Entreprenör

Ordet entreprenör är i ropet. Entreprenöriellt lärande talas det om i skolans värld och den som ska rädda tillväxten som är välståndets fundament är entreprenören. Vem är det och vad menar man egentligen? Till vardags är det lite diffust och det talas i princip enbart gott om fenomenet. Ju fler entreprenörer desto bättre, liksom. Och som alltid när något omtalas som enbart positivt är det viktigt att tänka kritiskt, vad leder det till om samhället väljer den enda vägen? Tänkte se om jag kunde säga något klot om detta, men är högst osäker på om det går och vill därför utfärda en liten varning för att detta kanske inte blir det bästa jag skrivit, men så måste det få vara. Detta är en plats för tankar i realtid, utan skyddsnät.

Börjar som så ofta på Wikipedia för att bilda mig en uppfattning om hur det tänkts kring ordet och vilka aspekter som lyfts fram där, bakom sökordet Entreprenör. Detta är vad jag hittar.

Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter" [3].Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. En entreprenör skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.

Inget märkligt än så länge. Även jag försöker identifiera möjligheter och ägnar en stor del av mitt liv och min vardag åt att leta efter möjligheter och mobilisera resurser för att ta tillvara dessa möjligheter. Tänkande kan handla om att ta efter och avbilda, eller att organisera vetande på nya sätt, och jag trivs definitivt mer med den senare uppgiften än den första. Än så länge är det bara positiva egenskaper som beskrivs, men så dyker det upp ett gruskorn i maskineriet.

Enligt den neoklassiska teorin etablerad av Joseph Schumpeter är en entreprenör en skapare av "kreativ förstörelse" på marknaden (dvs rubbar balansen mellan utbud och efterfrågan) vilket skapar "kaotiska marknader" och gör entreprenören till en person som skapar efterfrågan på en marknad.

Entreprenören som förstörare, hm ... Tänker närmast på Gordon Gekko i filmen Wall Street. Eller det är kanske orättvist? Han skapade inte ny efterfrågan, han profiterade på gammal och sög livskraften ur ett fungerande bolag. Han skulle enligt dessa definitioner kunna sägas vara närmast antitesen till entreprenör. En som dödar efterfrågan för egen vinnings skull. Tycker mig här ändå se ett litet moln på den annars klarblåa himlen, ett orosmoment. Fast all förändring kan å andra sidan ge upphov till förändring och förändring är oundviklig. Nåväl, vi går vidare.

Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande[källa behövs]. Det skall dock nämnas att det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap.

Här finns en hel del tänkvärt att reflektera över. Vad är det för samhälle vi bygger om alla ska vara entreprenörer? Om det är den enda vägen, vart är vi då på väg? Nyfikenhet, visst! Kreativitet är positivt. Utan arbetsinsatser inget samhälle, så absolut. Självständighet, inga problem. Envishet, samma där. Hängivenhet är viktigt, liksom optimism och visioner. Kanske är det just där som vaksamheten bör dyka upp. Ingen enda människa eller företeelse är helt igenom positiv. Det finns en baksida och när den skyms av allt det positiva är det fara å färde. Ett samhälle fyllt av självcentrerade egoister är inte mycket till SAMHÄLLE. Och det är som det står i artikeln att ingen når framgång, helt på egen hand. Det krävs samverkan. Bilden av entreprenören är en idolbild som döljer det faktum att det går att använda detta sken och det skimmer som är förknippat med bilden av entreprenören för att ta åt sig äran för egen del för det som skapats gemensamt. Det är bilden av en vinnare som framträder och när champagnen sprutar är det lätt att glömma förlorarna som gjorde tävlingen möjlig från första början. Om det är så vi väljer att se på och tala om entreprenören, då är det inte självklart att det leder till något gott för samhället. Det kan lika gärna bli så att samhället utarmas ju fler som kämpar för att bli framgångsrika entreprenörer.

Entreprenörskap är oftast kopplat till näringslivet. Entreprenörskap som sker för att man ser att det finns ett behov i samhället som inte är tillgodosett, benämns samhällsentreprenörskap eller socialt entreprenörskap. Samhällsentreprenören vill bidra med något gott till samhället.

Fast återigen, det är lika illa att vara odelat positiv som, det är att vara odelat negativ. Samhället behöver individer som identifierar vägar fram, skapar möjligheter och tillgodoser behov. Dessa egenskaper är nödvändiga för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Dags för lite historia ...

Begreppet entreprenör har sitt ursprung i medeltidens Frankrike och var där en benämning på befälhavaren över ett större eller mindre antal legosoldater. På medeltiden hade furstarna inga stående arméer utan det vanligaste var att krigföringen lades ut på s.k. entreprenad. Senare har begreppet utökats till att omfatta företag inom en mängd olika branscher, företag vilka åtar sig uppdrag som av andra lagts ut på entreprenad.

Ledaren för en mindre grupp som löser uppgifter. En insatsstyrka som har lämpliga egenskaper och nog med resurser att ta hand om problem som uppstår under vägs. Ett slags krydda i samhällsanrättningen, eller ett nödvändigt komplement för helhetens överlevnad. Samhällets smörjmedel och vaktmästaren som löser problem i vardagen. Inte en hjälte, mer en nödvändig del av en komplex helhet där det stora flertalet gör andra saker. Här ser jag tecken på balans och det handlar inte längre om en enda väg, utan mer om komplementära egenskaper som fås att samverka på bästa sätt. Då är jag med på banan igen. Här är det ett vi som formeras och som tillsammans skapar och upprätthåller den miljö som alla är beroende av, både för sin individuella och för sin gemensamma överlevnads skull.

Den nutida neoklassiska föreställningen om entreprenören som en karismatisk ledargestalt utrustad med en intuitiv förmåga att tolka marknadens signaler har sitt ursprung i det sena 1800-talets irrationalistiska livsfilosofi. Enligt liberala och socialistiska kritiker ledde dessa föreställningar i sina yttersta konsekvenser fram till den nationalsocialistiska mytbildningen kring ledaren som utrustad med en mystisk förmåga att sammanfalla med och bemästra sitt folks öde.

Här kryper obehagskänslan fram igen. Dessa ord manar till eftertänksamhet. Utan kritiskt tänkande kan inget sägas vara gott och man bör heller inte gå all in på något. Entreprenören som en person med magisk förmåga att skåda in i framtiden, en fullfjädrad egoist som leder sina följare mot nya framgångar. Det är ganska lätt att se vart en sådan filosofi riskerar att leda samhället. Framtiden är som bekant öppen och om man bara är tillräckligt många som gissar kommer någon att få rätt, men det betyder inte att denne någon visste på förhand, bara att hen hade tur. Om det är detta som är entreprenörskap handlar det mer om en figur som liknar Kalle Ankas kusin Alexander Lukas och ett samhälle fylld av sådana individer är inget samhälle.

Det som fick mig att börja skriva var tanken på entreprenörer som idag ägnar sig åt att dra igång företag som de sedan säljer, för att tjäna pengar. Och det är kanske bra, om det finns människor som är bra på att förvalta verksamheter. Ett samhälle fyllt av RISKkapitalister är inte ett hållbart samhälle, för det är ett samhälle byggt på risk, inte på hållbarhet.

Balans är vad som behövs, både entreprenörer och förvaltare. Om balansen mellan dessa båda krafter rubbas riskerar alla att dras med i fallet när den store entreprenörens tur försvinner, eller när ingen tänker nytt. Den enda vägen leder fel, för världen är komplex och dynamiskt föränderlig. Det behövs BÅDE nytänkande, visioner och kontinuitet. Både ock, inte antingen eller. Entreprenörer behövs också, inte bara. Det är mixen av och samverkan mellan OLIKA kompetenser som garanterar samhällets långsiktiga överlevnad.

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 15

Uttalanden, ord och tankar. Varifrån kommer de? Vem uttalar dem? Jag, så klart tänker nog de flesta. Men är det så enkelt? Vad är, vem är jag? Kan jag veta det? Sitter jaget i hjärnan eller i kroppen och vad består jaget av? Den typen av frågor, utredande kritiska, jobbiga frågor tvingar oss Deleuze och Guattari att reflektera över. Frågor utan givna svar. Viktiga frågor, för tar vi svaren för givet kommer det att påverka vår vardag och kultur. Vi får ett sämre samhälle helt enkelt. Viktigast är att svaren på denna typ av frågor aldrig är givna. Det finns inte ett svar, ett enda, det finns alltid många olika, mer eller mindre rimliga, svar. Deleuze och Guattari lägger stor vikt vid och riktar uppmärksamhet mot sammanhangen där uttalanden uttalas och tas emot samt ger upphov till effekter. Ett slags helhet där alla delar, i alla fall på förhand, måste anses lika viktiga.

Detta sätt att se på människan kan beskrivas med begreppet posthumanism, vilket det finns en liten fin och klargörande artikel om på nätet (som jag tyvärr inte hittar längre), skriven av Jonas Ingvarsson. Där finns följande tänkvärda tankar att läsa.

Antropologen Gregory Bateson ställde en gång frågan var gränsen för den blinde mannens jag går: vid huden eller vid den vita käppen? Den traditionelle biologen skulle förmodligen svara vid huden, medan cybernetikern – som utgår ifrån vilka informationer som skapar identiteten – skulle ta med käppen i ett jag som hela tiden och på olika sätt processar INFORMATION. Att vara människa innebär alltså per definition att alltid redan ha överskridit sig själv; protesen hör till människans väsen. Vi är alla cybernetiska organismer, cyborger. I ”How We Became Posthuman” (1999), N. Katherine Hayles pionjärverk om cybernetik och litteratur, belyses flera aspekter av posthumanismen. De grundläggande tankegångarna kan sammanfattas så här: I ett posthumanistiskt perspektiv betraktas omvärlden som en serie mer eller mindre flytande mönster snarare än som en samling isolerade föremål – att ta gestalt i en biologisk kropp ses snarare som en historisk slump än som något oundvikligt för livet. Det posthumanistiska synsättet ifrågasätter medvetandet i dess traditionellt västerländska betydelse av den mänskliga identitetens säte; det finns så mycket mer i att vara människa än att sortera, skapa bilder av och benämna vår omvärld – vår strukturerande och påtagligt förnimmande verklighet är bara en liten del av det stora miraklet Livet. Med komikern Emo Philips ord: ”I used to think that the brain was the most wonderful organ in the body. But then I thought, who’s telling me this?”

Freud lyssnar på orden och sorterar dessa efter en på förhand uppgjort tolkningsmatris. Eller han säger i alla fall att han lyssnar på orden, det är detta som psykoanalys går ut på. Deleuze och Guattari har så klart också förutfattade meningar, det har alla, men de har ingen på förhand uppgjord tolkningsmatris som tvingar in tolkningen i en bestämd riktning. Deras sätt att lyssna eller läsa Vargmannens berättelse handlar om att närma sig den på ett mer förutsättningslöst sätt, där hela hans berättelse beaktas, inte bara delarna av den som passar in i tolkningsmatrisen. Detta gör de för att de inte ser berättelser som helt igenom individuella, berättelser är heller inte bara förpackad information, Deleuze och Guattari ser även berättelserna som aktörer vilka samtliga alltid är påverkade av och relaterade till ett större sammanhang än kroppen.

There are no individual statements, only statement-producing machinic assemblages. We say that the assemblage is fundamentally libidinal and unconscious. It is the unconscious in person. For the moment, we will note that assemblages have elements (or multiplicities) of several kinds: human, social, and technical machines, organized molar machines; molecular machines with their particles of becoming-inhuman; Oedipal apparatuses (yes, of course there are Oedipal statements, many of them); and counter-Oedipal apparatuses, variable in aspect and functioning. We will go into it later.

Deras sätt att närma sig Vargmannen är mer förutsättningslöst och kritiskt än Freuds, för dem bör så lite som möjligt vara bestämt på förhand. De vill hjälpa oss att öppna ögonen och se mer än vi gör om vi begränsar tolkningsramen till på förhand bestämda och ganska rigida mönster. Därför är deras genomgång ingen kritik av Freud, de gör helt enkelt en egen läsning av Vargmannens berättelse, en posthumanistisk läsning och sedan jämför de den tolkningen med Freuds och lägger märke till skillnaderna. Utan att hävda att deras tolkning är den enda rätta, det är viktigt! 

We can no longer even speak of distinct machines, only of types of interpenetrating multiplicities that at any given moment form a single machinic assemblage, the faceless figure of the libido. Each of us is caught up in an assemblage of this kind, and we reproduce its statements when we think we are speaking in our own name; or rather we speak in our own name when we produce its statement.

Människan gör sig lätt till talesperson för tankar. Identifierar sig med ord, och för dem vidare genom att knyta känslomässiga band med dem. Kroppen är ett eget system och det styrs bara delvis av intellektet. Där finns känslor också som utgör en del av helheten, liksom föräldrar, syskon och en hel massa annat. Alla dessa saker och aspekter i kombination benämner Deleuze och Guattari uttalande-producerande maskiniska assemblage. Deras blick uppmärksammar också aspekter av helheten som går utanför det rent personligt kroppsliga. Detta gör att de ser olika saker än Freud.

And what bizarre statements they are; truly, the talk of lunatics. We mentioned Kafka, but we could just as well have said the Wolf-Man: a religious-military machine that Freud attributes to obsessional neurosis; an anal pack machine, an anal becoming-wolf or -wasp or -butterfly machine, which Freud attributes to the hysteric character; an Oedipal apparatus, which Freud considers the sole motor, the immobile motor that must be found everywhere; and a counter-Oedipal apparatus—incest with the sister, schizo-incest, or love with "people of inferior station"; and anality, homosexuality?—all that Freud sees only as Oedipal substitutes, regressions, and derivatives. In truth, Freud sees nothing and understands nothing. He has no idea what a libidinal assemblage is, with all the machineries it brings into play, all the multiple loves.

Kanske ligger det en värdering i orden ändå, men den skulle i så fall kunna tolkas som tecken på frustration över den makt och det inflytande som Freud i alla fall när texten skrevs hade över tänkandet. Hans modell är onödigt snäv och allt för tvingande, skulle man kanske kunna omformulera kritiken. Och jag finner hur som helst Deleuze och Guattaris analysverktyg långt bättre och mer användbara än Freuds. För där Freud stänger in och tvingar på oss sin enda möjliga tolkning, där ger Deleuze och Guattari kulturen liv och visar på komplexitet och olika vägar fram.

Drömmer om en skola mellan då och sedan

Mellan då och sedan lever vi människor våra liv. Där, i mellanrummet mellan det som varit och det som ska bli, lever och dör vi, alla, utan undantag. I ett ständigt upprepat nu mellan en föränderlig historia och en öppen framtid. Fast det är en allt för skräckfylld och plågsam insikt att bära på, så människan uppfinner en linjär tid istället, liksom ordning och reda i processen. En tid som har en början och som framskrider på ett förutsägbart sätt ger oss processer som går att hantera. Då blir historien en källa att ösa kunskap om framtiden ur, och det som var förvandlas från kaos till ordning och det som komma skall ser ut att kunna räknas på. Det är lätt att förstå att det blir så där, att människor undviker kaos och det oförutsägbara. Speciellt när kraven i nuet tvingar alla till allas krig mot alla, i kampen om knappa resurser. Jakten på pengar framstår som logisk och det enda rätta, så det är dit vi flyr och det vi lägger tid och möda på. Drömmen om rikedom ger oss temporär respit och skenbar trygghet, mot den fundamentala osäkerhet som livet innebär. Frågan vi måste ställa oss är om det är hållbart att leva som vi gör? Svaret är ett rungande: NEJ!

Läser om Putin och det som händer på Krim och om spekulationerna kring vad Rysslands agerande beror på och vad som kan hända framöver. Som sagt, det är så vi människor fungerar. Vi vänder oss till en ordnad historia för att få vägledning till framtiden. I SvD hittar jag en läsvärd artikel, som tyvärr inte finns på nätet, skriven av historikern Christopher Clark. Rubriken lovar att historien ger oss nycklar till en lösning på krimkrisen, men Clark är klokare än så. Han menar att lösningen måste inkludera en tydlig respekt för mångfalden av berättelser och intressen som möts just där och artikeln avslutas med följande tänkvärda rader.

Krisen i Ukraina är en påminnelse om hur snabbt händelseutvecklingen kan förstöra även det mest omsorgsfulla planeringsarbete och frambringa oförutsedda konstellationer. Men alla nyckelspelare i detta drama verkar ha fattat en sak: nämligen att de svar som historien kan ge till samtiden är mångbottnade och villkorliga, inte unika och entydiga. 

Det är just så det är, inte bara på Krim, utan överallt, alltid. Tillvaron är mångbottnat komplex och aldrig entydig. Och framtiden är öppen, den blir till här och nu, genom våra handlingar. Den skapas av oss, just här, just nu. Vad har detta med den svenska skolan att göra? Allt menar jag. För varför har vi en skola, om den inte kan lära oss hantera tillvarons krav och framtidens utmaningar, det som som är följden av ett då och som skapar ett sedan. Skolans kris handlar som jag ser det om att allt för många med ansvar för skolan, mot bättre vetande, har bortsett från ovanstående. Dagens skola är byggd på en dröm om att historien ger oss svar och att framtiden går att förutsäga och planera. Dagens skola satsar mer på kvalitetssäkring och målsyrning är på bildning, som är förmågan att hantera just den komplexitet som livet ständigt skapar.

Sveper vidare över dagens tidningar på nätet och hittar sent omsider en artikel från igår i DN, av Thomas Lerner, som intervjuat en gammal lärare, Hans Möller som är 89 år, om hans tankar om skolan. Ett klokt inlägg i en annars ganska förvirrad debatt där fakta ställs mot fakta och där alla är överens om att just deras modell är det rätta och där ingen lyssnar på någon. Jag, jag, jag som i konkurrens med andra strävar efter att vinna. Konkurrens anses vara kvalitetsdrivande. Och den synen är den enda tillåtna synen, vilket är ett skolproblem mer än något annat. Konkurrens leder till jakt på ökad effektivitet vilket leder till minskade resurser och mindre tid, mer administration och till en utarmad insikt om hur det är. Dagens skola må vara kvalitetssäkrad och den ger oss kanske de bästa kunskaperna, men eftersom vetandet som lärs ut och planerna man utgår från inte svänger i takt med verkligheten ger oss skolan sämre kunskaper och insikt om vad som bör göras. Ju mer av samma, desto allvarligare blir problemen. Inte helt olikt situationen på Krim.

Vad som behövs är en annan syn på tillvaron och en annan syn på såväl kunskap som människan. Hans Möller sätter fingret på problemet och visar vägen mot en lösning när han säger följande.

– Det viktiga är inte om läraren arbetar i en kommunal skola eller i någon friskola. Det som verkligen betyder något för ett lands utveckling är en skola som utvecklar gott självförtroende och kreativitet. Men det är inte något som mäts i Pisa-rapporten och liknande undersökningar. 

En grundmurad självkänsla, förtroende för sin förmåga och kreativitet är egenskaper som inte går att beställa fram. Vägen mot just dessa egenskaper är lika krokig och oförutsägbar som framtiden. Skolans fixering vid resultat och utvärdering bygger på helt felaktiga grundantaganden. Det leder till en skola som ger alla, utom en liten elit med goda förutsättningar, sämre självkänsla och som motarbetar kreativitet. Vi bygger en skola som underminerar grunden den står på. Läser i GP om hur en rektor på en skola i Göteborg insåg just detta och hur hon satsade på just det som Möller pekar på. Hon spräckte budgeten och fick bannor från ägarna, för det ekonomiska resultatet ansågs viktigare än den miljö som rektorn skapat på skolan, där eleverna kände sig trygga och där kunskaper och intresse börjat spira. Svensk skolpolitik i blixtbelysning, så ser det ut idag. Och så undrar vi varför det går som det går. Det är uppenbart att kartan inte stämmer med verkligheten och att ansvariga för skolan konsekvent väljer att orientera sig efter kartan, utan hänsyn till den verklighet som utspelar sig mellan då och sedan. Rektorn väljer att gå och ägarnas budet kan komma i balans igen. Så skapas ingen skola som ger eleverna självförtroende och utvecklar förmågan till kreativitet. Åter till Lerins artikel.

Skolkuratorn Petter Iwarsson skriver i den nyutkomna boken ”Samtal skolan”, utgiven av Gothia fortbildning, om relationernas betydelse för att eleverna ska trivas och lära sig något. Han är även sakkunnig på Bris och i en intervju på Insidan i mitten av februari pekade han på en föga uppmärksammad del av Pisarapporten, som visar att många elever upplever att den svenska skolan inte är till för dem.

Skolan av idag är till för ägare och politiker som använder den för att locka väljare. Skolan har blivit en resultatenhet styrd av ekonomi, med fokus på fakta och det som går att mäta. Skolan är inte en plats där människor får växa och där man kan utveckla egenskaper som behövs för att hantera en komplex verklighet. Skolan ses som en kostnad, inte som en investering för framtiden. Effektivitet och mätbarhet är viktigare än allt. Klart barnen inte känner sig delaktiga då. Och den arbetslinje som politiken betonar idag gör att ungdomarnas känsla av utanförskap växer än mer. Klart skolan inte fungerar då och självklart ger mer av samma medicin upphov till fler och allvarligare problem. Det spelar ingen roll hur fin kartan är om den inte stämmer överens med terrängen.

Hans Möller känner igen sig i den bilden. Lärare berättar att de inte har tid för samtal, att tempot hela tiden ökar och att de tvingas jäkta mellan lektionerna utan någon tid att möta eleverna på riktigt.

– Jag efterlyser en skola där målet är att varje barn ska få utvecklas i frihet efter sina egna förutsättningar. Ingen utkuggning, ingen ångest för att få låga betyg eller slås ut.

Vi är många som oroar oss och inser allvaret, som med sorg i hjärtat se hur det som byggts upp under generationer på kort tid raseras av krafter som inte bryr sig om något annat än det ekonomiska resultatet. Och landets högste ansvarige bryr sig mer om sin bild av hur det borde vara, än om verkligheten för eleverna ute i skolan och ungdomarna som ska ta hand om oss alla när vi blir gamla. Konkurrens är bra för den som är framgångsrik, men en kunskapsfrämjande skola för lärande måste vara till för alla.

Docenten och forskaren Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.

– Samtidigt är pedagogik mer släkt med konsten än med vetenskapen, tycker Hans Möller. När allt som skulle vara skapande och lekfullt blir till plikt och tvång är vi inne på en tveksam väg. Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?

Kulturvetenskap som är mitt ämne hånas av ansvariga för skolan, för kunskaperna som en sådan utbildning ger går inte att mäta på samma sätt som naturvetenskapliga kunskaper. Humaniora talas det ofta varmt om i högtidstal, men i praktisk handling är det uppenbart att det anses vara förlegat att studera kultur, konst och språk. En överflödig lyx som vi inte har råd med. Fast det är just det sättet att tänka som försatt oss i den situation vi nu befinner oss i. Teknik och matematik ekar tomt och framstår som meningslöst om faktakunskaperna inte balanseras upp med förmågan att hantera komplexitet som är det viktigaste resultatet av kulturstudier. Humaniora ger skolan det Möller och Scherp efterlyser. Kulturvetenskap skapar sammanhållning och främjar kreativitet.

Sedan medeltiden har det hetat att kunskapens rot är bitter, påminner Hans Möller. William Shakespeare skriver om att en ”grinig skolpilt med sin packe böcker kryper som snäckan trög till skolan”. Författaren Anna-Maria Lenngren berättar i en dikt om en barndom ”då allt utom min läxa jag lätt och lustigt fann”.

Alla som gått igenom en utbildning vet att detta är kloka ord. Kunskapens väg som leder fram till rosorna är fylld av stickor och kräver något av den som vill bana sig en väg fram. En skola som satsar på effektivitet riskerar att göra mer skada än nytta, för det krävs varsamhet och förståelse för att ta sig helskinnad genom prövningen. Det krävs stöttning, tillit och förståelse. Kunskap kan inte nås på något annat sätt. Alla kan Googla idag, men verkligt vetande finns inte på nätet, det är mer en färdighet som bara kan lockas fram och med möda tillägna sig.

– Skolan har alltid setts som en nödvändig prövning. Men den finske hjärnforskaren Matti Bergström menade att vi måste befria barnet, den ”sista slaven”. Jag har mött många lärare som brinner för sin pedagogiska uppgift. De vill inte syssla med inpluggade kunskaper som glöms bort så fort provet är avklarat. I stället vill de verka som bildningskonstnärer så deras elever lämnar skolan som fria individer, beredda att möta framtiden med öppna ögon.

Bildningens status i samhället är vad vi borde mäta, för det ger oss indikationer på vart vi är på väg. En skola med bildning som mål är den enda skolan där mer av samma leder till bättre resultat. Den enda riktiga skolan. En skola som får kosta, för att samhället behöver den och för att den utgör den enda garanten som finns för att klara av livets prövningar. Bildning är kanske en dyrbar investering, men den kostnaden är ändå alltid mindre är priset vi får betala om vi försummar den. Det vi gjorde igår får vi betala för imorgon. Därför behöver vi bildning, för att hantera det nu som följer på då och leder oss mot sedan.

Dagens Nietzsche, om kunskapens grund och behovet av ödmjukhet

Ett tag går det att hålla verkligheten, det vill säga livet så som det är, bortom vår kontroll och insyn, det som ingen av oss kan veta något säkert om, stången. Ett tag kan man bortse från det som är hur det fungerar. Kontroll är möjligt att uppnå, ett tag. Och då är det lätt att få för sig att verkligheten inte alls är gåtfull. Då kan man hånskratta åt dem som anmäler avvikande åsikt, som säger vänta lite nu, låt oss ta det lite försiktigt. Ett tag går det att leva i den berusande känslan av att allt går ens väg, men så kommer den ikapp oss, verkligheten. Livet så som det är. Det är vad som händer i skolans värld just nu och jag kan faktiskt känna medlidande med Jan Björklund, människan Jan. Minister Björklund känner jag dock inget annat än förakt för. Ministerns överlägsna ton gentemot forskare, lärare och medborgare vars bild av verkligheten han inte delar, honom har jag inget förtroende alls för. Med människan bakom är det något helt annat. Ingen är mer än människa. Fast det bryr jag mig inte om just nu, för nu handlar det om skolan och om samhällets framtid. Vad vill vi att det bygget ska vila på, politikernas hemmasnickrade och mer eller mindre verklighetsförankrade bilder av hur det är, eller på stabila forskningsresultat?

Jag försöker att vara opolitisk här på Flyktlinjer, men även jag är inte mer än människa och just nu finns det mycket som talar för att Björklunds "motståndare" (gillar inte uttrycket, men det är ju så det ser ut och tänks om politik idag, tyvärr!) driver en mer faktabaserad linje ifråga om skolan. Båda vill nog väl, men just nu är det Fridolin som inger mest förtroende och som utgår från det mest solida och forskningsförankrade programmet. Han skriver i GP idag.

Vi har fått en skolpolitik som mer verkar styras av vad man tror att folk vill höra, än vad skolan faktiskt behöver. Det är i stället bättre att ge förutsättningar och mer tid för lärarna att göra sitt jobb, skriver Gustav Fridolin (MP).

Björklund har gått vilse i sin egen bild och använder just nu makten för att försöka tvinga in den bångstyriga verkligheten i en modell för hur det "borde" vara, istället för att lyssna och ödmjukt ta in och försöka förstå och sedan bygga skolpolitiken på sådan kunskap. Det gör Fridolin, i alla fall är det en sådan linje han går på val med. Han litar på lärarna, kanske för att han själv är lärare och för att han förstår förutsättningarna för vardagen i landets klassrum. Där Björklund vill styra, ställa och tvinga fram ett på förhand designat resultat (att bli bäst?!) där lyssnar Fridolin och känner tillit. Han visar ödmjukhet inför den komplexa verklighet vi alla lever i och har att hantera, på verklighetens villkor, inte på människans.

Detta är tankar som lockas fram av morgonens läsning av Nietzsche. Dagens text handlar om kunskap, liksom skolan, högre utbildning och forskning gör. Vad är det vi vet när vi säger oss veta eller bygger politiken på fakta. Vad är kunskap? Det är en fråga jag ständigt återkommer till och ju mer jag läser, lyssnar och reflekterar över frågan, desto mer ödmjuk blir jag inför verklighetens komplexitet och mångtydighet samt livets dynamik. Och ju mer skeptisk blir jag till alla dem som hävdar något bestämt och som säger sig veta säkert vad som är bäst för samhället, för människan och hur framtiden ska bli. Vi människor tänker efter före, alldeles för lite.

355

Ursprunget till vårt begrepp "kunskap". -- Jag hämtar följande yttrande från gatan; jag hörde en man ur folket säga " Hän kände igen mig". Jag frågade mig då: Vad menar egentligen folket med igenkännande? Vad vill det när det vill "igenkännande"? Ingenting annat än detta: att något främmande ska återföras på något bekant. Och vi filosofer -- menar vi egentligen något mer när vi talar om kunskap? Det bekanta, det vill säga det vi är så vana vid att vi inte längre undrar över det, vår vardag, någon sorts rutin vi sitter fast i, stort och smått som vi känner oss trygga och förtrogna med: -- inte sant, är inte vårt behov av kunskap just detta behov av det bekanta, viljan att under allt som är främmande, ovanligt, tvivelaktigt påträffa något som inte längre oroar oss?

Pregnanta frågor och en klarsynt iakttagelse. Detta kan och får inte läsas som kritik mot vetenskapen, det är i allra högsta grad relevanta frågor, framförallt för forskare, för alla som gör anspråk på att veta. Vad är det vi vet, egentligen? Och hur bedömer vi kunskapens relevans och sanningshalt? Det är inte frågor med enkla svar, det är filosofiska problem som tänkare ägnat sig åt i århundraden. Svaren går i vågor, efter en längre tid med vetenskapliga framsteg anar människor som tänker som Björklund morgonluft. Sedan, när verkligheten inte finner sig i att trängas in en bestämd föreställning om hur det borde vara, är det tankar och ord som Fridolins som vinner gehör och som framstår som rimliga. Jag vill se balans här, mellan det vi på goda grunder anser oss kunna veta och en mer ödmjukt undrande hållning gentemot verklighetens komplexitet. Vill mana till eftertanke, före. Och för den tanken finner jag stöd hos Nietzsche. Men vad är det som gör att just den tanken "känns" klok och sann? Vad är kunskap, egentligen?

Skulle det inte vara fruktans instinkt som får oss att söka kunskap? Skulle inte upptäckarglädjen vara densamma som glädjen över den återvunna känslan av säkerhet?... Den där filosofen som trodde att han "förstått" världen när han återfört den på en "idé": var det inte helt enkelt därför att "idén" var så välbekant för honom, så invand, att han inte var särskilt rädd för den längre? -- Och denna förnöjsamhet hos de sanningssökande! Man ser det ju på deras principer och deras lösningar på världsgåtan. Så snart de i tingen, under tingen, bakom tingen återfinner något som tyvärr är mycket välbekant för oss, vår multiplikationstabell till exempel eller vår logik eller vårt viljande och begärande, hur lyckliga de genast blir!

Är jag ensam om att känna igen mig? Handen på hjärtat, är det inte väldigt lätt att falla i fällan att acceptera som kunskap det som är bekant? Det som gör att jag känner trygghet är det inte den typen av vetande som vi människor accepterar lättare än det som går på tvärs mot det invanda, det som skaver och som kanske tvingar oss att tänka om? Hur kritiska är vi egentligen mot det som går på tvärs mot det vi vant oss att hålla för sant? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att denna djupt mänskliga egenskap, begäret efter trygghet, INTE påverkar vår syn på kunskap? Det är frågor utan svar, men lika fullt viktiga frågor. Det är frågor jag inte anser mig kunna släppa, för det handlar om själva fundamentet för vårt framtida samhälle, vår skola och om vård och omsorg. Kunskap är vetande av människor, för människor. Låt oss aldrig glömma det. Låt oss vara ödmjuka inför detta livets fakta. Låt oss reflektera över insiktens implikationer och låt oss granska vetenskapen med den kritiska rösten ringande i bakhuvudet på oss. Det sägs att Cesar hade en slav vid sin sida, på vagnen, när han red in i Rom för att ta emot folkets jubel efter framgångarna på slagfältet, som viskade i hans öra: Glöm inte att du är dödlig. Det borde alla politiker och forskare ha också, någon som upprepar frågan: Kan du veta detta säkert, hur vet du det? i örat på oss. Det är en insikt vi alla behöver påminnas om och påminna oss själva om. För att inte riskera att sugas in i tvärsäkerhetens svarta hål där alla tecken på verklighetens dynamik och mångtydighet krossas under tyngden av sanningssökandets förlamande kraft.

Ty "det som är bekant är förstått": det är de ense om. Också de försiktigaste bland dem anser att det bekanta åtminstone är lättare att förstå än det främmande; det skulle till exempel vara metodiskt påbjudet att utgå från den "inre världen", från "medvetandets realiteter", därför att det är en värld som vi känner bättre till. Misstag över alla misstag!

Jag behöver bara gå till mig själv, hur ofta hör vi inte det. Vad är det annat än en fåfäng och verklighetsfrämmande längtan efter det som är bekant, ett uttryck för rädsla för det obekanta. Det blir inte mer sant för att det är bekant, det måste vi förstå. Annars är vi alla illa ute, för det kommer att krävas saker av oss som vi inte har en aning om och som är både ovant och skrämmande, om vi vill bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Världens bästa skola får vi aldrig om vi går till oss själva eller känner efter i magen. Verkligt vetande kräver av oss att vi öppnar ögonen och vågar skåda in i det kaos och den komplexitet som verkligheten är. Fastnar vi i ett cirkelresonemang, vilket Björklund gjort, är vi dömda till undergång. Vill vi verkligen veta måste vi bryta upp och bryta oss loss. Vi måste röra oss och svänga i takt med verkligheten, vi måste möta världen så som den kommer oss till mötes.

Det bekanta är det invanda; och det invanda är svårast att " förstå", det vill säga att se det som ett problem, nämligen som främmande, som avlägset, som "utanför oss själva"... Naturvetenskapernas stora säkerhet i förhållande till psykologi och kritik av medvetandeselementen -- onaturliga vetenskaper skulle man nästan ha rätt att säga -- ligger just däri att det främmande är deras objekt; medan det nära nog ligger något motsägelsefullt och absurt i att över huvud taget vilja se det icke-främmande som objekt...

Det är inte den som är SÄKRAST som har rätt. Inte nödvändigtvis och absolut inte alltid. Det kan vi veta och vara överens om och resten är en öppen fråga. Där landar jag när jag tänker om detta med kunskap. Och om en sådan syn på kunskap vore den syn som skolan byggde på och förmedlade tror jag att resultaten inte skulle låta vänta på sig. För det skulle innebära att kunskapen och sökandet efter vetande och förståelse placerades i centrum av verksamheten. Det skulle innebära att vi får en skola som inte kränger fakta, men som skapar verktyg för vidare sökande efter ny och bättre kunskap, hela tiden ny och bättre kunskap. Skolan måste ge oss alla vetande som rör sig med och bättre svänger i takt mer verkligheten. Och det skadar inte om politiken också gör det!

ADHD-dagboken, om nyckfull kraftlöshet

Har varit trött ett tag, oförklarligt trött. Det är som jag tappat styrfarten helt. Jag får kämpa för att hålla ångan uppe. Förstår det inte, men kan kanske ana mig till en trolig förklaring. Verkar inte som jag är sjuk, även om den möjligheten aldrig helt kan avfärdas. Hjärnan står i ständig kontakt med både kroppen och omgivningen och minsta skiftning leder till oro. Det har jag hjälpligt lärt mig att leva med. Kan hantera det, att aldrig helt och hållet kunna slappna av. Det är så mitt liv ser ut. Ständigt på helspänn, tolkandes olika intryck och signaler inifrån och utifrån. Eller det är i alla fall så det har sett ut så länge jag kan minnas. Plötsligt är det inte så längre. Känner istället en bedövande trötthet som oroar.

Fast jag tror det kan bero på följande. Under en lång tid har jag varit utsatt för olika typer av press. Dåligt självförtroende, ifrågasättanden av det jag gör och den jag är, hot om uppsägning och därtill en överjordisk arbetsbörda. Allt är annorlunda för mig nu, i och med bytet av institution och arbetsuppgifter. Nu är jag på en plats, blir sedd och känner mig uppskattad, hotas inte akut av uppsägning, har intressanta arbetsuppgifter som slipats udden av med hjälp av pengar från Trygghetsrådet. Plötsligt ser livet annorlunda ut. Jag kan pusta ut, få perspektiv och känner mig trygg ända inifrån och ut. Allt detta är nytt för mig. Jag har det helt igenom bra och är tacksam över att kunna känna så. Det är en helt ny situation, en situation som inte tvingar upp mig på tårna. En situation där jag inte behöver kämpa för överlevnaden. Ett annat liv helt enkelt.

Allt borde vara frid och fröjd med andra ord. Ändå denna trötthet. Tänker att det kanske skulle kunna bero på att kroppen är den samma, att (för att fortsätta på tankarna i morgonens bloggpost) formen inte har förändrats, men att innehållet och den kontext där jag finns och verkar i har bytt skepnad. Plötsligt har kraften och energin inget att fokusera på och kanske riktas den därför inåt. Ett slags reaktion på pressen och stressen, ett sätt för kroppen att säga ifrån och göra motstånd. Det liknar inte tendenser till utbrändhet, för dem känner jag igen. Det är en annan, en ny sorts trötthet. Om det är som jag vill tro är det ett sundhetstecken. Kanske är det just detta jag behöver. Något som tvingar mig till ro, för att kroppen annars riskerar att kraschlanda.

Jag som vant mig vid att vara fylld av energi tvinga nu uppfinna eller skapa press för få kroppen att mobilisera. Kanske är detta en också en del av ADHD, att en ordnad tillvaro är lika svår att hantera som kaos. Jag är van vid och gillar omväxling, blir rastlös om jag känner att det går i cirklar. Fast å andra sidan har det varit mer turbulent än vanligt under en ganska lång tid nu. Och det är under den tiden som jag upptäckt att jag ligger nära en diagnos. Kanske är det omgivningens tryck och alla yttre hot som tvingat mig över kanten? Och nu är jag tillbaka där jag började, minus det dåliga självförtroendet och den usla ekonomin och ett turbulent kärleksliv. Som sagt en helt ny situation som jag nu måste hantera helt på egen hand, inifrån och ut.

Inser att livet aldrig kommer att vara perfekt och jobbar med att ta in den insikten. Ingens liv är perfekt och helt igenom harmoniskt, inte över tid. Det går i vågor och olika aspekter svänger i olika takt. Just nu är jag inne i stormens öga och kroppen tar chansen att återhämta det som återhämtas kan. Försöker i alla fall tänka så och tar vara på stunderna av lugn och ro. Tänker att det kommer att ändras och kraften kommer att komma tillbaka. Den har alltid varit en nyckfull bundsförvant, liksom kreativiteten som aldrig går att styra, som bara finns där och som kan leda till precis vad som helst. Den går också på sparlåga och det leder till att känslan av trötthet förstärks. Det går som sagt i vågor. Orden flyter inte på som de brukar, får leta upp dem och jaga formuleringar. Tänker att det är nyttigt, för det kommer så klart att komma dagar framöver då kraften sviker. Då är det bra att ha varit med och skaffat erfarenhet. Viktigt att minnas.

Jag bidar min tid och det detta som en del av livet, liksom allt annat. Inget akut hänger över mig och på ytan, allt det jag inte rår över, är bättre än någonsin. Kanske är det åldern som tar ut sin rätt? Det händer saker mellan 40 och 50, så när det nu lugnar ner sig och jag skådar ljuset är jag en annan än den som gick in i tunneln. Och ute är det vår, vilket brukar ta på krafterna. Kanske är det pollen som är orsaken, eller dessa eviga förkylningar som snurrar runt i omgivningen? Man ske inte skapa problem där det inte finns några. Jag mår bra.

Rycker upp mig och repar mod. Ska avtackas idag på min gamla avdelning. Imorgon är det fredag och snart är det helg. Innan vi vet ordet av är det sommar och till hösten väntar massor av spännande utmaningar. Jag tar vara på tiden av lugn och ro och reflekterar över det som händer och försöker göra det bästa av det som kommer i min väg.

Kunskapens form och organiseringens innehåll

Bloggposterna om kunskapen i centrum -- de lätt desperata texterna från i tisdags där jag närmast skrek ut min förtvivlan över hur dagens akademi kommit att utvecklas till en plats för formexcercis, där kunskapen kommit att betraktas närmast som en formalitet. Texterna om kunskapen i centrum och om vetandets värde, där jag uttrycker längtan efter något som kanske aldrig ens funnits: en högre utbildning som inte tar några andra än hänsyn än kunskapen -- gav upphov till reaktioner. Ann-Helen kom med välbehövliga klargöranden och uppslag till ett mer nyanserat sätt att se på detta med form och innehåll. Hon skriver.

Enligt min erfarenhet, så kan form bli aktuellt när det råder osäkerhet. Tänk t ex på hur populära vissa etikettrådgivares spalter har blivit, där all möjlig osäkerhet i relationer ventileras och man söker en form som fungerar, som är rätt för relationen och de förväntningar som finns där. Form kan bli aktuellt när det sker förändringar, för form är mycket bundet till "hur vi brukar göra", vilket ju ofta är rätt osynligt så länge det inte ifrågasätts. Ibland reagerar människor med att hålla fast vid den form som de är vana med och känner sig kanske hotade, ibland försöker man omforma, hitta nya former. Ibland verkar det ses som ett bevis på att man "följer med i sin tid", att hela tiden t ex göra reformer och förändringar i sin organisation; så är det mycket kännbart att "det sker förändringar", på gott och ont. Formandet som organisering kan också nästan bli en heltidssysselsättning, om det hela tiden blir så att fler saker ska beaktas - inte ovanligt i hemmen i dessa dagar, där fler förvaringsboxar införskaffas och sakbeståndet växer och skall hanteras. Samtidigt finns någon slags moralisk överhöghet ofta i den slags "ordentlighet", att ta och att ha kontroll och ordning och reda. Jag tror att en väg att fundera på vad "fokus på form" är för något, är att tänka vitt och brett - och inte bara i ett sammanhang som man önskar rikta kritik mot (som t ex utbildning och skolor).

Instämmer i detta, det är så jag tänker också. Och det jag for efter i tisdags var helt klart en reaktion på den osäkerhet som råder kring uppdraget för oss forskare och lärare på högskolan. Vill se en annan typ av form, inte en formlös högskola är lika bra, för det är inte så jag ser på kunskap. Balans är kanske ordet jag söker, mellan innehållet/kunskapen och den nödvändiga formen/organiseringen. Större tyngd åt och mer och tydligare hänsyn i vardagen, till kunskapen. Mindre fokus på det som GÅR att mäta och mer på det som verkligen betyder något. Alla vet vad kunskap är, för det är inget universellt. Vetande är det jag söker när jag saknar insikt om något, det är inte betyg, pengar, karriär eller något annat av det som idag betonas i skolvärlden. Kunskapen är aldrig något handfast och just därför måste den värnas med hjälp av en annan, mer varsam organisation.

Kunskapen i centrum ska läsas som en vision, inte som ett mål. Formen är en del av innehållet, på samma sätt som innehållet är en del av formen. Jag ser det som två aspekter av en sammanhållen högskolehelhet. Frågan om relationen mellan form och innehåll har Sven-Erik Liedman skrivit en intressant bok om, Stenarna i själen, där han går igenom hur olika tänkare genom historien tagit sig an detta filosofiska problem. Undertiteln på boken är Form och materia från antiken till idag, vilket är andra ord än de jag använder med det handlar om samma aspekter av verkligheten. Jag är som bekant influerad av Deleuze och Guattari, vars filosofi handlar om just detta. Relationen mellan form och materia, eller mellan uttryck och innehåll. Det är inte orden som är det viktiga, utan det budskap som förmedlas med hjälp av orden. Ord är också form, för det tvingar in tanken i en struktur med egna effekter. Och när man skriver i affekt är det lätt att innehållet blir onyanserat, att formen tar över. För det handlar verkligen om två aspekter eller sidor av samma sak. Vill vara tydlig med det.

Form är det som ordnar och detta moment eller denna aspekt av helheten kan vara både materiell och immateriell. Innehållet är det som ordnas och även det kan vara både materiellt och immateriellt. Det handlar om en relation mellan, om en helhet, eller en dualism, när jag tänker och skriver om dessa frågor. Och idag i skolan är det formaspekterna som regerar: pedagogiken, kursplanerna, administrationen, ekonomin, målen och så vidare. Innehållet, kunskapen som lärs ut, vetandet som administreras och som ekonomin ska möjliggöra, är underordnat så till den milda grad att den kommit att betraktas som en formalitet. Ordnandet har kommit att bli ett självändamål och då blir räknandet av citeringar samt publikationer och mätandet av storleken på anslagen som rullar in viktigare än kunskapen som verksamheten cirklar kring och som akademin byggts upp för att främja utvecklingen av. Kunskapen är emellertid svår att greppa och hantera och just därför är det viktigt att den värnas av alla vi som ser dess värde, vi som verkligen vill veta och som anser att kunskapen är viktigare än karriären. Ann-Helen skriver också, vilket blir en illustration till min frustration.

..en sak till, vet inte om du hunnit se på Latours AIME, men det slår mig att just diskussioner om form, "fokus på form", möjligen kunde nyanseras och gripas an med de kategorier Latour presenterar där (istället för att stanna vid att sätta "form" på en sida och "innehåll" på den andra; som bäddar för en olöslig strid, tror jag). Form som i formgivning, konst, fiktion; form som organisering, format; form som moral; form som formering, reproduktion; form som vana; form som teknologi, att forma... så kan det bli tydligare vad slags "form" man har att göra med, speciellt i konfliktsituationer där man kanske talar utifrån olika kategorier och för att motverka att inte EN kategori slår ut alla andra..

Nej, jag har inte hunnit titta närmare på Bruno Latours bok AIME. Jag har läst vad Christopher Kullenberg skrivit om den, men har ännu inte fått tid och ro att läsa boken och bilda mig en egen uppfattning. Det är som förgjort att försöka bilda sig, att utveckla vetande och förståelse, i en organisation där det enda som räknas är hur många peer-rewiewade artiklar man publicerat och hur stora forskningsanslag man landat. Jag kan inte förlika mig med den organisationen, som sätter form före innehåll. Vill se en organisation där innehållet mer och tydligare bestämmer formen. Vill se en högskola där administrationen understödjer kunskapsutvecklingen och där kunskapen sätts i första rummet och antalet publikationer och pengarna betraktas mer som en bonus och som verktyg för spridande av kunskap, istället för som nu ett mål i sig. Den bok jag skrivit om kultur och samtal har givetvis en form, men det är innehållet som är det centrala. Det faktum att den texten inte kommer att räknas som någon formell merit för mig säger allt om dagens akademi. Det jag gör när jag presterar på topp, det jag är mest nöjd med och som visar vad jag kan, det räknas inte. Formen dominerar över innehållet.


Avslutar med att reflektera över detta med form och innehåll på ett annat sätt. Tänker på Möbiusbandet som även det har figurerat här på bloggen tidigare. Gillar den illustrationen, för den är enkel och den fångar ändå komplexiteten i relationen. Detta med form och innehåll är en fråga som filosofer ägnat sig åt under årtusenden. Det finns ingen enkel lösning, inte ett svar. Det kan Möbiusbandet sägas illustrera, för där finns både form och innehåll ständigt närvarande, men vad som är vad växlar beroende på sammanhang. Utsidan är samtidigt och både ock en insida och samma gäller för insidan, i varje givet sammanhang och vid varje tidpunkt. Att strida om vad som är vad egentligen är meningslöst. Det är just det man gör idag och det är problemet med akademin, att det ena tagit över på bekostnad av det andra. Kunskap kräver organisation för utan organisation blir vetandet bara ett sammelsurium av röster. Och organisationen måste på samma sätt organisera något, men kunskap kräver en annan organisation än till exempel personal, pengar eller trafikflöden. Det är inte organiseringen jag vänder mig mot, inte formen i sig jag kritiserar, det är den dysfunktionella relationen mellan de båda som leder till att samhällets långsiktiga behov av kunskap undermineras och grunden för allt raseras.