tisdag 22 april 2014

Ingen enskild kan hejda kunskapsraset. Ansvaret är vårt, tillsammans!

Det är med sorg jag läser rubriken på förstasidan av dagens tidning: "Mattekunskaper rasar på högskolan". Sorgen kommer sig av att detta egentligen inte är en nyhet. Rubriken och resultaten som redovisas bekräftar det vi redan vet, inte bara det som vi som arbetar på högskolan vet. Alla med inblick vet, att kunskap är en dagsaktuell färskvara som måste underhållas och värnas av många, ofta för att vara en levande resurs i samhället och byggandet av framtiden.

Sorgen kommer sig av att ingen lösning finns i sikte, för insikten om nyhetens betydelse är dålig och synen på vad som borde göras är grumlig. Det skylls på lärarna, på politikerna, eleverna. Felet ligger någon annanstans, är någon annans. Det gör mig ledsen, att så få inser att felet inte är någons, det är allas. Kunskaperna faller för att dagens samhälle och vår kultur inte förmår ta vara på och uppskatta resursen som vetande är.

Det är inte mattekunskaperna som rasar, det är vårt samhälle som rämnar och kulturen som löses upp framför ögonen på oss. För att alldeles för få inser allvaret och för att allt för många skyller ifrån sig. För att det jagas statistik som visar att det inte är så allvarligt trots allt. För att kunskapens värde inte varar särskilt länge. För att vi får den kunskap vi betalar för. Läser att en av studenterna som trots allt klarar sig säger ...
– Jag visste att det skulle vara svårt, men det var ett otroligt högt tempo i början. Nu pluggar jag kanske nio timmar om dagen i snitt, säger Sara Engardt.
Detta är en högpresterande student som läser på ett program där 30 % av dem som börjar hoppar av under det första året. Det säger en hel massa om klimatet i dagens skola. Betänk att mattekunskaperna är lättare än andra kunskaper att mäta. Reflektera över vad resultaten på landets tekniska högskolor säger om övriga resultat och fundera på innebörden i följande åtgärd: Det anses vara en kvalitetshöjning och en tydlig markering när man säger att 0.5 på Högskoleprovet, där 2.0 är max, är gränsen för att få söka till lärarprogrammet.

Sorgen över synen på kunskap i samhället kommer i vågor. Det är en helhet, ett paket av känslor och jag måste kämpa mot uppgivenheten. Jag är en lärare som fortfarande vill lära, som inte nöjer mig med att administrera systemets många gånger huvudlösa krav. En lärande lärare som sätter kunskapen i första rummet. Min arbetsdag börjar ofta halv fem på dagen och är sällan hemma före klockan sex. Ofta läser eller skriver jag dessutom på kvällen och många är de helger då jag åtminstone jobbar lite. Den som vill lära kan inte räkna timmar och om det anses exceptionellt att lägga 45 timmar i veckan på studier, då visar det hur mycket Sverige som nation anser att kunskapen är värd. Jag är inte imponerad och förvånas därför inte av resultaten. Det gör mig inte bara ledsen, det oroar mig. För när och hur ska den utvecklingen vända? Vilka är riskerna vi spelar med? Läser om en av alla lösningar som förs fram. Tankarna hämtas som så ofta från utlandet, från internationella experter. Alison Wolf, från England vet besked.
Alison Wolf är professor i ekonomi vid Kings College i London och expert på högre utbildning. Hon har hjälpt regeringar i flera länder att få fason på sina utbildningssystem. Alison Wolf ser ett oroande samband mellan raset i Pisa och de svenska högskolornas tapp i internationella rankningar.

Varje år rankar den brittiska tidskriften The Times higher education världens högskolor utifrån kvalitet. Undervisning, forskning och internationell koppling jämförs. Läsåret 2011/2012 låg tre svenska lärosäten på topp 100-listan. Nu finns ett kvar.

För mycket fokus på rankningar, menar vissa. Absolut - men Alison Wolf poängterar att om flera av Sveriges högskolor faller så indikerar det också något: att kvaliteten har sjunkit.
Inget att invända mot, i sak. Men denna vurm för internationella experter som ska tala om för oss vad vi ska göra, som vi bugar och bockar för. vad säger det om vår självkänsla, vårt intresse för det vi har och det som är här och nu? Hur kan de hjälpa oss att göra vad som krävs? Hjälpen kan lika lite komma utifrån som problemen kan exporteras. Och lyssnar vi på Wolf riskerar vi att helt och hållet tappa taget, för hennes lösning är lika förutsägbar som kunskapsraset är stort. Hon menar att vi "måste" satsa på eliten.
Sverige tappar i mitten, i botten – och i toppen. Men det är de smartaste eleverna vårt land är beroende av, menar Alison Wolf.

– Det låter omodernt, men vi måste erkänna det. Ni måste försäkra er om att de allra smartaste eleverna får en undervisning som gör att de kan komma vidare till de bästa universiteten, med betyg – och med kunskaper.

När Alison Wolf nyligen besökte Sverige, talade hon under rubriken ”Does higher education matter?” - Spelar högre utbildning någon roll? Frågan är minst sagt relevant i Sverige, ett land som hör till toppländerna när det gäller att ha en utbildad befolkning. ”Sverige har aldrig haft en så välutbildad befolkning som nu”, skrev regeringen i vårpropositionen.

Ändå är ungdomsarbetslösheten över EU-snittet.

Så är det verkligen genom att utbilda halva befolkningen som pengarna investeras mest effektivt - om man med effektivt menar att öka tillväxten och minska arbetslösheten? undrar Alison Wolf.

– Politiker tenderar att ha en lösning när de inte vet vad de ska göra: högskoleutbildning. Om fler utbildas, då kan ekonomin räddas. Dilemmat är att vi ser stigande arbetslöshet ändå.

Och går det att ha samma kvalitet vid alla högskolor när 415 000 studenter per år utbildas? Alison Wolf är skeptisk. Dessutom är incitamenten för att satsa på just undervisning idag låga vid högskolorna, menar hon. Istället styr systemet akademikerna mot forskning och att publicera artiklar, inte att satsa på undervisning, menar hon.

Enligt Alison Wolf är det bara att acceptera att alla lärosäten i Sverige inte kan vara lika bra - och istället öppet satsa på ett antal elituniversitet där lärarna får bra betalt just för att - lära.

– Undervisning är viktigt. Det är så ni får era bästa studenter, era nya forskare.

Rent krasst så är det alltså de duktigaste studenterna vi måste satsa på för att kunna fortsätta vara ett land med många start-ups, nystartade innovationsföretag.

– Jag tror att det är nödvändigt. Risken blir annars att ni har några få lärosäten som är starka på forskning, men som inte tar undervisningen på allvar. Det blir ett problem för nästa generation. Er styrka är att ni lyckats ha så många start-ups (red: nystartade innovationsföretag), men nej, det är inte självklart att ni kommer att fortsätta att ha det.
Allt som sägs är inte galet, men vurmen för elitsatsningar är helt fel väg att gå. Den enda det leder till är ökande klyftor och segregering. Det finns inga garantier för att KUNSKAPERNA skulle öka, varken hos det lyckliga fåtal som lyckas eller hos den breda massan. Att uttala sig som expert är enkelt. Det finns inget enklare eller mer tacksamt än att uttala sig om något man helt saknar ansvar för. Vad experten än säger kommer den som frågar att lyssna hänfört. Det är så sanningar skapas, men det är inte så kunskap växer.

Kunskap är ingen ändlig resurs, den är oändlig. Ju mer kunskap som sprids desto större blir den. Myten om att det bara går att få bra resultat om man satsar på några få, en elit, är ett logiskt felslut. För det man gör är inte att lyfta ett fåtal duktiga som sedan kan dra upp resten, man sänker istället alla och får de lyckliga få att se framgångsrika ut. Kunskap kan bara växa underifrån, genom hårt arbete. Genom att ansvaret för kunskapsinhämtningen förläggs så långt ner i hierarkin som möjligt. Hos eleverna och studenterna i första hand och deras föräldrar i andra. Därefter kommer lärarna, skolan som naturligtvis är viktiga kuggar i systemet som aldrig kan klara av uppdraget på egen hand. Sedan har vi det omgivande samhället och politikerna. Ansvaret är allas, men om elever och studenter klarar sig genom skolan utan att lägga ner minst 40 timmar i veckan på studier, då har vi som land ett stort problem och ett gemensamt ansvar. Att landets bästa och mest högpresterande studenter BARA lägger nio timmar på sina studier i snitt borde vara en väckarklocka. Jag hör den ringa, men det enda jag ser är ansvariga som snoozar, mumlar att det är lärarnas fel och sedan vänder sig om.

Läser vidare i tidningen, som idag den första dagen efter påskledigheten, vid starten för upploppet inför terminsslutet, innehåller en hel massa nyheter om skolan som inte är några nyheter och som på grund av sin regelbundna frekvens detta valår riskerar att bli ett rop på vargen som gör mer skada än nytta. Så länge vi talar om krisen i skolan och så länge som vi hoppas på att vändningen ska komma händer ingen, kommer inget att hända. Sverige befinner sig i fritt fall. På TV visas Smartare än en femteklassare, som är ett hån mot alla som verkligen vill lära sig något och som håller kunskapens fana högt. På bästa sändningstid skrattar folket åt varandras bristande kunskaper. De tävlande stannar på 20 000:- som de får med sig hem om de talar om för svenska folket att de inte är smartare än en femteklassare. Det finns inget roligt i den bilden, det är bilden av ett förfall. Symboliken är tydlig, pengar är viktigare än kunskap. Och vi bryr oss inte om kunskapsraset. För om vi brydde oss skulle vi inte behandla skolan och lärarna som vi gör. Om vi verkligen brydde oss skulle det se ut i TV som det gjorde när jag var barn och Vi i femman sändes. Där och då var kunskapen fortfarande en nationell angelägenhet. Femteklassarna var framtidens medborgare som här fick en möjlighet att visa sina kunskaper. Då stod barnens kunskaper i centrum. Idag är de vuxenvärldens brist på kunskap som visas upp och görs TV av. Det säger mer än alla PISA-undersökningar tillsammans.

Idag är valfrihet och betyg viktigare än kunskap. Idag är eleverna kunder och lärare expediter som bjuder ut en vara i konkurrens. Det sänker inte bara kunskaperna, utan riskerar att sänka allt och alla. På Brännpunkt idag sätter ännu en lärare ord på sin frustration över läget och sakernas tillstånd. Klarsynt som vanligt, men det är inte lärarna man lyssnar på, det är internationella experter, som Wolf. Tyvärr, för om vi hade lyssnar på vad en sådan som Johan Blomberg, eller någon annan av alla de tusentals lärarna med förstahandskunskap om läget i skolan och den vardag som kunskapen springer ur hade vi kunnat läsa en hel massa problem på kort tid, utan stora reformer eller kostnader.
Skolan ska idag marknadsföras genom att vara rolig, men alla som studerat i någon seriös mening vet att utbildning inte alltid är roligt, det kan kräva hårt arbete. Arbete som i förlängningen leder till en stor tillfredställelse, men frestelserna på vägen dit är många och svåra att stå emot.

I nuläget är skolans möjligheter att ställa krav på eleverna löjligt små. Att kräva att eleverna ska komma i tid, läsa läxor och uppföra sig i skolan jämställs tidvis med fascism. Att utsätta elever för den typen av krav kan vara riskfyllt för skolan då den kan bli av med sina kunder. Det bästa för skolan är alltså att låta lärarna göra det bästa av situationen, hålla kunderna nöjda. Om det krävs till och med ge eleverna betyg de inte förtjänar. Bara de inte känner sig besvikna och går med sin skolpeng någon annanstans.
Återkommer till de där nio timmarna som landets bästa studenter lägger ner på skolan. Betänk att det är på Högskolan man lägger ner dessa timmar och man gör det för att rädda det som räddas kan av förlorad tid i grundskolan och på gymnasiet. Det är en siffra som ingen kan dribbla bort. Det är en ögonblicksbild av läget idag på marknaden för kunskap och utbildning.

Hur många timmar lägger du på kunskap och lärande? Googlar du upp det du behöver och hoppas på det bästa? Den typen av frågor borde vi ställa oftare, till varandra. För det är ur den typen av tankar och reaktioner som en KUNSKAPSNATION växer fram, underifrån, i vardagen, här och nu mellan dig och mig.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Läser just Sven-Eric Liedmans 'Stenarna i själen. Hittade en intressant reflexion:

" ... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet ökas. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. - Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar."

Krav på ökad effektivitet verkar kunna leda till sin motsats i verkliga livet. Intressant.

Eddy sa...

Tack för dessa kloka ord Björn! Lyfter dem i en ny bloggpost och utvecklar mina tankar där.