Dagens Nietzsche, om övermänniskan 1

Började idag läsa den första bok jag köpte av Nietzsche, för drygt 20 år sedan. Så talade Zaratustra. Jag köpte den för att läsa den, så klart. Alla böcker jag köper (och det har blivit väldigt många genom åren) köper jag för att läsa. Alla har dock inte blivit lästa, även om jag läser hela tiden, därtill finns allt för mycket annat som ständigt pockar på uppmärksamhet och saker som måste tas tag i, nu (eller helst igår). Fast nu har jag alltså börjat läsa den. Bättre sent än aldrig. Och jag är på ett sätt glad att jag väntade, för nu är jag redo för boken och dess tankar. Nu förstår jag och kan göra något av tankarna. Hade jag läst den då, när jag köpte den, hade jag förmodligen missat massor. Nu läser jag den dessutom efter att jag läst det Nietzsche skrev innan han skrev den. Jag är förberedd på och kan orientera mig i tankevärld som Nietzsche byggt upp och här bygger vidare på.

Så talade Zaratustra är Nietzsches kanske mest omtalade bok. Länge fanns bara den och boken jag nyss avslutade, Den glada vetenskapen, till försäljning i svensk översättning. Det är här som Nietzsches alterego Zaratustra dyker upp och övertar ordet. Och som han gör det. Jag måste säga att jag överväldigades av de inledande styckena. Om denna bok, Zaratustra och Nietzsches galenskap, har det ordats mycket. Man har menat att boken som kom innan denna, Den glada vetenskapen, var den sista helt igenom "friska" boken och att man från och med Så talade Zaratustra kan se tecken på den galenskap som vi som läser Nietzsche retrospektivt vet kom att sätta punkt för hans filosofiska gärning.

Spekulationer om Nietzsches galenskap och var gränsen mellan vad som är friskt och sjukt väljer jag att bortse från. Efter alla år i akademin, alla böcker, tankar, reflektioner, seminarier, egna och andras föreläsningar, författande av texter som blivit publicerade och citerade av andra, anser jag mig vara kapabel att skilja friskt från sjukt. Jag är intresserad av tankarna, inte av hälsoläget i den kropp som tänkt och satt dem på pränt. När Nietzsche blev galen är en ovidkommande fråga, den har inget med texten och tankarnas värde att göra. Det är inte författarens mentala status som avgör om tankarna är kloka eller ej, det är läsaren som avgör. Det skrivs massor av skit idag, även av fullt friska och högt utbildade människor. Därför är författarens person och status ett värdelöst kvalitetsmått.

Det är detta som får mig överväldigad. Insikten om hur Nietzsches texter hånats, för att han blev galen. Jag överväldigas av sorg över hur mycket klokskap som inte nått samhället, för att det bestämts att den som blir galen inte går att lita på. Som om det alltid går att lita på den som är frisk?! Överväldigad blir jag, för jag inser att det är just detta som Nietzsche skriver om. Så talade Zaratustra är den naturliga, fullt logiska fortsättningen på den tanketråd som Nietzsche började nysta i redan i första boken Tragedins födelse. Överväldigas även av insikten om hur missförstådd Nietzsches tanke om övermänniskan är. Under alla dessa år har jag litat på tvärsäkra uttolkare som tagit sig rätten att hävda med bestämdhet att det handlar om storhetsvansinne och förakt för svaghet. Kanske kommer min bild att modifieras under läsningen, möjligen ligger det något i den tanken, men jag finner inget av detta i inledningen.

Övermänniskan är allt annat än förakt för människan. Zaratustra är en gud som lämnar himlen och beger sig ner till människorna för att stärka deras självförtroende och försöka få dem att förstå att livet är här och det är nu. Det är Zaratustra som ger människorna övermänniskan och han gör det som ett substitut för den gud som dyrkas och som får människor att förhärliga och idealisera livet efter detta, som får människor att förakta det mänskliga. Övermänniskan är en livsbejakande tanke som handlar om att få människan att inse sin storhet, inte ett uttryck för förakt för svaghet, i alla fall inte förakt för människor som inte kan eller förmår göra vad som krävs för att överge gud och börja leva i nuet.

Jag skulle vilja skänka och dela ut, tills de visa bland människorna åter en gång bliva glada över sin dårskap och de arma åter en gång glada över sin rikedom.

Det är Zaratustras motiv för att lämna sin gudomliga boning. Detta är vad Nietzsche vill, dela med sig av sin kunskap, sin vishet. Nietzsche, den store nihilisten visar här vad han menar. All mening har sitt ursprung bland människor, finns i kulturen, här och nu, mellan. Mening kommer inte utifrån, ska inte tolkas av experter. Mening och moral uppstår när människor interagerar med människor, skapas kollektivt. Mening och moral förändras av detta skäl och med ökad medvetenhet om detta och hur mening skapas och upprätthålls ökar chansen för människor att skapa en bättre och mer hållbar värld. Inspiration till dessa tankar får jag från Nietzsche och jag vill också dela med mig, inte för att tala om hur det är, utan för att starta samtal om det som Nietzsche tänkt och skrivit om. Tillsammans skapar vi den värld som vi har att leva i. Dem världen måste inte se ut som den gör, den kan förändras. Om tillräckligt många vill kommer den att förändras och om fler inser detta ökar chansen att förändringen kommer förr snarare än senare. "Jag älskar människorna", säger Zaratustra. Och det gör även Nietzsche. Det har man konsekvent bortsett från när man talat om övermänniskan. Eremiten i skogen, den första människan Zaratustra stöter på under sin vandring, ställer sig frågande till denna kärlek. Han är besviken på människorna, som inte lyssnade på honom. Han säger.

Nu älskar jag Gud; människorna älskar jag icke. Människan är mig ett alltför ofullkomligt ting. Kärlek till människan skulle bringa mig om livet.

Eremiten väljer att isolera sig. Väljer sig själv framför människorna som han föraktar för att de inte lyssnar. Det är kyrkans syn, Guds syn på människan. En fattig, syndig, ofullkomlig och förtappad varelse som är dömd att kämpa i sitt anletes svett på jorden och som möjligen kan hoppas på en belöning i livet efter detta. Där finns människoföraktet, inte hos Zaratustra som gör tvärt om, som lämnar himlen och söker upp människorna för att ge dem kunskap och förmåga att uppskatta det som är här och nu, livet. Det enda livet som finns. Nietzsche vänder sig mot egoismen och föraktet mot människorna. Han gör det genom att lägga följande ord i munnen på eremiten, som hånar Zaratustra för hans kärlek och som föraktar det han vill göra.

"Giv dem intet", sade helgonet, "tag hellre något från dem och bär det åt dem; det bliver bäst för dem -- bara det är bra för dig! Och vill du giva dem något så giv icke mer än en allmosa, och låt dem därtill tigga därom!"

Vad är det om inte ett förakt för människan? Men det är inte Zaratustra som säger det, det är företrädaren för gud, en kyrkans man. Och han fortsätter lägga ut texten om människornas ofullkomlighet, som han föraktar så pass mycket att han fjärmat sig från samhället. Han lever hellre ensam och förhärligar sig själv än beblandar sig med människor. Zaratustra gör tvärt om. Han lämnar eremiten åt sitt öde, skyndar sig därifrån och beger sig till samhället. Han gör det för att ge, för att undervisa och för att han älskar människorna. När han kommer till den första staden talar han, och detta är vad han säger. Så [här] talade Zaratustra:

Jag förkunnar eder övermänniskan. Människan är något som ska övervinnas. Vad haven I gjort för att övervinna henne?

Detta är som jag ser det Nietzsches ord och tanke och jag gillar den, för det är något liknande jag vill också. Vad är övermänniskan? Det är en människa som lyft sig i håret och som genom bildning lyft sig över sin biologi, en som övervunnit sina givna förutsättningar och som med hjälp av kunskap påbörjat det mödosamma arbetet med att leva här och nu, istället för att ge upp, acceptera djungelns lag och hoppas på ett bättre liv efter detta. Där finns uppgivenheten och den nihilism som Nietzsche anklagats för. Han själv använder nihilismen, det vill säga guds död, för att få människorna att ta tag i sina liv för att få dem att göra något av det man har och situationen här och nu.

Allt är upp till oss och för att klara av bära det ansvar som därigenom vilar tungt på på våra axlar kan vi inte fortsätta som vi alltid gjort, det krävs nya metoder, nya tankar och andra sätt att leva. Och ett annat samhälle är möjligt, en annan syn på människan. Övermänniskan kan ses som en skiss på det som idag fångas av begreppet posthumanism. Människan i ett större sammanhang, som med hjälp av kunskap, verktyg och andra människor arbetar tillsammans för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Övermänniskan är en livsbejakande, är ett uttryck för kärlek till det mänskliga. Tanken om övermänniskan ger Zaratustra till människorna för att hjälpa dem att förädla det som är, för att få människan att växa och ta vara på det hen har, det som är här och nu.

Dessa ord är inte en definitiv sanning, inget vetenskapligt uttalande om innehållet i Nietzsches text. Jag har som sagt bara läst de första sidorna i boken, men jag finner inget där som talar för något annat än den tolkning jag här försöker vinna gehör för. Framtiden får utvisa om den håller sträck. Jag känner mig i alla fall inspirerad, inte bara att läsa vidare, utan att faktiskt ta Zaratustra på orden. Under alla åren i akademin är det ju detta jag har sökt och jobbat med, övervinnandet av det jag hade och den jag var. Övermänniskan är som jag ser det inget mål som ska nås, det är vision att sträva efter. Även övermänniskan är dödlig, så det är med andra ord vägen som är målet. Strävan efter något bättre. Hoppet och tron på att det går att förändra även det som man vanligtvis tar för givet.

Måste iväg på ett seminarium nu. Och det finns massor av tankar kvar att nysta i. Återkommer därför i frågan, i en del två av denna bloggpost. Den ska handla om humanioras nytta, som jag stärkts i min tro på av dagens Nietzscheläsning.