Dagens Nietzsche, om en annan skola en annan syn på kunskap

Gud är död! Men det betyder inte att vi som lever här och nu inte skulle kunna leva ett liv i Jesu efterföljd. Bibeln är inget paket, ingen besk medicin som man måste svälja i sin helhet för att få ett gott liv. Ytterst lite i världen och livet är helheter. Det mesta som paketerats består av delar och det går att plocka samman en mix, som förändras och förädlas i taket med att men lever och upptäcker nya lärdomar. Allt är fler än en men färre än många. Gillar den tanken mer och mer ju mer jag tänker på den, men hur kloka orden än är kommer jag att överge dem om jag överbevisas om att det finns andra, motstridiga tankar som fungerar bättre. Det är mitt sätt att finna mening med livet, att söka och att aldrig sluta söka ny och bättre kunskap.

Tyvärr finns ett osynligt påbud i världen, om att man ska ansluta sig till en lära och vara den trogen. Man får inte plocka. Vill man följa Jesus måste man acceptera allt annat som står i bibeln. Eller i alla fall allt det som prästerskapet, makten bestämt ska gälla som sanningen. Makten, ständigt denna makt, som går före rätt, som går före allt. Kunskap är bra, så länge den gynnar makten, men så fort makten utmanas får kunskapen ge vika. Och så undrar vi varför det går som det gör i den svenska skolan?! Där stakas den enda vägen ut. Där premieras följandet och kontrollsystemen kontrolleras i en regress som vänds inåt. Världens larm och kaos stängs ute och kvar finns bara en kärna av makt som värnar sin egen reproduktion. Mer av samma lyder maktens budskap och dess följare lovas pengar i utbyte mot lojalitet. Alla ska vara med och rikta all sin uppmärksamhet mot arbetet med att vända en Atlantångare. Ingen eller ytterst få ser därför att båten stävar med full fart mot ett isberg.

Jag är som tur är inte ensam om att se och oroas, om att vilja söka kunskap och bättre vetande. Vi är många, men vi söndras av systemet som inte tillåter eklekticism. Kravet på rättning i ledet tvingar oss ut i kylan. Allt som kan hota sanningen och hindra den rätta vägen, den enda vägen, störs av systemet som bevakar sin egen makts fortlevnad. Blev glad igår, av en kommentar, en tanke som byggde vidare på mina tankar om kunskapsraset i den svenska skolan. Björn skriver och pekar på en klok tanke från en annan tänkare som vågar utmana systemet och som lever för sökandet efter kunskap.

Läser just Sven-Eric Liedmans 'Stenarna i själen. Hittade en intressant reflexion:

" ... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet ökas. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. - Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar."

Krav på ökad effektivitet verkar kunna leda till sin motsats i verkliga livet. Intressant.

Den mänskliga komponenten håller på att avskaffas, för människan kan inte leva upp till sina egna önskningar och krav. Människan hotas med andra ord av sin egen ofullkomlighet, av sin egen oförmåga att se sig själv som en helhet bestående av både problem och förtjänster. Kroppen är en sammansatt helhet som till skillnad från bibel och andra läror inte kan plockas isär och sättas ihop på andra sätt. Människan är den vi är och har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Det är vår självbild som förändrats. Men har den ändrats kan den ändras igen. Och det bör den göras om en hållbar värld där det stora flertalet kan leva ett gott liv ska kunna byggas. Vad vi behöver är inspiration till en ny bild. Inspiration som hämtas från många olika håll och som sätts samman, av människor, för människor. Gud är död, hur vi än definierar hen. Vi är ensamma och utlämnade till oss själva. Om detta talar Zaratustra och det är med växande fascination jag läser Nietzsches bok där så mycket klokskap samlats. Vill dela med mig, för att fler ska kunna hitta sin sanning, sitt sätt att leva ett klokt, hållbart och gott liv.

Uppåt går vår väg, från arten upp till överarten. Men det urartade sinnet är en fasa för oss, det som säger: "Allt för mig".

Allt för mig, är det inte budskapet som trummas ut över världen idag? Jag, jag, jag och mig och mitt. Förde det inte girighet och egoism och borde vi inte fasa för det? Sanningen är att vi borde det, men vi är så upptagna med att följa och kontrollera varandra att vi inte ser vad vi gör med och mot varandra. Sökandet efter kunskap betraktas som suspekt, det är inte det vi ska syssla med på högskolan. Vi ska reproducera den rätta läran. Mer av samma vara som gett oss det vi tror på idag. Alla ska med, alla behövs, sägs det. Men till vad? Det är den centrala frågan. Frågan som inte får ställas, för det är en fråga som hotar att krossa det fundament som makten vilar på. Nietzsche talar om Jesus i liknelser, inte för att vara gåtfull, utan för att det är enda sättet att nå kunskap om den komplexa värld som är människans.

Alla namn på gott och ont är liknelser: de säger inte rakt ut, de antyder bara. Den som vill ha vetande av dem är en dåre! Ge akt, mina bröder, på varje stund, när er ande vill tala i liknelser: där är er dygds ursprung. Upphöjd är då er kropp och uppstånden: med sin fröjd hänrycker den anden, så att den blir skapare och värderande och älskande och alla tings välgörare.

Så talade Zaratustra och det är kloka ord. Och han talar vidare om vikten av att söka vetande, av att aldrig bli klar. Övermänniskan är inget mål, det är en resa. Uppåt, utåt, bättre, bättre. Ständigt på väg, aldrig klar. Nya kunskaper som läggs till gamla, som ibland tar ut varandra eller ersätter och ibland förstärker och förmerar. Det är vägen mot bättre vetande och den kan ingen vandra åt oss, den måste vi kämpa med på egen hand. Fast gör vi det tillsammans blir bördan lättare och strapatserna inte lika svåra. Tillsammans är nyckelordet. Människan är fler än men men färre än många. Kunskap är inte ett mål, en sanning som ska försvaras till varje pris, det är ett sökande, ett försök.

Hundrafalt försökte och förirrade sig hittills såväl ande som dygd. Ja, ett försök var människan. Ack, mycket okunnighet och många misstag har i oss blivit kropp. Inte bara årtusendens förnuft -- även deras vansinne bryter ut hos oss. Det är farligt att vara arvtagare. Fortfarande kämpar vi steg för steg mot jätten tillfällighet, och över hela mänskligheten härskade hittills endast meningslösheten, avsaknaden av mening. Må er ande och er dygd tjäna jordens mening, mina bröder: och låt alla tings värde sättas på nytt av er. Därför ska ni vara kämpande! Därför ska ni vara skapande! Vetande renar sig kroppen; genom kunskapsförsök höjer den sig; för kunskapsälskaren helgas alla drifter; den upphöjdes själ blir glad.

Kloka ord, men ingen sanning. Liknelser och bara halvfärdiga tankar som kräver en aktiv läsare för att få mening. Ingen kunskap kan uppnås genom lydigt passivt följande den rätta läran. Försök, försök och försök igen, det är Zaratustras budskap. Det kan och bör vi inspireras av. En skola som vilar på sådan klokskap, som förmedlar det budskapet och som tränar eleverna och er dem förmågan att våga och envisheten att aldrig ge upp. Det vore en skola för övermänniskor, en skola för hållbarhet och en skola att glädjas både i och åt. En skola där den rätta läran är den lära som jag kan hitta när jag söker och försöker, på egen hand letandes genom alla världens och historiens källor. En skola där bildningens fana hålla högt och där det enda som kontrolleras är att eleverna försöker, försöker och försöker igen.

Jag vill se en annan skola och en annan syn på kunskap i samhället. Jag vill vara del av en rörelse, en nomadisk gemenskap där sökandet efter nytt vetande är viktigare än försvaret av gamla kunskaper. En skola där eleverna förväntas växa och där växandet inte slutar. En skola där man ensam får söka sin väg, sin sanning och det vetande som hjälper en att uppnå sina mål. En skola där man är ensam, men alltid tillsammans. En skola som lyssnar mer till Zaratustra än till Björklund som vill ha trogna, strömlinjeformade följare. Lyssna, reflektera:

Ensam går jag nu, mina lärjungar! Även ni ska nu gå härifrån, och ensamma! Så vill jag. Sannerligen, jag råder er: gå bort från mig och värj er mot Zaratustra! Och än bättre: blygs över honom! Kanske bedrog ha er. Kunskapens människa måste inte endast kunna älska sina fiender utan även kunna hata sina vänner. Man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven. Och varför vill vi inte rycka i min krans? Ni dyrkar mig: men tänk om er dyrkan störtar omkull? Akta er, så inte en bildstod krossar er! 

Ni säger att ni tror på Zaratustra? Men vad betyder Zaratustra! Ni är mina troende: men vad betyder alla troende! Ni har ännu inte sökt er själva: då fann ni mig. Så gör alla troende; därför är det så lite bevänt med all tro.

Nu ber jag er att förlora mig och finna er själva; och först när ni alla har förnekat mig vill jag återvända till er. Sannerligen, med andra ögon, mina bröder, ska jag då uppsöka mina förlorade; med en annan kärlek ska jag då älska er. Och än en gång ska ni bli mina vänner och barn av samma hopp: då vill jag för tredje gången vara hos er, för att fira den stora middagsstunden.

Och det är den stora middagsstunden, när människan vid mitten av sin färd står mellan djur och övermänniska och högtidlighåller sin väg till kvällen som sin högsta förhoppning: ty det är vägen till en ny morgon. Då kommer den som går under att välsigna sig själv, därför att han är en övergående; och hans kunskaps sol kommer att stå i middagshöjden. "Alla gudar är döda: nu vill vi att övermänniskan ska leva" -- må detta en gång vid den stora middagsstunden vara vår sista vilja! -- Så talade Zaratustra.

Bara för att Zaratustra har talat och för att Nietzsche skrev det han gjorde behöver vi inte köpa allt eller se det som ett paket. Här finns ingen sanning, bara inspiration till eget fortsatt sökande, till nya försök. Gud och alla andra gudar är döda! Det är upp till oss som lever här och nu att ta vara på varandra och jorden vi lever på. Ett liv i någons efterföljd är bra och klokt, om det görs efter att man ryckt i frälsarens krans. Om man först beger sig iväg ensam och sedan möts igen. En tro som bär kan bara leda en rätt om dess upphovsman förnekats. Betänk och bejaka tanken på att man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven. Idag är det inte bara en skola fylld av elever vi bygger, utan även ett samhälle fyllt av följare. Vem är det vi följer och värt är vi på väg? Vet vi det ? Vill vi veta?

Jag vill fortsätta försöka, ensam men tillsammans. Jag tror på ett annat samhälle, en annan och bättre värld. Kunskap är försöka och kamp, utan mål, utan annan mening än den vi skapar själva. Om det vore ledordet för skolan fick vi bättre kunskaper, det är jag övertygad om. Och för att komma dit, för att närma oss den visionen, borde vi lyssna mer. Lära mer. Försöka mer och oftare. Jag säger som Nietzsche/Zaratustra:

Därför ska ni vara kämpande! Därför ska ni vara skapande! Vetande renar sig kroppen; genom kunskapsförsök höjer den sig; för kunskapsälskaren helgas alla drifter; den upphöjdes själ blir glad.