Upplevelser och dess konsekvenser

Att leva är att uppleva. Men vad är en upplevelse? Vad innebär det att uppleva? Och kan man ta för givet att bara människor upplever? Går det att förutsätta att bara människor upplever? Nej det gör det så klart inte. Ändå är det precis det vi gör, bortser konsekvent från att även djur upplever. En förutsättning för organiseringen av dagens samhälle är att bara människans upplevelser kvalar in som något man måste ta hänsyn till. Eller vänta lite, inte alla människor. Fattiga människor i Asien och Afrika, deras upplevelser är inte lika viktiga som våra. Våra behov att att uppleva köpglädje, som håller på att bli den enda accepterade glädjen, är överordnade. Djuren som ska bli kött och den billiga arbetskraften värderas bara utifrån pris, och ju lägre pris desto högre värde. För oss.

Jakten på upplevelser får konsekvenser, långt utanför det vi vanligtvis tänker på. Och vill vi skapa en hållbar värld är detta aspekter vi måste tänka på. Om jag vill få råd att resa kanske det kräver av mig att jag jagar låga priser på mat. Ju mer vi vill och ju fler som vill, desto hårdare blir pressen på dem som befinner sig längre ner i pyramiden eller lägre bort från centrum. Det kan tyckas vara ett trivialt val att välja den billigare kycklingen eller fläskkotletten, ett ögonblicks verk som sedan glöms bort. Men för generationer av djur kommer dina och mina val att få konsekvenser för djurens välbefinnande. Och om vi bara bryr oss om vår egen upplevelse kommer det enda som betyder något att vara priset.

Konsekvensen blir att vi pressar systemet till det yttersta och eftersom ytan vi har att spela på är begränsad kommer fler att tvingas över kanten ju mer vi önskar uppleva. Om det bara var de andra som drabbades kanske många inte skulle bry sig, men detta sätt att tänka och agera drabbar även oss. Alla är offer, på ett eller annat sätt. Det är det tragiska, för det innebär att inte ens den som lyckas kan glädjas någon längre stund. Det blir en fråga om tid, innan alla tvingas underkasta sig och inordna sig i ledet. Besparingar och jakten på låga kostnader och effektivisering är en jakt mot nollpunkten. Tänk om vi kunde hjälpa varandra att istället inse att det i själva verket är tvärt om. Genom att ge kan vi få, kan fler få, och ju mer vi ger desto mer får vi. För när alla betalar lite mer kommer marginalerna öka och pressen på systemet kommer att mildras. Fler kan få mer tid och resurser att använda för att skaffa sig fler och bättre upplevelser. 

Hur kan och bör man definierar uppleva? För att inse konsekvenserna av en allomfattande vilja att uppleva är det viktigt att ta så lite som möjligt för givet. Och detta att bara människor upplever är en sådan sak. Även djur upplever, som sagt. Men datorer ställer också krav och reagerar på stimuli. Det är också upplevelser. Tänker man så har man rört sig bortom humanismen. Man har slutat att särbehandla människan. Det sägs ibland att posthumanism är en antihumanism, men inget kan vara mer felaktigt. Dagens djurhållning, upp med en hand alla ni som känner er säker på att den är human. Eller ta arbetsförhållandena i leksaksfabrikerna i Asien. Det är två exempel på konsekvenser av dagens humanism, som gör skillnad på oss och dem. Posthumanismen accepterar ingen sådan skillnad utan ser människan som en aktör bland andra aktörer. Frågan blir då vad skiljer människors upplevelser från djurs och objekts? Inte så himla mycket.

Den stora skillnaden är att människor kan tala om sina upplevelser. Sätta ord på dem. Den förmågan är unik, men detta att uppleva är det inte. Allt som lever och interagerar med andra upplever och för att humanismens ekvation ska gå ihop tvingas man acceptera att rätten att uppleva handlar om hur begripligt och välutvecklat ens språk och möjligheten att kommunicera sina upplevelser är. Det handlar om förståelse. Den som når fram med sitt budskap får förståelse och vissa krav tillgodosedda. Den aktör vi förstår tar vi med i beräkningen som avgör värdet av upplevelsen. En dansk gris, en fattig kvinna i Asien eller en Rumänsk Rom som tigger på gatan. Fyll i listan själv och ställ deras upplevelser mot dina. Ärligt, vad prioriterar du? Det är plågsamt att tänka så. Fast frågan är om det inte är ännu mer plågsamt att lyssna på röstfiskande politiker som underblåser människans egoism och som bjuder under varandra för att vi ska rösta på dem, för att de ska optimera våra möjligheter att uppleva mer och bättre.

Tänker vidare, på ekonomin som ett slags aktör, eller på tekniken som i högsta grad upplever och lever ett eget liv. Ett datorspel, till exempel, ställer krav och reagerar på stimuli. Marknaden behöver kunderna lika mycket som kunderna behöver marknaden. För att samhället som vi känner det ska leva vidare behövs enormt mycket mer än det vi ser och tänker på. Ett kontinuerligt flöde av materialitet och energi krävs för att vardagen ska kunna upprätthållas och vi kunna uppleva. Och balansen mellan de olika delarna, relationerna mellan de i helheten ingående aktörerna är avgörande för helheten. Ökade krav på effektivitet leder till hårdare press, och ju längre från centrum man befinner sig desto hårdare blir pressen och kraven. Tänker på hur vi allt mer börjar jämföra oss med maskiner, på hur vi allt oftare ersätter människor med maskiner. På hur människan håller på att underordna sig och på vilka konsekvenser som väntar längre fram längs den vägen. Idag är det du eller kycklingen kampen står mellan. Imorgon kan det vara du som ersätts med en maskin. Om kraven på effektivitet ökar. Ett posthumanistiskt sätt att tänka hjälper oss att vara mer förberedda på ett bredare spektrum av risker.

Det är så lätt att ta det man har och sin vardag för givet. Kanske måste man det, för att inte gå under. Men kulturforskaren kan och får aldrig ta något för givet. Kulturvetenskapens uppdrag är att hjälpa människor att orientera sig i vardagen, att förmedla förståelse för den komplexa dimensionen av livet som brukar benämnas kultur, att konstruera verktyg att tänka med hjälp av.

Att se upplevelser som ett allmänt förekommande fenomen som ger upphov till konsekvenser, det är ett sådant verktyg. Att tänka bortom det snävt mänskliga, det är ett annat. Människan är fantastisk, men inte riktigt så unik och genomgod som man kanske vill tro.