Dagens Nietzsche, om kunskap och jakten på pengar

Vad ska vi göra med vår tid, på jorden och i livet? Vad är ett gott liv och hur organiseras ett samhälle för att på bästa sätt ge så många som möjligt en god chans att skapa en dräglig tillvaro med hjälp av och utifrån sina individuella förutsättningar? Det har debatterats de senaste dagarna. Läser om den kritik som Miljöpartiet dragit på sig i SvD idag, för att man dammar av förslaget om medborgarlön. Läser även Friedrich Nietzsche, som i dagens text är inne på och betraktar liknande frågor, snarlika fenomen och samma sätt att resonera. Det har inte hänt speciellt mycket på de drygt 100 år som ligger mellan oss och den tyske 1800-talsfilosofen.

Det som har hänt är att det tänkande han varnar för har spridit sig. Jakten på gud och rikedom och vad den gör med människan, om den skriver Nietzsche. Och det är ingen vacker bild han målar upp. Det varningens ord, för oss att ta på största allvar. Medborgarlön handlar inte om att slösa med statens pengar och allas gemensamma resurser, som kritikerna mot Miljöpartiets förslag hävdar. Man måste inte nödvändigtvis se på saken på det sättet. Jakten på pengar gör något med oss alla. Framförallt påverkar den vår syn på kunskap och vad som är viktigt i livet. Jakten på pengar utarmar oss och den kultur vi lever i. Lyssna på Nietzsche, reflektera över vad han har att säga. Tänk efter. Det är aldrig för sent att göra något.

Ledig tid och dagdriveri. -- Det ligger en indianaktig, för det indianska blodet säregen vildhet i det sätt på vilket amerikanerna traktar efter guld, och deras andlösa brådska i arbetet -- den nya världens egentliga last -- börjar redan smitta det gamla Europa med förvildning och sprida en alldeles förunderlig andelöshet över vår världsdel. Man skäms redan nu över stunder av vila; lång eftertanke vållar nära nog dåligt samvete. Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen -- man lever som en som hela tiden är "rädd för att försumma något". "Hellre göra vad som helst än ingenting" -- också denna princip är ett säkert sätt att ge dödsstöten åt all bildning och all högre smak. Och liksom synbarligen alla former går förlorade på grund av jäktet i arbetet, så går också själva känslan för formen förlorad, örat och ögat för rörelsernas melodi. Beviset för det finner man i den plumpa tydlighet som nu krävs överallt, i alla de lägen då människan verkligen vill vara hederlig mot sin nästa, i umgänget med vänner, kvinnor, släktingar, barn, lärare, elever, ledare och furstar -- det finns ingen tid och ingen kraft längre för ceremonier, för förbindlighet och omvägar, för spirituella samtal och överhuvud taget för något som helst otium. Ty ett liv på jakt efter vinning tvingar en hela tiden att ända till utmattning tömma ut sina andliga krafter, att ständigt förställa sig eller överlista eller förekomma; den egentliga dygden nu för tiden är att göra något på kortare tid än en annan. [... texten fortsätter]

Effektivitet handlar om att göra något på kortare tid än någon annan och tid är som bekant pengar. Det är vår tids logik och det mantra som upprepas. Överallt är det lösningen på snart sagt alla problem. Snabbare är billigare är bättre, det så vi tänker och det är så vi agerar. Och ju fler som tänker och agerar så desto snabbare går det, allt. Livets hastighet skruvas upp, inte bara för mig utan för oss alla. Hellre göra vad som helst, än ingenting. Så ser kritiken ut mot medborgarlön. Som om det fanns en uppenbar och otvetydig risk att människan, om man inte behövde jobba, skulle göra ingenting?! Det är en befängd tanke utan stöd i någon som helst empiri. Det är en rädsla som liknar rädslan för det okända och främmande, vilket för övrigt en annan debattartikel handlar om. Sambandet mellan ökande ekonomiska klyftor och rasism. Den som har och som vill ha mer räds allt som upplevs som ett hot mot mina pengar, mina möjligheter, mitt, mitt och jag, jag.

Det är inget vacker samhälle vi håller på att skapa. Det vore inget problem om det var av nödvändighet, men det är mot bättre vetande vi agerar som vi gör och sväljer de sanningar vi matas med. Betänk att ju snabbare kultur förändras och ju fortare hjulen snurrar, desto mindre tid för eftertanke finns. Bildning och högre logik offras gladeligen för att öka chansen till större profit. Och idag ska man utbilda sig för att tjäna mer. Kunskapen har inget värde i sig, liksom eftertanken och tid för reflektion. Kritiskt tänkande har blivit en allt mer sällsynt lyxvara, något man får unna sig längre fram. Vi har inte tid nu. Vi måste tjäna mer och jaga effektivitetsvinster. Allt måste gå fortare, fortare, fortare.

Stopp! Stanna. Vänta här lite. Förra veckan handlade det om oro för landets högre utbildning som sjunker på rankinglistor och förlorar i anseende. Kanske finns det ett samband här? Kanske är det medborgarlön och långsammare tempo vi behöver, inte bara för att få bättre kunskaper utan även för att få bättre individuella liv och ett mer hållbart samhälle? Med facit i hand och Nietzsches ord betraktade i backspegeln kanske det är just det som är lösningen på våra problem. För ärligt talat, vad gott har jakten på pengar fört med sig? Håller inte samhället på att förlora sin form och vi som lever här, håller inte vi på att förlora ögat för rörelsernas melodi?

Kunskap kan bara nås av människor som förstår vetandets värde och vad som krävs för att nå det målet. Och det går bara att bygga en kunskapsfrämjande skola om det finns tid för reflektion. Utbildning måste få ta tid, det går inte att effektivisera. Bara genom att ge kan man få. Om det är kunskap man vill ha. Kunskapens logik är omvänd ekonomins. Det måste vi lära oss, om vi vill ha ett samhälle som inte bara handlar om pengar och jakt på en ökande vinst. Och det måste vi inse även om det är pengar vi vill ha. Kunskap och ekonomi är två sidor av ett hållbart samhälle och det krävs balans mellan dem för att ett gott liv ska kunna skapas, för så många som möjligt.