Problem finns överallt. Det är som det är, finns inget att göra åt. Problemet är den utspridda oförmågan att acceptera detta sakernas tillstånd. Problemet är inte problemen, utan övertygelsen om att problemen kan elimineras. Problemen bråkar med kalkylerna, utmanar övertygelser och stör bilden av att världen är överblickbar. Problemen i skolan, så som det ser ut idag, är inte att eleverna inte lär sig lika mycket som förr, utan att organisationen som sådan inte lever upp till och förverkligar målen som satts upp av ansvariga politiker. Mål är till för att nås, till varje pris. Det är mantrat för dagen. Vår samtids evangelium. Problemet är inte att vi tror och vill, utan att vi tror och vill så till den milda grad att vi inte ser vad denna tro och önskan gör med oss, eller vad vi gör med och mot oss själva.
Människan har lyckats skapa ett nästintill perfekt sysysten, som nästan alltid uppför sig som det ska och som snudd på jämt ger det utfall man kalkylerat med. Nästan är nyckelordet här. Systemet ser perfekt ut, på pappret och i teorin. Systemet i sig är det inget fel på. Felet och problemet finns i verkligheten, visar sig när systemet ska omsättas i praktiken. Då uppstår problem, ibland. Tyvärr inte tillräckligt ofta för att systemet som sådant ska dra på sig kritik, utan bara precis så ofta att problemet till synes alltid ser ut att finnas någon annanstans, just utanför räckhåll för oss och alltid möjligt att rätta till. Illusionen om det perfekta systemet kan därför hållas vid liv ett tag till.
Den trista sanningen är att det inte finns något perfekt system, bara en utbredd tro på och övertygelse om det. Och denna sanning borde uppmärksammas mer och oftare. Drömmen om det perfekta systemet och det felfria samhället är en farlig dröm. Varför då? För att den riktar in sig på problemen och eliminerar dem ett efter ett och ju fler problem som upptäcks och som man lyckas eliminera desto mer uppmärksamhet kommer att riktas mot oss människor, den svara länken i systemet. Redan idag finns en sådan uppfattning. Det visar talesättet i rubriken, den mänskliga faktorn. Det sättet att tänka är avslöjande och borde mana till eftertanke. För vad är det vi håller på med egentligen?
För att säkra vår ålderdom sparar vi pengar till pensionen. Dessa pengar placeras i fonder, som äger företag och som pressar företag till ökande vinster. Och med ökande krav på höjd avkastning kommer den arbetande delen av befolkningen, det vill säga snart sagt alla, att drabbas av krav på sänkta löner. På det sättet piskar vi oss själva i baken och utsätter oss för umbäranden i nuet för en osäker avkastning. Är jag ensam om att se vad som händer här? Är det bara jag som ser att vi människor allt mer och allt tydligare anklagar oss själva för bristande perfektion?
Människan lever allt mer sällan upp till sina egna förväntningar och det hade varit oproblematiskt om det inte samtidigt såg människan som ett problem i sammanhanget. Tittade på Vetenskapens värld igår. Det handlade bland annat om forskningen kring bilar som kan köra på egen hand. Det är en tanke som också finns inom flyget och där verkar man ha kommit längre. Redan idag kan man både starta, landa och flyga ett plan utan pilotens hjälp. Sätt den innovationen i samband med en allomfattande ekonomisk press och rätt som det är framstår det som galet att beta piloter för något som kan utföras mycket billigare av en maskin. Läkare litar allt mer på sina instrument och maskiner. På allt fler områden sprider sig tanken om ett perfekt system och människan som ett problem. Drömmen om det ouppnåeliga växer sig stark och snuddar idag vid gränsen till visshet. Tänk om människan bara var lite mer pålitlig. Tänk om, vill jag skrika. Fortsätt inte den tanken.
Tänk om vi bara blev av med tiggarna ... Tänk om vi kunde medicinera bort alla avvikelser, som ADHD till exempel ... Tänk inte så. Låt oss söka oss fram längs andra vägar. Dessa tankar har tänkts tidigare, med förödande resultat. I Tyskland på 1930-talet till exempel. Där och så vad det judarna som var den där lilla detaljen som stod mellan och hindrade framväxten av det 1000-åriga riket. Tänk om bara detta lilla problem kunde lösas, tänk om man bara blev av med ... Då skulle alla problem vara lösta och den ljusnande framtiden redan vara här. Tänk om, tänk bort och se faran istället. Vad håller vi på med? Vad är det för villfarelser vi håller oss med och vad utsätter vi oss för?
Problemen i skolan. Hur ska vi lösa dem? Genom att tänka om och på nya sätt kring kunskap, eller genom att tänka bort den mänskliga faktorn, satsa på nya och förbättrade system för överföring av information och för kontroll av processen och utfallet? Var finns problemet, i systemet eller hos människan? Mitt svar och min övertygelse är att problemet sitter i människans sätt att tänka och i oförmågan att hantera utfallet av det samhälle man bygger. Problemet är att människan ser sig själv som den svagaste länken i systemet. Och det problemet eller tankefelet har en mycket lång historia. Det är en rest från en svunnen tid då Gud fanns och var en realitet i människans vardag. I relation till Gud var människan en blek och ofullkomlig avbild. Ett så pass stort problem att livet här på jorden inte ens ansågs vara värt något. Idag är Gud död, men den mänskliga självbilden lever vidare. Den mänskliga faktorn är fortfarande negativ.
Problemet är att människans logik tvingar oss att betrakta oss själva som problem. Den mänskliga faktorn skulle kunna vara något positivt och vi skulle kunna använda vår kunskap och våra förmågor till att bygga system för att hjälpa och stötta. Tyvärr gör vi tvärt om, vi jämför oss själva med maskinerna och systemen vi skapar. Och vi tvingas oss själva ner på knä. Vi tvingar oss själva att acceptera oss själva som bleka och ofullkomligt problematiska kopior av våra drömmar om hur det skulle kunna vara.
Problemet förvärras av att vi bygger en skola och en högre utbildning på principer som är antihumana, som ser den som ska utbildas som ett problem. Vi bygger ett utbildningssystem där ekonomin står i centrum och där kontrollen är rigid. Målen ska nås, till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Vi avskaffar ämnen och lägger ner utbildningar som skulle kunna ge oss kunskaper som behövs för att återupprätta människan som samhällets centrum. Är det detta vi vill, egentligen? För det är detta vi gör, mot varandra.
Människan är inget problem, hur problematisk människan än är. Människan är den förutsättning vi har att jobba med och vi är som vi är och fungerar som vi gör. Förstår vi det förstår vi kanske bättre vad som behöver göras för att rädda det som räddas kan. Kanske ... Hoppas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar