Dagens Nietzsche, mål och medel (i skolan)

Vad är skolans viktigaste uppgift? På den frågan finns bara ett svar: Kunskap. Det är målet, det är därför skolan finns och det är för detta rektorerna, lärarna och eleverna går till och lägger så pass mycket tid i skolan. Rektor organiserar, läraren entusiasmerar, vägleder och delar med sig av sina kunskaper, och elevernas uppgift är att lära så mycket som möjligt. Det borde i alla fall vara så, men jag lyssnar mer än gärna på den som har ett annat svar på frågan vad som är skolans viktigaste uppgift. Om skolans viktigaste mål inte är kunskap, vad skulle det vara då, och vilka är argumenten för en sådan skola? Tycker det skulle vara ett intressant uppslag för diskussion. För detta är en fråga som behöver diskuteras. Skolan är viktig för samhällets långsiktiga överlevnad.

Vad som är skolans viktigaste uppgift i praktiken är en helt annan fråga. Alla vet att det man säger och det man gör inte alltid är samma sak. Alla, utom självförnekare och de som är mer än lovligt korkade eller ignoranta, vet det är så. Alla har egen erfarenhet av det. Nyårslöften eller ambitionen att gå upp tidigt nästa morgon, det finns massor av exempel på saker som sägs och på handlingar som inte blir som det var tänkt. En skola värd namnet som inte tar med detta i beräkningen är en skola på villovägar. Är det detta som hänt? Är det därför Sveriges resultat i PISA-mätning efter PISA-mätning sjunker? Mycket talar för det.

Vad är ett företags viktigaste uppgift? Även det är en enkel fråga med ett självklart svar: Tjäna pengar. Ett företag som inte genererar vinst, som inte förmenar kapital, går under och det är som det ska med den saken. Man kan tycka vad man vill om företag, men deras uppgift är att generera pengar.

Hur skapar man en väl fungerande organisation för att uppnå ett mål? Samma sak där, det finns ett enkelt svar: Man låter människor koncentrera sig på det de är bra på och man rekryterar den kompetens man behöver för att klara målet. Inga problem än så länge. Allt är som det ska, förutom detta med skolan då. Dess organisation fungerar inte, eller den lever i alla fall inte upp till våra förväntningar. När den svenska skolan jämförs, eller egentligen är det svenska elevers kunskaper och kompetenser som jämförs, med hur det ser ut i andra länder har Sverige halkat efter. Skolan som organisation lever inte upp till våra förväntningar. I alla fall inte till utbildningsministerns förväntningar, vars tydliga mål inte alls nås.

Orsaken till att det är och ser ut som det gör i den svenska skolan tycker jag mig se mellan raderna i det som skrivits ovan. En organisation kan inte ha flera mål för att fungera optimalt och leva upp till förväntningarna. Ändå är det just så som den svenska skolan organiseras. Den ska både göra ett bra ekonomiskt resultat och leverera kunskap av hög kvalitet. New Public Management som är den organiseringsprincip som används i skolan gör ingen skillnad på om det är bilar eller vård och kunskap som produceras. Betoningen ligger på produktion och resultat, styrmedlet är ekonomi och målet att göra vinst. På pappret ser det enkelt ut, men i praktiken, så fort man lämnar det är där pappret eller kartan, blir det komplicerat. Om skolan ska generera vinst kommer det målet att överordnas kunskapen och då går det självklart som det gör, då är goda resultat i skolan mer en effekt av tur än av skicklighet.

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche hjälper mig att förstå detta bättre. Idag läser man inga filosofer i skolan. Det kanske man borde göra, även om det är svårt. Och det skulle man mycket väl kunna göra, i alla fall i en skola där kunskapen står i centrum och där man inte behöver oroa sig över några andra resultat än vetande och elevernas förmåga till problemlösning och självständigt, kritiskt tänkande. Tänk om skolans uppgift var att träna elever att läsa texter som denna, hämtad från boken, Den glada vetenskapen. Tänk om.

360

Två sorters orsak som man förväxlar. -- Detta tycks mig vara ett av mina väsentligaste steg och framsteg: jag lärde mig skilja orsaken till handlandet från orsaken till ett handlande på ett visst sätt, i en viss riktning, mot ett visst mål. Den första typen av orsak är ett kvantum av uppdämd kraft som väntar på ett förbrukas på ett eller annat vis, för ett eller annat syfte; den andra typen är däremot något i förhållande till denna kraft helt obetydligt, mest en tillfällig bagatell som "utlöser" detta kvantum på ett enda och specifikt sätt: tändstickan i förhållande till krutdurken. Till dessa tillfälliga bagateller och tändstickor räknar jag alla så kallade "syften", likaså de ännu mer så kallade "livsuppgifterna": de är relativt slumpartade, godtyckliga, nästan likgiltiga i förhållande till det ofantliga kvantum kraft vilket som sagt trängtar efter att på något vis förbrukas. Man ser vanligen annorlunda på saken: man har vant sig vid att just i målsättningen (syften, yrken osv.) se den drivande kraften, i enlighet med en urgammal villfarelse -- men den är bara den dirigerande kraften, man har förväxlat styrmannen och ångan. Och ibland är det inte ens en styrman, en dirigerande kraft... Är inte "målet", "syftet" ofta nog bara en förskönande förevändning, en fåfängans förbländning i efterhand som inte vill höra talas om att fartyget följer med den ström det av en slump råkat in i? Att det "vill" dit därför att det -- måste dit? Att det väl har en riktning men absolut inte -- en styrman? -- Man behöver fortfarande en kritik av begreppet "mål".

Vad är den drivande kraften i skolan idag? Ekonomi, över hela linjen. Även den kommunala skolan dignar under kraven på lönsamhet, liksom för övrigt landets högskolor och universitet. Det behövs sannerligen fortfarande och alltid, överallt, en kritik av målen med olika typer av verksamheter och lika mycket behövs det lärda samtal om vad som är orsak och vad som är verka. Ekonomin är det som driver skolan i den riktning vi ser och som kan jämföras med hur det ser ut i andra länder. Det går bra för riskkapitalägda skolor, de uppfyller sitt viktigaste mål, att generera vinst till ägarna. Vill man veta vart skolan är på väg måste man idag läsa affärssidorna, inte kultursidorna (som allt mer kommit att handla om kändisskvaller och nöjen och allt mindre om kunskap och kritiska samtal). Och gör man det kan man få läsa följande.

SvD Näringsliv har granskat 16 koncerner inom vård, skola och omsorg som ägs av riskkapitalbolag och finansiella aktörer. Tillsammans hade bolagens svenska verksamheter en omsättning på 29,4 miljarder för 2009, som är de senast tillgängliga helårssiffrorna. Det är en ökning med 68 procent jämfört med 2007.

Intäkterna kommer nästan uteslutande från offentliga pengar. Många bolag är riktiga snabbväxare med förvärv som affärsidé. Företag som exempelvis friskolekoncernen Academedia har växt med 150 procent på tre år. Vårdkoncernen Attendos svenska verksamhet har ökat omsättningen med 77 procent.

Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna finns 15000 företag bara i sjukvårdsbranschen i Sverige. Men ett drygt dussin bolag kontrollerar nästan halva marknaden för privata aktörer. Vinsten, mätt som rörelseresultat före räntor, skatt, avskrivningar och amorteringar, Ebitda på finansspråk, uppgick 2009 till knappt 2,9 miljarder kronor för de granskade bolagen.

Det är ett bättre mått på lönsamheten inom riskkapitalägda vård- och omsorgsbolag än vinst efter skatt. Orsaken är att vårdbolagen belastas med så stora lån att de höga räntekostnaderna tenderar att äta upp vinsten. Det är också detta vinstmått som används av riskkapitalbolagen själva vid värderingen av företagen.

Det är just denna värdering som är intressant eftersom målet är att köpa företag och sedan sälja dem vidare. Riskkapitalbolagen använder också ganska liten del egna pengar och stor del lån. Det gör samtidigt att lönsamheten ofta blir stor mätt på ett annat sätt, vinsten på det insatta kapitalet, eller eget kapital.

Skolföretagen lever upp till sitt viktigaste mål, med råge. Och det man man göra, med stöd i den villfarelse som New Public Management bygger på, att kvalitet och komplexa värden som kunskap går att mäta och jämföra. Orsak förväxlas konsekvent med verkan. Resultatet syns när svenska elever jämförs med elever från andra länder. Så länge skolföretagen själva får presentera de siffror de själva väljer att luta sig mot kommer den svenska skolan att nå sina egna mål, det vill säga vinst och en budget i balans. Vill vi att skolan ska tillföra samhället kunskaper måste det vara det enda målet och allt annat måste vara medel!

En rektor som ska hålla budget, till varje pris kommer att tvingas sätta press på lärarna. Spara, spara, spara. En budget kan hållas på massor av olika sätt, men bara genom att fokusera mest på det medlet. Om direktiven från ägarna eller regelverket säger att kvaliteten i verksamheten måste hållas på en viss nivå påverkar det naturligtvis arbetet med budgeten, men det mildrar inte pressen på lärarna. Liksom i vården finns kedjans svagaste länk längst ut i organisationen, närmast det "råmaterial" man arbetar med. Ansvaret för kvaliteten, för kunskapen, ligger på lärarna och det är ett enormt tungt ansvar. Om eleverna inte är motiverade eller intresserade, om föräldrarna inte stöttar och ställer krav på sina barn och om rektorn hotar med sänkt lön om målen (för lärarna är målet inte ekonomi, utan kunskap, som mäts med hjälp av betyg) inte nås, då kan vem som helst räkna ut att skolan som KUNSKAPSFÖRMEDLARE och plats för LÄRANDE kommer att få problem. New Public Management bygger på (den verklighetsfrämmande) tanken att kvalitet går att mäta på precis samma sätt över hela linjen, att det inte finns några skillnader mellan organisationer som producerar kunskap och organisationer som bygger bilar. Där finns problemet, i den tanken och i dessa villfarelser.

Skolans enda mål, om det är kunskap vi vill att den ska "producera", kan bara vara att ge rektorer en påse pengar och mandat att göra vad de vill med den, så länge de uppfyller målet: Så mycket kunskap som det bara går. Då kommer rektorn att kunna skapa en organisation som sätter LÄRANDET i fokus och som stöttar lärarna i arbetet med att entusiasmera eleverna och förmedla kunskaper. När allt fokus kan läggas på kunskapen kommer alla oseriösa aktörer, som idag har en hel uppsättning med verktyg och mätmetoder till sitt förfogande för att ge sken av att kvaliteten är på topp. Det går att ljuga med statistik, det vet alla och det gör alla som har något att vinna på det. PISA är bra på det sättet, för där finns inga ägarintressen, bara kunskapsintressen. Och även om dessa kan diskuteras och det bör man absolut göra, så är jämförelsen i sig rättvis. Sverige halkar efter och så länge vi envisas med att det går att förena två oförenliga mål i en organisation, utan att det går ut över den verkliga kvaliteten kommer inget av det Björklund desperat föreslår att få någon som helt effekt, inte på kunskapen i alla fall. Inte på det vi säger oss värna.