Tankesmedjan Timbro visar med sin utgivning, bland annat av boken som jag just nu inte minns namnet på, men som jag bloggade om här för någon eller några veckor sedan, att man ser postmodernismen som ett politiskt vänsterprojekt, eller i alla fall att man oroar sig för att vetenskapligt sökande efter kan leda till att människors politiska åsikter ändras. Och det gör de så klart. Den som läser och skaffar sig kunskaper, den som genom hårt och målmedvetet, kritisk sökande efter kunskap, påverkas så klart och ser andra saker och samband i samhället än den som blint följer sin ideologiska kompass. Makten har aldrig tjänat på att folket kritiskt granskar maktens retorik i sömmarna. Därför behövs utbildning, för att öka chansen att samhället blir hållbart. För ett folk som blint reproducerar maktens vilja till fortsatt makt är ett folk som inte förstår sitt eget bästa. För makten bryr sig bara om sig själv, vilket Putin visar med sitt agerande i Ukraina och på hemmaplan.
Ska försöka att inte förlora mig i känslan av frustration som får mig att tänka i dessa banor. Det jag vill skriva om och det jag tänkt på några dagar handlar om skolan och synen på utbildning och tankarna bottnar i det som händer i samhället, på olika ställen. Jag ser mönster och oroas, men ska här försöka hålla huvudet klart och logiken stringent. Poängen jag ville göra inledningsvis är att om inte kunskapen och det kritiska tänkandet sätts i centrum riskerar samhället att enkelriktas. Och lärande förvandlas då till faktaöverföring, uppifrån och ner. Där är vi inte riktigt idag, men vi är på god väg. Vi rör oss i den riktningen. Ekonomin tar sig in och hamnar allt mer i centrum och då förändras synen på kritiskt tänkande. Där och då blir kritik synonymt med hot mot makten. När vetande och utbildning bara accepteras om den är nyttig och främjar ekonomin då är vi ute på ett sluttande plan. När sanningar inte får utmanas, när vetandet inte är vad som sätts i första rummet, när människor, makt och ekonomi är det viktigaste. Då är vi alla ila ute. För då blir talet om en hotande klimatkris ett hot mot företagens vinster. Risken är i alla fall uppenbar och det finns tydliga tecken på att vi rör oss i den riktningen.
För att mota Olle i grind vill jag se en annan syn på kunskap och lärande. Kunskap är inte fakta som kvalitetssäkrats, det vill säga godkänts av makten, och som överförs från läraren till eleverna. Kunskap är SÖKANDE efter svar på alla upptänkliga frågor. Testande och en ständigt pågående kritisk utvärdering av det som hålls för sant. Lärande handlar inte om att acceptera sanningar utan om att utmana och att utmanas. Oerhört viktigt att sökandet får vara fritt och att makten inte lägger sig i. Björklunds klåfingrighet och självgoda inställning till och bemötande av lärare är stötande och går på tvärs mot allt jag tror på och även mot den syn på kunskap jag ser som fruktbar och hållbarhetsfrämjande. Kunskap kan bara svara mot kunskap. Kunskap kan och får inte mätas mot något annat. Däri ligger kunskapens nytta. Kortsiktiga ekonomiska hänsyn är förödande, oavsett hur allvarligt läget är och hur desperat behovet av en speciell typ av kunskap än är.
Samhället behöver mer av ömsesidigt lärande. Fler lärare som lär mer. Mer av sökande efter kunskap och mindre av fakta som flyttas. Överallt behövs denna syn implementeras, för att kunskapen inte ska sluta sig om sig själv och därmed degenereras. Tänk på nyhetssändningarna. Där kablas kontrollerad fakta ut och nyheten är ofta inte det som hänt, utan hur olika experter menar att det som hänt ska tolkas. Folkets egna tolkningar anses farliga? Knappast, detta är inte en medveten strategi, det är ett resultat av kulturell förändring. När Knutsson lägger ut texten om ännu ett politiskt utspel i ännu en intervju av nyhetsankaret så är det inte en medveten ideologisk indoktrinering, utan mer ett resultat av mediets egen logik. En anpassning efter något annat än kunskap och kritiskt sökande efter vetande som fungerar. Aktuellt och Rapport vill vara korrekta och förmedla sanningen, men eftersom kunskap inte är synonym med fakta blir det så här och det får som konsekvens att kunskapen utarmas och vetandet enkelriktas.
Om lärande mer betraktades som en ömsesidig process skulle vi tvingas bygga en helt annan skola än den som med oroväckande hastighet och strikt uppifrån och ner idag implementeras och likriktas i enlighet med ekonomiska principer och med målet att vara tillväxtfrämjande. Det är inte en skola där lärandet står i centrum, det är en skola där effektivitet i kunskapsöverföringen och ordning och reda är viktigare än att eleverna lär sig hantera och själva söka och värdera den fakta som cirkulerar i samhället. Detta är allvarligt!
Jag vill vara i akademin för att lära. Jag vill sätta kunskapen i centrum i allt jag gör, hela tiden. När jag lämnar mitt kontor för att ställa mig framför en klass vill jag inte sluta lära, jag vill lära tillsammans med studenterna som jag möter. Vill se och tror på att ett hållbart samhälle bara kan byggas genom att ingen på förhand anses veta mer än någon annan, genom att vetande görs synonymt med sökande efter kunskap. Det som oroar mig är att min uppgift allt mer håller på att förvandlas till den uppgift som Mats Knutsson har i Aktuelltstudion, som ett slags filter mot verklighetens kaos, som en uttolkare och representant för den rätta läran. En överföringsmekanism i ett vattentätt system där kontrollen är viktigare än sökandet, testandet, samtalet och viljan att verkligen veta. Jag vill lära tillsammans med studenterna, vill lära dem hur man lär för att sedan utmanas av dem. För det är bara så som vetande kan växa, genom att man tillåter sig att utmanas på sin hemmaplan. Jag är inte intresserad av att försvara mina kunskaper, jag vill lära mig mer och lära mig nytt. Varje dag. Vill bli bättre på att lära, ständigt. Vill röra mig med, inte stagnera.
Ömsesidigt lärande, eller ännu hellre ett mångfacetterat lärande som ingen kontrollerar men som alla utmanar från sitt håll, utifrån sina intressen och de kunskaper man har, tror jag är enda vägen till ett hållbart samhälle. Den väg vi slagit in på är en oroväckande enkelriktad väg och att det anses som ett tecken på kvalitet är det som gör mig mest oroad.
Ömsesidigt lärande är inte vägen fram, men den enda vägen som leder rätt. Och det är för att vägen tar oss dit kunskapen pekar, inte dit makten vill som gör den hållbar. Vetande kan och ska inte kontrolleras, den ska sökas, ömsesidigt av så många som möjligt!
Inser att jag nog behöver lite ledigt i Påsk, för att inte förlora mig i oro och stress över alla tecken på saker som är fel i samhället. Trött av att tvingas se på när det jag tror på vittrar söner och monteras ner, av skäl som strider mot allt jag vet och lärt.
Återkommer. Alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar