Moralens geologi 4

Vanligtvis närmar vi oss nog moralen från dess uttryck, i praktiken, så som den levs. Deleuze och Guattari gör tvärt om. De närmar sig moralen utifrån principerna för dess funktion. Överhuvudtaget är detta ett utmärkande drag för deras filosofi, att de konsekvent närmar sig problemen som undersöks från alternativa håll. De faller inte tillbaka på eller reproducerar äldre tänkares filosofi och gängse uppfattningar. Deleuze och Guattari utmanar, tänker själva och skakar grundvalarna för sättet att tänka om och närma sig världen. Deleuze och Guattari förklarar inte, de ger oss verktyg som vi kan använda för att själva bygga upp en förståelse som fungerar. De talar inte om hur det är, utan visar snarare på problem med rådande sätt att tänka. De testar alternativa förklaringar.

Filosofin som Deleuze och Guattari utarbetat är en filosofi som aldrig blir färdig, en filosofi att leva med där bara hälften av det som måste sägas för att en fullständig förståelse ska kunna formuleras är givet. Deleuze och Guattari ger sina läsare bara ena halvan av artikulationen, vilken alltid är dubbel. Deras filosofi är en filosofi som aldrig låser fast. En filosofi som öppnar upp och som ger oss verktyg att vända och vrida på vår förståelse av världen. Detta är viktigt, för världen blir aldrig färdig. Världen är inte och därför är heller inte moralen eller kulturen något givet. Moral, kultur och världen blir ständigt till. Framtiden är vid varje givet ögonblick öppen. Vad som helst kan aldrig hända, men framtiden är inte förutbestämd. Framtiden skapas mellan den del av artikulationen som är given och det som komma skall. Därför är tanken om moralens geologi välfunnen. Moralen består av kollektiva handlingar, som bedöms i relation till minnet av traditioner och gamla vanor. Förändringen av moralen går i skov och det som varit lämnar spår efter sig i form av sediment och avlagringar som påverkar blivandets riktning.

It is clear that the distinction between the two articulations is not between substances and forms. Substances are nothing other than formed matters. Forms imply a code, modes of coding and decoding. Substances as formed matters refer to territorialities and degrees of territorialization and deterritorialization.

Form och innehåll, innehåll och form. Två sidor av samma sak. Det ena ger det andra och mellanrummet mellan spelar en långt större roll än man till vardags, om man inte reflekterat över saken, inser. Mellanrummen glöms konsekvent bort. Mellanrum räknas inte. Varken ekonomiskt, kulturellt eller socialt. Marginaler, tomhet och väntan försöker vi eliminera. Effektiviseringshungern driver oss dithän. Pressar på oss innehåll. Men utan mellanrum finns ingen möjlighet att se skillnad på det ena och det andra. Dagens moral, till exempel, går inte att skilja från gårdagens om det inte fanns mellanrum och sedimenteringslager. Om förändringen var linjär försvann även tiden och utan mellanrum mellan dig och mig, blev vi identiska. Om vi bara producerade skulle ingen konsumera. Enkelriktning och effektivisering är samma andas barn. Det vill vi inte ha, inte om det dras till sin spets. Ändå närmar vi oss den punkten, sakta. Lite till, lite till, lite. Tills det brister och vi måste börja om.

Låt oss acceptera dubbelheten och inse mellanrummens betydelse, säger jag. Låt oss förstå och räkna med det oberäkneliga. Marginaler är vår garanti för fortsatt liv, är en gemensam resurs, en möjlighet. Jag blir en individ genom att interagera med andra människor. Och samhället skapas av oss tillsammans. Allt består alltid av fler än en, men färre än många. Ett plus ett är meningslöst utan mellanrummet mellan. Detta vet vi, om vi bara tänker efter. Det är kunskap som finns framför ögonen på oss, men vi ser den inte, känner inte igen den eller kanske är det så att vi inte accepterar den som kunskap? Makten över vad som är vetande och vad som inte är det är stor och den påverkar. Vill man verkligen veta måste man se och förstå detta, att kunskap aldrig kommer till människan i ren form. Kunskap uppstår och växer fram mellan, mellan mig och världen och mellan mig och dem jag talar med, mellan texten och tolkningen. Överallt artikulationer, men aldrig och ingenstans står de för sig själva. Artikulationer kommer alltid i par.

But each articulation has a code and a territoriality; therefore each possesses both form and substance. For now, all we can say is that each articulation has a corresponding type of segmentarity or multiplicity: one type is supple, more molecular, and merely ordered; the other is more rigid, molar, and organized.

Jag tänker på DNA, som reproducerar och överför information genom att dubblera det som är givet, nästan exakt. DNA är en dubbelhet, en dubbelspiral, en dubbel artikulation. Och det är dubbelheten, mellanrummen och detta nästan identiska som gör livet levande och dynamiskt. Evolutionen har inget mål, bara rörelse. Den anpassar sig och förändras, mellan. Fler än en, men färre än många.

Although the first articulation is not lacking in systematic interactions, it is in the second articulation in particular that phenomena constituting an overcoding are produced, phenomena of centering, unification, totalization, integration, hierarchization, and finalization. Both articulations establish binary relations between their respective segments. But between the segments of one articulation and the segments of the other there are biunivocal relationships obeying far more complex laws.

Mellanrummen och interaktionen mellan delarna ger upphov till komplexitet. Livet och följaktligen också moralen är levande storheter som inte är utan blir. Blivandet är förändring som har en riktning, men även riktningen förändras. Därför är framtiden öppen och moralen ett resultat av kollektiv realtidsförhandling, mellan då och sedan. Segment läggs till segment och bildar block av tillblivelse som hålls samman av ... vad då? Det är ingen viktig fråga. Det som håller samman är inte viktigt, men sammanhållandet är det och delarna som hålls samman. Resultatet av sammanhållandet är betydelsefullt. Frågan är inte hur, utan vad. Inte varför, men konsekvenserna av det som sker. Utfallet, det vi kan se och har att förstå. Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som hjälper oss se det vi annars går miste om. Som hjälper inse betydelsen av det vi annars betraktar som betydelselöst. De talar inte om hur det är eller hur man ska göra. Det är upp till oss att bestämma, tillsammans. Det som är nu är inte samma som det som var då, men verktygen som Deleuze och Guattari skapade är fortfarande giltiga. Liksom med människans (sic) DNA, som fortfarande består av samma fyra byggstenar som en gång gav upphov till dinosaurier. Informationen är den samma, men den är annorlunda organiserad idag. Grunden är identisk, men inte ordningen. Samma gäller för moralen, vilken liksom allt annat är en dubbel artikulation.

The word "structure" may be used to designate the sum of these relations and relationships, but it is an illusion to believe that structure is the earth's last word. Moreover, it cannot be taken for granted that the distinction between the two articulations is always that of the molecular and the molar.

Molekyl är en sammanhållen helhet där sammanhållandet är det viktiga och molär handlar om helheten, om resultatet. Väldigt förenklat handlat det om var i processen man väljer att lägga sitt fokus. Antingen eller, eller både ock. Det är frågan som de lärde fortfarande strider om. Finns svaret i delarna, eller i helheten. Jag är med Deleuze och Guattari benägen ett svara det senare, för det jag är intresserad av, kultur, är meningslöst taget för sig. Kultur är resultatet av många delars interaktion. Kultur är en dubbel artikulation där betongen ligger på helheten, det vill säga delarna OCH relationen mellan dem.