Dagens Nietzsche, om människans och tillvarons bräcklighet

Allt går väldigt fort. Förändringens vindar viner. Vågor av intryck sköljer över oss som lever. Väldigt mycket är annorlunda idag, jämfört med hur det var när jag var liten, när jag blev vuxen, men även jämfört med hur det var när mina barn var små. Mitt i detta kaos måste jag och mina medmänniskor bygga och upprätthålla det fundament och den trygghet vi behöver för att möta framtidens öppna osäkerhet. Kommer att tänka på detta, igen, för jag tänker som bekant ofta på det, när jag fortsätter läsningen av Nietzsches bok Så talade Zaratustra, i ny svensk översättning av Nikanor Teratologen. Det som triggar tanken idag är ett känt citat av Nietzsche, där han talar om människan. Han säger att,

Människan är en lina, knuten mellan djur och övermänniska -- en lina över en avgrund.

Samhället utgör det skydd människan har mot sin egen djuriskhet och om samhället inte värnas spelas ett högt spel där linan över avgrunden hela tiden riskerar att brista. Ingen vill falla ner i avgrunden. Ändå balanserar vi ständigt på gränsen, vi tänjer på alla olika slags gummiband tills de är precis vid bristningsgränsen. Just idag kanske Putin är det mest aktuella exemplet. Det som händer på Krim och i Ukraina är allvarligt. Det slår mig att även om förändringens vindar blåser snabbt på olika sätt så tenderar människan att gå i cirklar. När Nietzsche skrev ovanstående rader fanns den tidens konflikt på Krim fortfarande i färskt minne. Krig må vara en förlängning av politiken, med andra medel, men det säger i så fall något om politiken. Och det som händer i Sverige är minst lika illavarslande. Nietzsche må vara död, men hans tankar lever och är lika aktuella nu som då.

Det finns ingen enkel lösning på problemen. Människan är på många sätt en lina. Det är en bra liknelse, ett tankeverktyg som manar till reflektion. För att klara av situationen behövs kunskap och bildning. Vetande som förkroppsligats och integrerats med respektive medborgares livssituation. Var och en av oss behöver kunskap, och ju snabbare samhället förändras desto mer kunskap behöver vi och desto oftare behöver kunskapen uppdateras. Även samhället behöver kunskap och detta behov tillgodoses genom människornas sökande efter vetande. Det räcker emellertid inte att bara veta, det krävs också att vetandet är utspritt över hela det sammanhang där människorna finns och lever. Kunskap och bildning är inte något bestämt, inte en lista eller en uppsättning på förhand bestämda delar som kan implementeras uppifrån. Bildning växer underifrån, ur djupet av samhället. Det är ur bredden som topparna och det exceptionella växer fram.

Människor är djur, det vill säga biologiska varelser med mer gemensamt med resten av livet på jorden än med maskinerna och systemen som ursprungligen byggdes upp för att göra livet enklare för människorna, men som idag allt mer tar över och driver på förändringen och även förändringstakten. Samhället är skapat av människor, men det är ett bräckligt bygge. En avgrund, för att tala med Nietzsche. Och detta gör vi bäst att inte glömma. Med hjälp av kunskap och bildning kan människan vara på väg mot något bättre och mer hållbart, mot övermänniskan, men om rörelsen är för snabb riskerar linan att brista och människan att rasa ner i avgrunden. Och om rörelsen inte inbegriper alla medborgare kommer den inte att fungera som någon bro över den hotande avgrunden.

Övermänniskan är alla vi tillsammans, det är inget någon är, det är den där hägrande andra sidan. Övermänniskan är ingen Putin. Han är bara en i raden av obildade människor som missuppfattat vad livet handlar om och hur människan fungerar. Tyvärr är han inte ensam. Dagens politiker och makthavare hyllar alla individen och talar till oss som vore vi öar i ett stormande hav, öar som man lotsas till en hamn om bara ... Detta om bara är en farlig tanke. Om vi bara blev av med ... Känns det igen? Dit vill vi inte, ändå är det i den riktningen samhället rör sig. Idag är det skolan som anses vara skyddet, utbildning och kunskap. Men talet om skolan missar målet och visar att allt för få på allvar förstår vilka riskerna är och vad som krävs för att samhällets hållbarhet och individernas trygghet ska kunna säkras. Inger Enkvist är ett undantag från den regeln. Hon skriver ibland på SvD. Här är några rader från en av hennes artiklar.

Den svenske besökaren slogs av flera saker. Lärarna var välutbildade och hade klassen i sin hand. De 32 eleverna i varje klass var koncentrerade, och de såg intresserade och glada ut. Ingen kom för sent, ingen krävde att få gå på toaletten under lektionstiden, ingen pratade med kamrater, och ingen fingrade på mobiltelefon under lektionen. Inte minst var det ingen elev som störde andra elever, fast alla satt trångt och temperaturen var trettio grader.

I ett samtal med skolans rektor frågade den svenska besökaren vad som händer om en elev kommer efter i studierna. Rektor menade som en självklarhet att ansvaret för elevens studieresultat är delat mellan lärare, elev och föräldrar. Om läraren ger bra lektioner där andra elever lär sig det de ska, ankommer det på eleven och föräldrarna att eleven hänger med. Det är föräldrarnas skyldighet att se till att eleven gör sina hemuppgifter. Behöver eleven extraundervisning är det föräldrarna som ska ordna det.

Det finns ett drag gemensamt med den här synen på skolan och Finlands, och det är att klasslärarens uppgift är att organisera undervisningen för gruppen och inget annat. Lärarens tid ska gå till lektioner, till för- och efterarbete och till fortbildning. På så sätt kan skolorna hålla en hög och någorlunda jämn kvalitet.

Sverige tillämpar i stället den modell som Alva Myrdal föreslog, nämligen att elever ska kunna arbeta i egen takt och på egen nivå inom ramen för den sammanhållna klassen. Det är bara det att om lärarna samtidigt ska utföra många och helt olika uppgifter, kommer kvaliteten på klassundervisningen att sjunka och dessutom att variera mellan skolor.

Medan svenska politiker högljutt kräver att skolan och lärarna i likvärdighetens namn ska ta på sig ännu mer av föräldrarnas och elevernas ansvar, riskerar svenska elever att bli akterseglade av eleverna från Kerala både när det gäller likvärdighet och kunskaper.

Ansvaret för kunskapsutvecklingen och lärandet måste delas och spridas, annars finns ingen möjlighet att Sverige ska kunna bli det många säger sig vilja. Vägen dit är en tunn lina över en hotfull avgrund. Enda sättet att ta sig över är att samarbeta och göra det gemensamt. Bara genom att individerna ger upp en del av sin autonomi kan friheten öka i samhället. Ökande klyftor är ett tecken på att linan över avgrunden håller på att tänjas och att den närmar sig bristningsgränsen. Även detta reflekterar Nietzsche över, eller jag väljer åtminstone att läsa hans tankar på det sättet. Zaratustra säger:

De förstår mig inte: jag är inte munnen för dessa öron. Jag levde nog för länge i bergen, lyssnade för mycket på bäckar och träd: nu talar jag till dem som getherdarna. Min själ är orörlig och ljus som berget på förmiddagen. Men de anser att jag är kall och en bespottare som gycklar fruktansvärt. Och nu betraktar de mig och skrattar: och när de skrattar, hatar de mig fortfarande. Det är is i deras skratt. 

Kanske talar Nietzsche här om egna upplevelser. Han var en lärd tänkare som isolerade sig. Han valde kunskapen och gick sin egen väg. Och det gjorde honom ensam. Han fjärmade sig mot världen och människorna och när han återvände till dem talade han inte längre deras språk. Vad är detta om inte en klyfta med en avgrund mellan? Och är det inte just detta vi håller på att implementera med det fria skolvalet, där jag kan ta hand om och se till mitt? Den som har resurserna och intresset kan idag söka sig bort från sina medmänniskor. Och den som har pengar kan köpa sig en egen gräddfil till ytterligare isolering. Det finns massor av olika exempel på detta, alla ser och upplever det. Förändringen sker mitt framför ögonen på oss och ofta med vår goda vilja. Vissa hejar på och främjar utvecklingen. Det är en farlig väg, för betänk att vi människor balanserar på en tunn tråd över en avgrund.

Alla tror de är den där övermänniskan. Alla anser sig vara bättre än genomsnittet, även om de borde inse att det är en omöjlighet. Och även om denna kunskap ligger mitt framför dem vägrar de ta in den. Detta säger något om människan, den typen av kunskap inte bara behövs, det är den som skolan borde förmedla. Anat vetande kan överlåtas till individen att söka själv. Skolans uppgift är att ge alla en god grund att stå på. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden. Nerifrån och upp. Gemensamt av alla vi som lever här och nu.

Vi kan skratta åt Nietzsche, men det är ett skratt som lätt fastnar i halsen. Putin med sin snedvrida syn på manlighet och sitt självförhärligande, eller Jimmie Åkesson och hans gelikar som helt missuppfattat vad yttrandefrihet och demokrati är, är påminnelser om hur tunn tråden är och hur djup avgrund vi balanserar över. Tänk på det, innan det är för sent. Kunskap är aldrig bättre eller mer användbar än basen den vilar på. En bra skola kan aldrig skapas genom att satsa på några få. Om inte alla är med i rörelsen kommer den att stanna och samhället att vittra sönder.