Dagens Nietzsche, om triangulering och triumferande tomhet.

Denna den sista texten som bygger på texter från Nietzsches bok Den glada vetenskapen riktar fokus mot ett ord som på många sätt fångar vår tidsanda och problemen som finns här och nu och som ansvariga försöker lösa inifrån, med hjälp av mer av samma som försatt oss i problemen från början. Triangulering inom politiken idag är allt annat än triangulering i ordets etymologiska betydelse, som handlar om att placera sig i en, i förhållande till det rådande, extern position för att där i mellanrummet hitta det man söker. Ursprungligen handlade det om en metod för att mäta höjden på formationer i terrängen. Inom politiken var det Bill Clinton som introducerade termen, och hans metod handlade om detta, om att placera sig mellan, för att därifrån hitta lösningar som kunde tilltala både dem som befann sig till höger och dem som befann sig till vänster om den punkt varifrån Clinton valde att göra till sin.

Hans framgångar gick så klart inte obemärkt förbi. Hans strategi, liksom alla andra framgångsrika strategier, kopierades, och kopierades. Och nu har den på allvar kommit att implementeras i Sverige, fast i en så pass urvattnad form att ordet helt dränerats på mening. I praktiken, det vill säga som det kommer till användning i dagspolitiken, betyder det idag att plagiera eller kopiera sin motståndares politik. Därför har vi fått en politik som är större till omfånget än någonsin, men som innehållsmässigt inte har vuxit ett dugg. Mer av samma och nu dessutom i två olika färger. Det är oroväckande och förenat med stora risker. Det visar hur cynisk politiken blivit och att det idag bara handlar om vem som har makten, inte om vad man gör och vad man vill. För det enda man vill är att få makt.

Det enda som betyder något idag är att få rätt. Att verkligen ha rätt eller göra något man faktiskt tror på och brinner för det ligger en i fatet. I praktiken har det blivit så att triangulering som ord används för att ge nytt sken åt gammalt innehåll, medan triangulering som praktik innebär att man straffar ut sig för att man därigenom kan komma att ändra åsikt. Även inom vetenskapen gäller att man måste producera mer av samma för att nå framgång och intresse för kunskapen. Men är det då kunskap man har och är det vetenskap man sysslar med? Och vad håller politikerna på med? Läs och begrunda vad Nietzsche har att säga, vilket jag läser som ett slags beskrivning av något som i alla fall liknar triangulering i ordets ursprungliga betydelse.

380

"Vandraren" talar. -- För att ta vår europeiska moraluppfattning i betraktande på lite avstånd, för att mäta den mot andra, tidigare eller kommande moraluppfattningar, måste man göra på samma sätt som en vandrare som vill veta hur höga tornen är i en stad: han lämnar staden. "Tankar om moraliska fördomar", om de inte ska bli fördomar om fördomar, förutsätter en position utanför moralen, något ställe bortom gott och ont dit man måste vandra, klättra, flyga -- eller till nöds åtminstone ett ställe bortom vårt gott och ont, en frihet från allt som är "Europa" i bemärkelsen av en summa av imperativa värdeomdömen som gått oss i blodet. Att det är just dit man vill ut, vill upp är kanske en släng av dårskap, ett besynnerligt oförnuftigt "du måste"-- ty också vi upplysta har våra den "ofria viljans" idiosynkrasier --: frågan är huruvida man verkligen kan komma dit upp. Detta må bero av många olika betingelser, men i huvudsak är det en fråga om hur lätta eller tunga vi är, det är vår "specifika tyngd" som är problemet. Man måste vara mycket lätt för att driva sin vilja till insikt ända ut till ett sådant avstånd och liksom utöver sin tid, för att skaffa sig ögon att överblicka årtusenden och därtill ögon som speglar en naken himmel! Man måste ha lösgjort sig från mycket av det som just för oss européer av idag är tryckande, hämmande, som håller oss nere och gör oss tunga. Den människa som befinner sig i ett sådant Bortom, som själv vill få syn på sin tids högsta värdemåttstock, måste först inom sig själv "övervinna" denna tid -- det är beviset på hennes kraft -- och sålunda inte bara sin tid utan också sin egen motvilja och protest mot denna tid, sitt lidande under denna tid, sin otidsenlighet, sin romantik ...

Den som ställer sig utanför, eller som i alla fall försöker skaffa sig perspektiv på sammanhanget man finns och verkar i, är förlorad. Vill man nå framgång idag måste man hålla fast vid sin ståndpunkt, till varje pris, annars är man förlorad (vilket Fox News i USA gjort till sin strategi). Det är problematiskt i allmänhet, men fullkomligt förödande om det är detta man bygger ett lands forsknings- och utbildningspolitik på. Ändå är det precis detta Jan Björklund gör. Och ju mer motstånd han möter, desto hårdare håller han fast vid sina tomma ord och dåligt underbyggda argument. Han slår ifrån sig och vägrar hårdnackat erkänna att skulle finnas några som helst fel på hand bild. Det är en kunskapsignorant hållning som motverkar allt det Björklund säger sig vilja med politiken. Läser, än en gång om detta i dagens tidning.

Men trots reformregn, trots ny lärarutbildning, läroplan, betygsskala och femtielva andra reformer som ska sätta Sverige i Pisatoppen, tycks nu inte väljarna ha förtroende för att sittande regering kan ta oss dit.

Oppositionen kämpar nu för att övertyga väljarna om regeringen fått tillräckligt med tid för att vända den dystra skolutvecklingen.

Jan Björklund och regeringen kämpar för att övertyga väljarna om att det är de tidigare S-reformerna som fick det att bli som det blev. Första gången Björklund sa ”det är som att vända en atlantångare”, om svensk skolpolitik efter S-styret, var 2010. Han lär inte ha sagt det för sista gången. Dessvärre ser argumentet inte ut bita så bra på väljarna.

Beklämmande. Dagens politiker gör allt annat än övervinner sig själva, de sluter sig istället allt hårdare inom sitt skal och värnar allt tydligare sin egen bild och sin egen makt, sin egen lön. Allt medan den där Atlantångaren med oroväckande fart närmar sig de hotfulla isbergen. Risken hade kunnat upptäckas om man verkligen hade använt sig av triangulering, inte som taktik för att få makt, utan som praktik för att faktiskt styra landet. Kämpar för att hålla uppgivenheten stången, för det skulle innebära att Mats Alvesson har rätt i sin analys av dagens samhälle, att tomheten till slut har triumferat. Fast det är svårt när landets högste ansvarige för forskning och utbildning står bakom en helt fel tolkning och användning av ett begrepp som hämtats från forskningen och som sedan har mage att kritisera forskare och andra som kommer med välunderbyggda invändningar.