Alla har stött på dem. Inkompetenta, näriga människor vars enda mål i livet är att få makt och behålla maktpositioner. Grandiosa i sin hållning, vandrandes genom livet, helt utan någon som helst självkritik. Beredda att gå över lik för att få tillgång till positioner som ger dem makt. Att de finns, att de får fortsätta och det faktum att alla på ett eller annat sätt drabbas av dem, säger något viktigt om vårt samhälle och den kultur som växer fram mellan oss och som påverkar livet och vardagen. Exakt vad detta säger oss går inte att uttala sig med säkerhet om, men det går att lösligt formulera väl underbyggda teorier om vad maktens människor står för och hur deras agerande kan förklaras.
Det handlar om makt, om hur makt uppstår och påverkar oss alla. Om maktens intima koppling till kunskap och kompetens. Den allmänna uppfattningen är att vi lever i ett kunskapssamhälle och att kunskap är makt. I själva verket är motsatsen en mycket mer adekvat förklaring av eller till sakernas tillstånd. Vi lever i väldigt hög grad i ett maktsamhälle, där makten ofta förväxlas med kunskap. Inte av inkompetens, dumhet eller ignorans. Det är inte alls så jag tänker. Jag är som bekant kulturvetare och intresserar mig för strukturer, mellanrum och det som förenar människor. Språk, tänkande och konsekvenser av det som tas för givet. Kunskap och makt handlar om detta, är aspekter av livet och vardagen som ligger djupt.
Kunskap är svårt, att få, förstå och framförallt använda. Människan är inte på långa vägar så pass rationell som många tror. Som vi alla vill tro. Förmågan att tänka rationellt finns, utan någon som helst tvekan, men den används skrämmande sällan. Människan agerar, oftast, som om handlingarna var resultatet av rationella överväganden och att de finner stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Sanningen är att detta i hög grad är efterhandskonstruktioner. Först agerar vi. Sedan förklaras handlingen. Blir det bra tar vi åt oss äran och hävdar att detta var precis det resultat vi siktat på. Blir det dåligt hittar vi på en förklaring som gör oss så skadefria som möjligt. Därför kan den som har en stark vilja och drivkraft, samt lite tur, komma väldigt långt. Och ju längre man kommer, desto mer makt man får, desto klokare framstår man som. Enligt logiken, kunskap är makt.
Den som har makt måste enligt denna logik äga makt och inflytande för att hen är klok och full med kunskap och kompetens. Det är lätt att tänka så, men det är ett logiskt felslut som man tvingas till om man ser kunskap som synonym med makt. Och det djävulska är att det finns ingen väg ut ur denna kognitiva återvändsgränd. Det ena följer av det andra och livet, kulturen och samhällets hjul snurrar på i en rasande fart, vilket gör det svårt att stanna upp och reflektera. Och medan vi är upptagna med att göra vårt jobb och få vardagen att gå ihop lämnas fältet öppet för den som genomskådat systemet och som satsar allt på makten, den som hellre tar genvägar för att uppnå det hen drömmer om än går den långa vägen och bygger från grunden.
Här finns en viktig förklaring till att det finns förhållandevis få kvinnor på höga positioner i samhället. Kvinnor är i majoritet bland studenterna på högskolan, men sedan är det ändå män som får maktpositionerna i samhället. Förväntningarna på män är att vara på, ambitiösa och att ta för sig först och sedan oroa sig för hur de ska klara uppdraget. Vill vara tydlig med att jag inte anklagar män i allmänhet för att vara ogina och maktfullkomliga. Det är inte min åsikt och heller inte den poäng jag vill göra här. Det finns lika många kvinnor som män som agerar grandiost och äregirigt, som bara är ute efter makt. Och det är heller inte så att alla som har ansvarsfulla positioner är inkompetenta. Det enda jag hävdar är att rådande syn på kunskap och makt, nuvarande logik, leder till att möjligheten finns. Att det är så det fungerar räknar jag med att alla har erfarenhet av. Jag kan omöjligt vara ensam om att ha stött på dem, människorna som har makt men som saknar kunskap och därför utgör ett problem.
Finns det vägar ut ur denna låsning? Metoder att minimera risken att den som bara är ute efter makt också får det, utan att ha kunskaper och kompetens. Jag vore inte konsekvent med mitt eget tänkande om jag hävdade att det fanns en vattentät metod eller enkel lösning på problemet. Men det finns saker att jobba med. Verktyg som kan användas för att åtminstone göra det svårare att komma fram och klättra i hierarkin, för den som saknar kunskap.
Det handlar om att förstå relationen mellan kunskap och makt och om att acceptera att det är två sidor av samma sak. Vad som behövs är bättre metoder för att sätta kunskapen i första rummet. Ett sätt är att överge betygen och låta argument och kunskaper mötas, istället för titlar, antal publikationer och citeringar. Om den som ska tillträda ett ämbete tvingas argumentera för sin kunskap och visa prov på sin reella kompetens, om man i uttagningsprocessen utgår från vad som faktist sägs och hur resonemangen byggs upp. Då skulle kunskapen hamna i fokus på ett helt annat sätt än när man utgår från tecken på kompetens, som hämtats utifrån. Betyg, titlar, citeringar och antalet publikationer säger inget om kunskapens aktualitet, bara om historien. Tänker man så, om man jobbar med argument och kunskap, hamnar makten i bakgrunden.
Om vi kan komma dit skulle kunskap användas mer än makt. Vinsten med detta sätt att tänka och agera är att man mer och oftare skulle tvingas lyssna till och bemöta vad som faktiskt sägs, än den som säger det. Det är problemet med individerna som föranledde mig att börja tänka på detta, att de kräver att bli bemötta som representant för ämbetet de upprätthåller. Makten ger dem rätt att driva igenom sina personliga önskningar, utan att behöva hämta stöd i aktuell kunskap.
Vi talar allt för lite med varandra och lyssnar allt för sällan på vad som faktiskt sägs.
3 kommentarer:
Mm, det här kan diskuteras mycket. Det beror väl mycket på vad man menar med kunskap och med makt. Alltså, samtidigt som du skriver att kunskap och makt är två sidor av samma sak, så vill du att vi ska hitta metoder att skilja dem åt (eller faktiskt, att de redan är skilda åt, så att vissa har kunskap andra har makt)? Förslaget att t ex skrota betyg och låta kunskaper mötas, är jag lite skeptisk till. Det är ju aldrig bara kunskaper som möts - det är människor, med allt vad det innebär. Ifall man låtsas att det inte är så, har man gjort sig blind. Då kan det verkligen bli fritt fram för all slags maktutövande, som blir dolt istället. Det finns många faror med ett sådant tänkande. Till exempel att kvinnor inom mansdominerade områden ofta måste visa sig extra duktiga, "värdiga" kan man säga - och att deras kompetens och insats kan krossas genom att hänvisa till att de fått olika fördelar, eller att de t.o.m. gått "sängvägen", lurat sig fram, inte gått "den hårda vägen" som krävs för "värdigheten". Det är ett sätt att utöva makt, som går på att säga att någon ANNAN har allierat sig med "makten" - alltså inte själv "har kunskaper", utan bara makt. Paradoxalt, eller hur. (nu vet jag ju att du inte alls håller med om sånt, men jag vill visa på de risker jag ser med att tänka att "kunskap" är en sak "makt" en annan).
Håller med om det Ann-Helen. Det är lite av ett hugskott detta, men ändå anser jag att det finns något här. Jag vidhåller att det inte går att separera kunskap och makt. Det är en allmän uppfattning att det är två skilda saker, och det är den uppfattningen jag vill åt. För den leder våra tankar och beslut i fel riktning. Tanken med att låta argumenten mötas handlar om att ingen ska kunna leva på gamla meriter, att det inte ska kunna gå att samla indikatorer på kunskap. För det kommer alltid att finnas dem som försöker fuska. Det vill jag åt. Vill se system som gör det svårare för den som inte har vad som krävs ifråga om kunskaper och kompetenser att få makt och inflytande. Jag har dock inte lösningen på problemet i min hand, men vill ändå testa tankar.
Intressant det du skriver om kvinnor, för det är en fråga jag jobbat med länge. Sakerna du tar upp ser jag som en del av problemet, det jag vill åt. Att personer behandlas olika och att makten är viktigare än kunskapen.
Du skriver att det aldrig är bara kunskaper som möts och det håller jag med om, det är ju det jag skriver här. Det är två sidor av samma sak. Idag betonar vi makten, och tänker oss att kunskapen är en formalitet. Det jag vill uppnå är att vi försöker hitta vägar att istället betona kunskapen. Och för att lyckas med det behöver vi förstå vad som händer och hur det fungerar och då är exemplet med kvinnorna viktigt.
Man kanske måste se mer på hur makt och kunskap organiseras i praxis - alltså hur plats, tid, rum, relationer organiseras (inte utgå från "makt" och "kunskap" som några självklara, stabila enheter, som "sitter fast" i individer, utan mer att de är resultatet av olika sätt att ordna). Jag tänker t ex på "stadsbyggare" och "nomader" - eller, som en annan filosof (A. Fogh Jensen, har nämnt det tidigare för dig) har skrivit om: disciplinära och postdisciplinära sätt att organisera. Det disciplinära organiseras i institutioner, det postdisciplinära i projekt. Dessa former blandas på olika sätt. Om man är emot betyg, hierarkier, att man ska arbeta sig "upp" inom institutionen, få en ställning där, så kan det hända att man förespråkar projekt istället. Projekt kan verka "friare", kanske som att individers möjligheter skulle vara större. Men samtidigt, människor måste då hela tiden hålla sig "aktiva", alltid nätverka och försöka visa sig attraktiva för påkoppling på projekt, vara rätt utåtriktade, självsäkra, alltid vara flexibla (vilket också kan bli en ofrihet, t ex genom att tvingas vänta, jobba hårt gratis för att visa sitt engagemang och hoppas på något mer stabilt - ja något mer disciplinärt. En "fast" anställning). Båda formerna har sina fördelar, båda kan bli orättvisa och förtryckande på sina sätt. Jag tror vi borde fokusera på att skapa bra institutioner, och fundera på vad "bra" institutioner är - vad de skall rymma och förmedla, fördela, av de värden vi har och önskar fortsätta ha (och där kommer vi in på Latours AIME igen..).
Skicka en kommentar