Att anklaga tolkningar eller den som tolkar för att svaret är inexakt är som att anklaga träden för att de är gröna. Ändå är det precis detta som görs, på bred front. Kritikerna är aldrig ensamma, de är en grupp. En stark grupp. Men det spelar ingen roll hur starka de är eller hur många anhängare man kan samla för saken. Om utgångspunkten är fel eller frågan felställd kommer svaret, hur exakt det än är att vara fel.
Vad är meningen med livet? Ja inte är det 42.7 i alla fall. Meningen med livet är att leva det och att ta det som det kommer, att försöka och att leva det på ett sätt som gör att det kan fortsätta levas så länge som möjligt. Meningen med livet är en fråga med lika många sanna och likvärdiga svar som det finns människor. Det är en filosofisk fråga, en fråga som inte går att räkna fram ett exakt svar på. Och eftersom detta är ett fundamentalt fakta om livet, en grundläggande förutsättning behövs förmågan att tolka lika mycket som förmågan att räkna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar