Valfrihetens kostnad och jaglojalitetens paradox

Vad är ett samhälle? Var går gränsen för samhället; vad ska räknas som insida, utsida? Vad får olika definitioner av samhället och dess uppgift för konsekvenser? Vad är skolan uppgift, i samhället och för medborgarna? Det är viktiga frågor som inte bara behöver ställas, utan även utredas noga om man vill uppnå långsiktig hållbarhet. Samhället är en komplex helhet och det består av en lång rad olika aktörer, människor så klart, men även teknologier, materialitet och immateriella aspekter som på ett eller annat sätt påverkar vad som förändras, hur det förändras och vilken ritning förändringen tar. Framtiden går inte att räkna på, den är öppen. Återkommer ofta till dessa och liknande tankar. Det är mitt sätt att visa på behovet av kulturvetenskaplig kompetens. Komplexa processer måste förstås som just komplext dynamiska processer. Kännetecknande för komplexitet är att den inte går att bryta ner, den måste förstås som den emergenta helhet den är. Förstår man detta och att samhället är just det, en emergent, komplext dynamisk och i hög grad självorganiserande helhet, då har man kommit en lång bit på vägen i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Och på köpet har man fått en bättre förståelse för hur skola och utbildning kan organiseras bättre.

När jag växte upp präglades samhället, grovt generaliserat, av ett vi-tänkande. Samhället var helt enkelt mer kollektivt då. Kollektiva lösningar fanns det åtminstone gott om i vardagen. Mina föräldrar ställdes kort sagt inför färre val. TV, radio, el- och telefontrafik samt en massa annat ägdes och drevs av det allmänna, för kollektivet. Valmöjligheterna var få, på gott och på ont. Alla satt, kan man säga i samma båt. Skillnaden i inkomst och rikedom mellan de rikaste och de med minst inkomst låg i närheten av faktor tio. De rikaste tjänade drygt tio gånger så mycket som de sämst betalda. Alla var på det sättet närmare varandra och det var mer uppenbart att alla levde i samma samhälle. Samhället präglades därför mer av vi, än jag. Individuella ambitioner hölls härigenom tillbaka. Det allmännas väl och ve gick före enskilda individers önskningar. Det var så det var, så man tänkte, när jag växte upp.

Idag syns en betydande glidning, i riktning: Jag. Dagens samhälle vill se och strävar efter individuella lösningar i allt högre grad. Vi lever idag i ett jag-samhälle. Jag skall kunna välja och välja bort. Jag skall få mina behov tillfredsställda, av någon annan. Om jag inte vill, orkar eller anser mig hinna, städa, passa barn eller vad det nu kan vara, då skall jag ha möjlighet att välja bort dessa moment i vardagen. Det är samhällets uppgift idag, att säkerställa detta. Om jag inte hinner läsa läxorna med mina barn vill jag kunna leja den tjänsten, på samma sätt som jag lejer hantverkare för att renovera mitt kök. Detta har blivit möjligt eftersom inkomstklyftorna har ökat. Skillnaden mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar mest är större idag. Hur mycket är inte helt enkelt att svara på, men skillnaden har ökat. Det märks inte minst på alla de tjänsteföretag som växer fram och som gör det som de flesta förr i tiden skötte själva. Idag är det fler som har råd att betala för att slippa. Idag finns det fler saker att välja mellan, för att fler kan välja och för att många vill kunna välja.

Det var inte bättre förr. Viktigt att än en gång påpeka det. Bakåt går inte att röra sig, bara framåt. Allt är annorlunda idag jämfört med då. Bara det faktum att jordens befolkning idag är dubbelt så stor som den var på 1960-talet talar sitt tydliga språk. Och med internet och nya resvanor påverkas naturligtvis även samhället och kulturen. Men det betyder inte att man måste acceptera allt som sker. Jag ser en fara i jag-centreringen. Den är inte långsiktigt hållbar. Ett samhälle är per definition en kollektiv lösning, och hur mycket man än önskar det, som individ, så går det inte att erbjuda alla individuella lösningar. Valfrihet är det inget fel på, men till vilket pris?

Igår handlade Uppdrag Granskning om skolan, om konsekvenser av det fria skolvalet, som lanserats som och motiverats med individens frihet att välja vilken skola man vill. Det blev inte riktigt så, inte för alla. Skolan fick istället möjlighet att välja, elever. Så var det inte tänkt. Det är dessutom förbjudet enligt lag. Men det går, och därför förekommer det att skolor agerar så. Nu reses det förslag på att även Svenska för invandrare (SfI) ska genomgå en liknande reform. Läser om detta i DN. Det är Christer Hallerby som utrett saken som skriver.

Sfi måste kunna hantera ett kontinuerligt flöde av elever, som måste ha möjlighet att studera i sin egen takt och efter sitt eget schema. Det innebär nya krav på metodik och lärverktyg. Att följa en klass kan vara bra för vissa elever, men en modern språkutbildning bör organiseras mer flexibelt och individanpassas.

I sfi-utredningen som jag i dag överlämnar till regeringen lägger jag fram ett antal förslag:

• Större flexibilitet. En tydlig markering i skollagen att utbildningsanordnaren – oavsett om den är kommunal eller privat – ska verka för att undervisningen erbjuds på tider som passar eleven. Hänsyn ska också tas till andra aktiviteter som arbetsmarknadsutbildning, praktik och annan utbildning.

• Sfi-peng. Eleverna ska också få möjlighet att välja var de vill studera sfi. Jag föreslår ett nationellt valfrihetssystem med sfi-peng. En sfi-peng innebär att varje sfi-elev fritt kan välja utbildningsanordnare. Denne får sedan betalt av elevens hemkommun i takt med att eleven klarar av sina kurser. På samma sätt som gäller för fristående skolor ska systemet regleras i skollagen. Kommunerna kommer fortsatt att ha ansvaret för sfi och för finansieringen av sfi, men enskilda anordnare kan etablera sig där man finner det attraktivt och lämpligt. En förutsättning är att utbildningsanordnaren godkänts som huvudman för sfi av Skolinspektionen.

Jag-samhällets krav breder ut sig. Det är idag universallösningen på snart sagt allt. Individuella lösningar. Jag väljer vad jag vill ha och betala för. Det låter så bra, men med tanke på de ökade inkomstklyftorna blir konsekvensen den att de som tjänar lite få allt mindre valfrihet och de som tjänar mycket får ökande valfrihet, på bekostnad av de som inte har så mycket pengar. Samtidigt kostar valfriheten pengar, stora summor. För om det ska vara någon mening och för att det ska finnas något all välja mellan måste det finnas en konstant överkapacitet, som kostar pengar. Kostnader som de med liten inkomst betalar en större andel av. Fast å andra sidan kostar även Sfi pengar idag, så något verkar man vara tvungen att göra.

Det har förts en het debatt om privata alternativ i vården, omsorgen och skolan samt om vinster i välfärdsföretagen. Det kan mot den bakgrunden verka provocerande att föreslå ytterligare en nationell valfrihetslag. Men det här är en utveckling som redan är på gång. Flera kommuner anlitar redan privata entreprenörer för hela eller delar av sfi, då främst upphandlade enligt lagen om offentlig upphandling (LOU). Några kommuner har introducerat kundvals-, peng- eller checksystem som ger eleverna möjlighet att välja anordnare. Drygt 30 procent av sfi-eleverna studerade 2012 hos en enskild utbildningsanordnare.

Den utveckling som sker nu är dock problematisk. Organisationen spretar och det finns snart lika många sätt att organisera sfi som det finns kommuner i landet. Även rättsläget är oklart. Kommunerna har olika uppfattning om vad man kan och inte kan göra. Det innebär att de flesta som lägger ut verksamheten på enskilda utbildningsanordnare tar det säkra före det osäkra och håller sig till ett strikt upphandlingsförfarande enligt LOU.

Med LOU blir fokus lägsta pris och möjligheten till överklagande används regelmässigt. LOU innebär också korta kontrakt. Det ger ingen långsiktighet för anordnarna och utgör ingen bra grund för utveckling av verksamheten, alternativ pedagogik och kompetensutveckling av personalen.

Malmö upphandlade nyligen nya utbildningsanordnare för sfi. Ingen av de befintliga lyckades få förnyat kontrakt, vilket innebär att 1 600 elever måste byta anordnare den 1 januari 2014 – mitt i sin utbildning. Det fanns inget missnöje med de befintliga anordnarna och eleverna protesterade och demonstrerade med krav på att få välja anordnare själva. I Jönköping är det enligt lokaltidningar kaos i vuxenutbildningen sedan kommunen fått bakläxa på sin upphandling för andra gången efter överklagande till förvaltningsrätten. Kommunen måste nu göra om upphandlingen för tredje gången. Varje upphandling kostar cirka en halv miljon kronor.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi är beredda att offra för valfriheten. Och kanske viktigare ändå, är den överhuvudtaget möjlig? Individens frihet bara går att realiseras inom ramen för ett samhälle. Det är alltså en kollektiv lösning i grund och botten. Riktig frihet och äkta valfrihet går bara att nå om man är trygg, och det är samhällets uppgift att tillhandahålla trygghet. När jag tänker mig att mina önskningar alltid skall kunna realiseras, att det är samhällets uppgift att erbjuda mig valfrihet, då har det hänt något betydelsefullt. Då har ansvaret för det allmänna förskjutits bortom min horisont. Då är det någon annan som skall lösa mina problem. Och då är det inte ett samhälle jag lever i , då är det i en grupp med enskilda individer som alla kämpar om utrymme. För att jag skall få krävs att någon annan gör. Det finns inga genvägar här, ingen kaka som går att äta men ändå ha kvar.

Jag-samhällets paradox är just detta att någon ändå måste göra det jag inte vill, orkar eller anser mig ha tid till. Denne någon är påfallande ofta någon som hämtas utifrån. Någon som är villig att göra det jag inte vill, för det pris jag anser tjänsten är värd. Jag-samhället ser jag som en konsekvens av det välstånd som skapades av min föräldrageneration, efter det andra världskriget. Det är en återvändsgränd. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle av individer. Ett samhälle kan bara leva och finnas om dem som ingår i det ser sig som delar av ett kollektiv. Valfriheten kräver detta av oss, att vi kollektivt betalar för den. Och då man man undra vad vi ska ha den till, valfriheten. Om den ändå kräver kollektiva insatser. Paradoxalt nog är det så det fungerar.

Samhällen är per definition en kollektiv lösning. Utan medvetet ömsesidigt beroende individer finns inget samhälle. Jag-samhället är en utopi. Och visst kan man sträva efter ökad valfrihet, men utan kollektivet och värnandet om det har vi inget samhälle. Frågan vi måste ställa oss är ifall vi anser oss ha råd att betala för den, valfriheten. Priset är högt. För högt om ni frågar mig, i alla fall om valfriheten ska gälla överallt. Då är det inte riktigt någon frihet längre, för det finns ingen möjlighet att välja bort valfriheten. Se där, ännu en paradox.

Backcasting är ett hållbart sätt att närma sig framtiden, till skillnad från forecasting

Vetenskapen måste ha ett mål. Sanningen, är det mål som många lyfter fram. Att söka sanningen, det är vetenskapens mål. Fast är det verkligen ett mål? Det är sant att ett plus ett är två, men som mål för vetenskapen framstår det som aningen torftigt. Vad har man tillfört, egentligen? Om målet är att tala om hur det är, då står man ju kvar på samma plats där man började. Världen har inte förändrats. Det kan inte vara målet, men väl en metod att använda på vägen. Ett bättre mål för vetenskapen är att ta fram kunskap och verktyg som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhället. Det arbetet blir aldrig klart. Därför är det ett bra mål för vetenskapen, för det tvingar den som arbetar med vetenskap framåt, mot nya mål. Hållbarhet går aldrig att slå sig till ro med, det kräver aktivitet. Gemensamt, hårt arbete. Världen är vår, tillsammans. Liksom vetandet, som är allas. Det är i alla fall så som jag ser på saken. Bara så kan man arbeta med hållbarhet, genom att tvinga sig att se på verksamheten, så att säga utifrån.

En metod för att uppnå det presenterades av John Holmberg, som höll i utbildningen som jag skrev om i förra bloggposten. Denna post är en fortsättning på den förra, och metoden som bygger på de fyra principerna som Holmberg formulerade i sin avhandling, kallas backcasting. På Wikipedia beskriv metoden på följande sätt.

Backcasting starts with defining a desirable future and then works backwards to identify policies and programs that will connect the future to the present. 

The fundamental question of backcasting asks: "if we want to attain a certain goal, what actions must be taken to get there?" 

Forecasting is the process of predicting the future based on current trend analysis. Backcasting approaches the challenge of discussing the future from the opposite direction. 

“ a method in which the future desired conditions are envisioned and steps are then defined to attain those conditions, rather than taking steps that are merely a continuation of present methods extrapolated into the future."

Konventionell vetenskap utgår från det som har varit och det som är idag, och så räknar man på detta och försöker göra sig trovärdiga bilder av framtiden. Man vill veta vad som ska hända, det är målet. Och sätter man samman den tanken, den strävan med tanken om vetenskapens mål som sanningen. Då har man också formulerat ett förslag på en beskrivning av problemet med konventionell vetenskap. Sanningen om det som komma skall ligger utlämnad framför oss och det är som upplagt för strider om vem som har den bästa modellen. Och den om tidigare har fått rätt tilldelas tolkningsföreträde. Konsekvent glömmer man att framtiden är en öppen fråga.

Framtiden finns inte, den skapas hör och nu. Det inser Holmberg och hans metod utgår därför inte från hur det är idag, utan tar sin början i ett samtal. Ett öppet och förutsättningslöst samtal där mångas röst får höras, ju fler som deltar desto bättre. Och samtalets mål är att hitta en definition på ett önskat läge, i framtiden. Vad ska gälla där, i framtiden, för att vi ska vara nöjda? Vilka krav har vi, hur ser profilen för dessa ut? Vilka krav som helt fungerar inte, kraven måste vara förenliga med de fyra principerna för hållbarhet. När man är överens kan arbetet med att skapa en hållbar framtid inledas. Och det arbetet utförs i fyra steg, varav formuleringen av visionen är det första.

Det andra steget går ut på att jämföra visionen och kravprofilen med hur det ser ut idag. Lista skillnader och likheter. Och när det är gjort börjar arbetet med att, först (steg tre) identifiera problemen som måste lösas för att man ska kunna närma sig den hållbara visionen. Sedan är det dags att släppa lös kreativiteten. Det som är nytt och bra med detta sätt att tänka är att alla som deltar i arbetet tvingas ut ur den berömda boxen. Detta sätt att tänka förlöser ingen inneboende kreativitet, den skapar helt nya tankebanor och tvingar fram idéer som ingen hade kommit på annars, för att man allt för mycket utgår från det som är. Allt tal om best practice och liknande utgår från historiskt kända faktum och förhållanden, och begränsar snarare än förlöser kreativitet. Mer av samma, eller som Holmberg sa, "ibland är det bussines as usual som är problemet. Och då går det inte att bygga vidare på det man har." Då krävs helt nya idéer. Backcasting är ett sätt att tvinga tänkandet ut ur sina banor, ett sätt att skapa Flyktlinjer. Därför var det så oerhört inspirerande att lyssna, för jag fick syn på mina egna tankar, fast i en annan språkdräkt.

Backcasting är ett mer naturvetenskapligt sätt att klä Deleuze tankar i ord. Flyktlinjer är ett annat sätt att tala om innovationer, för det är inget man kan planera för ett beställa fram. Man kan bara vänta och förbereda sig under tiden, på att se möjligheten när den kommer och på att fånga den i flykten. Så är det med nya idéer, de finns överallt, det gäller bara att dels förstå det, dels ta vara på dem. Om vi bara söker känd kunskap, vilket strävan efter sanningen riskerar att leda till kommer vi att irra in i framtiden som vilsna vandrare. Och vi kommer inte att förstå vad det var som hände, när samhället plötsligt kollapsar under sin egen ohållbara tyngd. Framtiden är viktig att forska om och försöka förstå, men för att göra det måste vi släppa taget om det som är här och nu. Denna syn på framtiden har en kollega till mig, från Australien. Marcus Bussey, heter han och han har skrivit om olika sätt att förhålla sig till framtiden som ligger i linje med tanken om Backcasting. (Han förklarar sina tankar kortfattat i dessa två filmer ett, två). Samtalet (som jag just nu håller på att slutföra ett bokprojekt kring) ser jag som en bra mötesplats för tankar om framtiden. En öppen arena där tankar kan stötas och blötas, inte för att nödvändigtvis komma överens, utan mer för att få syn på flyktlinjer och för att mötas över gränser. För att underlätta för sådana möten att uppstå har Holmberg drivit igenom en förändring på Chalmers där man skapat en matrisorganisation, för att optimera möjligheterna för möten över gränser. Och i forskningsprojekten ingår regelmässigt forskare från många olika discipliner, just för att ingen kan veta på förhand vilka problem som kan uppstå och vilka kompetenser som behövs för att lösa problemen.

Holmberg talade vidare om innovationsprocesser. Vad driver dem? Tre abstraktionsgrader identifierades. På den lägsta nivån finns idédriven innovation, som kan sägas förkroppsligas av uppfinnaren. Thomas A. Edisson, till exempel. Hen som sitter på sin kammare och kläcker idéer och hittar lösningar. Ibland tror jag att det är detta som är målet för omorganiseringen av den svenska skolan, att producera uppfinnare som kan spruta idéer ur sig vilka kan tas patent på och kapitaliseras av hugade företagare. Det kanske är orättvist, men det är en syn som nästan kusligt väl stämmer in på skolans individcentrering och ropet på fler ingenjörer. Det är en syn på innovationer som bygger på tanken om geniet, som sprider idéer omkring sig och som dyrkas av övriga. Men, som sagt, detta är den lägsta abstraktionsgraden och den mest banala formen av innovation.

Den andra abstraktionsgraden fokuserar mindre på individen och mer på nuläget. Behovsdriven innovation handlar det om. Här finns ett problem, det måste lösas. Sätt igång och jobba. Här finns en mycket mer utvecklad systematik och det handlar mer om kollektivt arbete. Atombomben kan sägas vara en lösning på ett behov, den togs fram genom förädling av andras forskning. Nöden är uppfinningarnas lag säger man och många teknikoptimister tänker sig att när den dagen kommer, då hittar vi en lösning. När vi måste, då kan vi. Det är problematiskt, för det är en reaktiv tanke. Utan grund, och den utgår tydligt från det som är och nu. Mer av samma, det finns en uppenbar risk att det blir resultatet. Modifieringar av kända lösningar. En lite mer pålitlig strategi än den solitära uppfinnaren, men detta tänkande rimmar illa med tanken på hållbarhet.

Den tredje abstraktionsgraden är bättre och passar mer ihop med de fyra principerna för hållbarhet och backcasting; Utmaningsdriven innovation. Här handlar det om att tvinga sig tänka i nya banor, söka sig till möten över gränser och om att bryta murar. Då är det bra om det finns en plats där detta underlättas. En plats med högt i tak där tankar och kompetenser kan mötas. Här finns utmaningen och kravprofilen, nu är det upp till er att se vilka lösningar ni kan komma upp med. Allt är tillåtet, det är en viktig princip. Alla tankar är lika mycket värda, innan de utvärderats och testats i praktiken. Och det spelar ingen roll vem det är som kommer upp med iden. Samarbetets resultat äger alla och alla kan göra vad de vill med det. Eftersom ingen på förhand kan veta i vilken riktning man arbetar kan ingen på förhand veta vilka kompetenser som kan komma att behövas. Öppenhet och prestigelöshet är nyckelord. Holmberg visar att han menar allvar med vad han talar om, för han har genomfört idéerna på Chalmers. Matrisorganisationen och Challenge Lab är två organisationsförändringar som båda är skapade för att möta kraven som ställs på utmaningsdrivna innovationer. Båda tankarna handlar om att få människor med olika kunskaper, bakgrunder och kompetenser, intressen och så vidare, att mötas.

Tänker man så och formulerar man uppdraget på det sättet går det att skapa hållbara affärsmodeller som faktiskt kan bidra till att lösa problem, istället för som i vår svenska skola, vara en del av problemet. Allt handlar om vilket struktur man bygger och vilka regler man har,om hur man tänker. Ekonom är en enorm drivkraft, som måste kontrolleras för att kunna hanteras. En oreglerad ekonomisk marknad fungerar inte, vilket problemen i USA visar. Där blir de rika allt rikare och som en konsekvens av detta blir de även allt färre. Idag äger en liten elit allt mer och deras makt över politiken gör att deras rikedom ökar, närmast exponentiellt. Följande film från YouTube visar hur det ser ut idag, med skrämmande tydlighet. Det är allt annat än hållbart. Från den tanken är det lätt att extrapolera och tänka att ekonomisering är enbart ond. Men Holmberg rekommenderade även en annan film som finns på nätet, ett TED-talk av ekonomen Michael Porter, som talar om hur man kan reglera ekonomin och tämja dess kraft så att den verkar i enlighet med de fyra principerna för hållbarhet.

Här måste jag erkänna att jag reagerade med ryggmärgen och reste därför invändningar. Är detta verkligen möjligt? Holmberg berättade då om sitt arbete med ICA, för ett antal år sedan. De skulle köpa nya kylar och hade inlett samtal med Electrolux. Företaget hade tänkt till och kommit upp med en lösning på miljöproblemet. Men när denna lösning, mjuka freoner, testades mot principerna för hållbarhet visade det sig att de inte höll måttet. Efter många turer och en hel del gnäll och tandagnissel från företagets sida satte man igång ett helt nytt arbete. Denna gång arbetade man inte behovsdrivet, utan antog Holmbergs utmaning och jobbade med innovationer inom kylmediumområdet utifrån sådan principer. Resten är historier. Kylskåp är idag inte miljövidriga, utan hållbara. Och då finns det plötsligt massor av vinster att hämta hem och inga hinder för jordens utveckling mot målet om långsiktig hållbarhet. Enligt Holmberg måste inte alla jobba så, det räcker att några få gör det. Om och när de lyckas kommer resten, oavsett hur rika och mäktiga de är att stå där och undra vad det var som hände. Förändring kan går oerhört fort, om den bara är hållbar, vilket de fyra principerna borgar för. Oerhört inspirerande och hoppfull tanke, som tvingade mig ut den lopp av svartsyn jag allt för lätt fastnar i. En hoppfull tanke, utan att vara orimlig.

Tar paus här, och återkommer kanske imorgon med fler tankar om hållbarhet.

Hållbarhet är väldigt enkelt, och just därför svårt.

För en vecka sedan idag var jag på en heldagsutbildning. Den första av fem utbildningsdagar. Tanken är att vi som går utbildningen ska bli Innovation Champions. Ett sådant erbjudande kunde jag bara inte tacka nej till, även om utbildningen genomförs utanför min ordinarie tjänst. Det är ett viktigt uppdrag och tanken med det hela ligger helt i linje med vad jag vill och tror på. Äntligen en plats och ett uppdrag där jag kan få utlopp för min kreativitet och mitt engagemang för hållbarhet, och som ligger helt i linje med mina teoretiska intressen och syn på kunskap och kultur.

Kom till första dagen utan att riktigt veta vad som väntade, med höga förväntningar. Och förväntningarna infriades, med råge. Mötet och dagens tillsammans, med John Holmberg kvalar lätt in på listan över de tio mest inspirerande dagarna i mitt liv. Holmberg arbetar till vardags som vicerektor på Chalmers. Han är professor i Fysisk resursteori och innehar Sveriges första UNESCO-professur i lärande för hållbar utveckling. Inget av detta berördes under dagen. Det var inte för att tala om sig själv han var där, utan för att samtala med oss om sätt att se på och jobba med hållbarhet. En ödmjuk människa alltså. En ovanligt ödmjuk människa, som låter andra växa och som därför växer ännu mer själv.

Hans vision är att låta studenterna och dem han jobbar med växa och hans senaste projekt på Chalmers, Challenge Lab, ser jag som ett föredöme inom högre utbildning. Kunskap växer underifrån och i samverkan, det är är de flesta eniga om. Men få agerar som Holmberg när man bygger system för detta. Han är inte intresserad av att bygga ett äreminne över sig själv. Han har satt igång en process, öppnat upp ett utrymme, men sedan är det upp till dem som finns och verkar där att fylla det med innehåll. Challenge Lab är som jag förstår saken en mötesplats mellan akademin och det omgivande samhället. Fokus är entreprenörskap och hållbar utveckling. Det unika är att studenterna står i centrum. Kunskapsprocessen växer verkligen underifrån. Holmberg berättade att han insett att det är svårt för akademiker att samverka med arbetslivet, men att alla kan relatera till studenterna, så om samverkan ska bli hållbar och fungera är det en bra idé att utgå från studenterna, för de kan alla parter relatera till. Alla har varit studenter och studenterna befinner sig mitt emellan arbetslivet och akademin.

En bidragande faktor till min uppskattning av Holmberg är naturligtvis att han sätter ord på och även har genomfört i stor skala på Chalmers, det jag själv har tänkt och skrivit om. Min vision och mitt teoretiska arbete, fick jag här visualiserat för mig i handling. Det man gör på Challenge Lab på Chalmers är precis det jag lägger i ordet: Arbetsintegrerat Lärande (AIL). Man har skapat en mötesplats där men verkligen möts och där kunskapen växer fram, underifrån. En plats för kunskapsmöten över gränser, där studenterna driver utvecklingen, tillsammans med aktörer från akademin och arbetslivet. En plats för samtal. Holmberg är (en av) initiativtagarna, men detta är inte hans projekt. Det var han tydlig med. "Ska man få människor att växa måste de få jobba med och förverkliga sina visioner, inte mina", sa han. Så klokt. Hans sätt att vara ledare inspirerade, men ger också upphov till frustration och sorgsenhet. Holmberg visar att det går och att det finns framgångsrika ledare och akademiker som är ödmjuka och som öppnar upp för andra, som inte är fixerade vid sin egen person, sitt ego. Ovanligt, hoppfullt och oerhört inspirerande. Tacksam och glad för att jag fick chansen att lyssna.

Holmberg talade om sin avhandling och om de fyra principer som där formulerades, och som fått en enorm spridning, över hela världen. Dessa fyra hållbarhetsprinciper visar att hållbarhet är enkelt och inte alls så vagt som många vill göra gällande. Myten om hållbarhetens svårighet grundar sig i det faktum att det är så pass enkelt och klart att det tvingar makthavare in i det dunkla för att kunna förklara varför man inte kan eller vill ta till sig principerna. Det är utifrån hur företagsledare och politiker resonerar och agerar som hållbarhet framstår som vagt och svårt. Men lyssna här, och tala sedan om för mig vad som är svårt.

De fyra hållbarhetsprinciperna

1. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden. 

Detta innebär att vi måste styra om verksamheter och drastiskt minska vår förbrukning av olja, metaller och mineraler. 

2. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion. 

Detta innebär att vi inte får sprida ämnen som till exempel svårnedbrytbara bekämpningsmedel i naturen. Dessa konstgjorda ämnen kan naturen inte bryta ner och de förgiftar vatten, marker och djur. Utsläppen av naturliga men skadliga ämnen som till exempel kväveoxider måste minska kraftigt. 

3. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk undanträngning genom överuttag eller manipulation.

Detta innebär till exempel att vi inte urskiljningslöst får hugga ner skogar eller bygga vägar och städer på bördig jordbruksmark, eftersom träd och växter är nödvändiga i kretsloppen.

4. I ett hållbart samhälle är hushållningen med resurser så effektiv och rättvis att mänskliga behov tillgodoses överallt.

Detta innebär att vi måste fördela jordens resurser rättvist, så att hela världens befolkning kan leva gott. Vi måste sluta att slösa med energi och material. Vi måste också återanvända produkter och återvinna material från uttjänta produkter.

Vad är svårt att förstå i detta? Inget, men just därför är det viktigt för den som har makten och de företag som vill fortsätta producera varor på sätt som inte är hållbara, att upprätthålla bilden av att hållbarhet är luddigt och svårt. Hur ska man annars kunna förklara för sina landsmän, när man kommer hem från FNs klimatmöten, att man inte lyckats förhandla fram ett avtal. Det är just för att hållbarhet är så enkelt som det blir svårt.

Holmbergs avhandling och dessa fyra principer ligger till grund för arbetet inom stiftelsen Det naturliga steget. Det är en i raden av svenska, värdefulla och globalt kända innovationer. Indirekt ett resultat, tänker jag med tanke på gårdagens Uppdrag Granskning, av det svenska skolsystem som just nu i rasande takt håller på att raseras. Det naturliga stegets vision lyder som följer.

Det Naturliga Stegets vision är ett hållbart samhälle. Vår verksamhet går ut på att öka takten i hållbar utveckling genom att skapa engagemang, bygga kompetens och erbjuda metoder. Sedan 1989 har vi inspirerat beslutsfattare, företagare och akademin till att göra världen mer hållbar och på samma gång utvecklat och spritt ett vetenskapligt baserat ramverk som idag har flera miljoner aktiva användare världen över.

Challenge Lab och ett sant arbetsintegrerat lärande är viktiga verktyg i en sådan strävan, i riktning hållbarhet. Och utbildningen till Innovation Champion ser jag som ett sätt att vidareutveckla och konsolidera mina kunskaper inom området.

Utmaningen är stor, just för att lösningen är så enkelt. Som sagt. Svårigheten med att arbeta AIL-inriktat och hållbart handlar om hur den mänskliga hjärnan är konstruerad och hur den påverkar oss människor. Det finns en röd tråd här på Flyktlinjer, i allt jag skriver. Neurodiversitet handlar också om hållbarhet. En av orsakerna till att, vinstdrivande skolor väljer bort barn är att de inte passar in i gruppen, att de har ADHD eller Asperger. Vad man gör när man sorterar bort och homogeniserar är att man skapar monokulturer som är sårbara och där man inte lär sig hantera olikheter, konflikter och komplexitet. Skolan säger sig värna kunskap, men det enda man värnar är elevernas höga betyg. Praktiskt kunskap för att hantera verklighetens komplexitet och utmaningarna som jorden och samhället står inför, när vi inom en snar framtid kommer att vara 10 000 000 människor på jorden som har samma mänskliga rätt att leva att gott liv, har och får man inte så länge som skolan ser ut så och så länge som kunskap definieras som den gör.

Ofta är det bussines as usual som är problemet och som sätter käppar i hjulet, människans strävan efter konsensus, på mina villkor, och bevarandet av det som är. Oviljan att förändra och tänka nytt. Rädslan för olikhet och kaos. Allt detta går enkelt att förklara med rön från forskning om hjärnan. Och det är detta som gör att det byggs murar och att egot får så stor plats i det offentliga rummet och alla organisationer. Alla vill tala om och säga sig värna om hållbarhet, men få vill förändra sitt sätt att tänka och agera. Liksom i Uppdrag Granskning igår, där alla, när de konfronterades med vardagen ute i skolorna, var överens om att "detta" inte är acceptabelt. Det är lätt att säga, men svårare att göra.

Motståndet är sällan öppet och tydligt. Liksom ifråga om mobbing och andra typer av dold maktutövning finns hindren under ytan, det kommer till uttryck i och genom handlingskedjor där alla kan svära sig fria, om de konfronteras med fakta. Om man verkligen vill förändra skolan, jobba för hållbarhet eller sätta igång ett arbetsintegrerat lärande som verkligen fungerar krävs att man tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar, inte hur de tänker och vad de säger.

Återkommer under dagen med fler tankar som jag fick med mig under denna den första dagen av utbildning till Innovation Champion, fler användbara kunskaper och verktyg som kan användas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle.

Språkfilosofiska reflektioner 25

Om språk som variation och icke-linjär förändring handlar det om här. Om förändring som normaltillstånd och kontinutitet som undantag. Om upplösning och brott samt om kampen för makt och sammanhållning. Vidare handlar det om byggande av murar och bevakande om gränser. Språk är ingen neutral arena, inget oskyldigt verktyg. Språk är politik. Makten över vetandet om språk är ingen trivial sak. Kampen handlar om pengar, prestige och om privilegiet att tala oemotsagd. Lingvistiken handlar för Deleuze och Guattari om allt som de tar avstånd ifrån, om allt det som filosoferna bekämpar. De pekar inte på något alternativ, förfäktar ingen egen lingvistisk teori. De studerar bara språket, i praktik. Deleuze och Guattari pekar på vikten av att följa med sitt studieobjekt, om delaktighet i tillblivelseprocessen. Om det förödande i att stänga in vetande och om det destruktiva i kampen för tolkningsföreträde. Allt som tar fokus från språket är förkastligt. Allt som riktar uppmärksamheten bort från det som betyder något, allt som stör kunskapsprocessen, försöker de hitta strategier för att minimera. Målet är insikt i och kunskap om vad som driver förändring.

How can we conceptualize this continuous variation at work within a language, even if it means overstepping the limits Labov sets for himself as well as the conditions of scientificity invoked by linguistics? In the course of a single day, an individual repeatedly passes from language to language. He successively speaks as "father to son" and as a boss; to his lover, he speaks an infantilized language; while sleeping he is plunged into an oniric discourse, then abruptly returns to a professional language when the telephone rings. It will be objected that these variations are extrinsic, that it is still the same language. But that is to prejudge the question.

Går språk att tvinga in i en form, utan att det förvanskas? Deleuze och Guattari menar att det är omöjligt och att det därför är bättre att se på alla språkliga variationer, och här menar de verkligen alla variationer, vilket citatet ovan visar, som språk i eget namn. Varje språkligt uttryck, varje tradition, dialekt och situation där ord uttrycks och tankar utväxlas är att betrakta som ett eget språk. Härigenom löses begreppet språk upp och fokus riktas mot situationen där språk används och vad som händer där, vad som gör skillnad i varje unik situation. Talet om ett språk och dess skillnader med ett annat språk förlorar sin mening och det finns inget att strida om längre. Först då kan kunskap om språk, i obestämd form plural, utvecklas. Kunskap om språk som praktik, i handling och med blicken riktad mot framtid och konsekvenser. Skälen för detta lyder som följer.

First, it is not certain that the phonology is the same, nor the syntax, nor the semantics. Second, the whole question is whether this supposedly identical language is defined by invariants or, on the contrary, by the line of continuous variation running through it.

Hur förklarar man skillnader och förändringar som alla språk bevisligen består av? Det är frågan. Handlar det om möten mellan olika språk, eller om förändringar inom ett och samma språk? Eller är språk synonymt med förändring? Om det senare är det svar man väljer finns inget att strida om. Väljer man den vägen öppnas möjligheter för utbyte av kunskaper, för samtal om vad språk är. Istället för strider om var gränsen för ett språk går.

Some linguists have suggested that linguistic change occurs less by systemic rupture than by a gradual modification of frequency, by a coexistence and continuity of different usages. Take as an example the statement, "I swear!" It is a different statement depending on whether it is said by a child to his or her father, by a man in love to his loved one, or by a witness before the court.

Räknar man in sammanhanget där språket talas i analysen blir det svårt att hålla fast vid en rak och enkel definition av språket, för det är uppenbart att det inte talas om samma sak i de olika situationerna där identiska ord och meningar uttalas. Sammanhanget är centralt, om det är förståelse för hur ord används som är målet. Och det har försummats av lingvister. Allt med vetenskapens goda minne, för den som hyllar metoden vet att den kräver avgränsningar för att bli hanterbar. Så är striden igång. Var ska gränsen dras? Jag väljer att följa med Deleuze och Guattari, på deras upptäcktsresa istället.

These are like three sequences. (Or Messiaen's four "amen"s stretched over seven sequences.) Once again, there is no reason to say that the variables are merely situational, and that the statement remains constant in principle. Not only are there as many statements as there are effectuations, but all of the statements are present in the effectuation of one among them, so that the line of variation is virtual, in other words, real without being actual, and consequently continuous regardless of the leaps the statement makes.

Det handlar inte om att sätta språket i sitt sammanhang, utan om att se helheter. Föränderliga helheter, eller kanske snarare helheter under kontinuerlig förändring. Ser man så på språk blir förändringen, eller tillblivelsen det primära. Det virtuella som nämns i citatet ovan är viktigt. Det är något som är reellt, utan att vara verkligt, konkret eller möjligt att ta på. Liksom en idé, som är icke-materiell, men ändå reell. Förändring är språkets virtuella sida eller aspekt, och orden är dess konkret reella sida. Tankemodellen känns igen från resonemanget i tidigare poster i serien, om innehåll och uttryck. Förändringens drivkrafter uppstår i dynamiken mellan teritorialisering och deteriotorialisering. I spelet mellan sammanhållning och upplösning.

To place the statement in continuous variation is to send it through all the prosodic, semantic, syntactical, and phonological variables that can affect it in the shortest moment of time (the smallest interval). Build the continuum of "I swear!" with the corresponding transformations.

Det handlar om att språket som rörelse, som icke-linjär kollektiv tillblivelse. Språket förändras tillsammans med dem som använder språk för att kommunicera med varandra. Språkets effekter går också långt utanför den isolerade kommunikationen. Förändringen är en våg som sveper över allt och alla. Ser man så på språk spelat de enskilda orden och dess varianter liten roll. Det viktiga är vad språket gör och vad som görs med språket. Den språkvetenskap som Deleuze och Guattari skissar på är ett slags språket pragmatik.

This is the standpoint of pragmatics, but a pragmatics internal to language, immanent, including variations of linguistic elements of all kinds. For example, Kafka's line of the three proceedings: the father's proceedings in the family; the engagement proceedings at the hotel; and the court proceedings.

Det handlar inte om en pragmatisk syn på språk, utan om ett pragmatiskt språk. Det handlar inte om en ny vetenskaplig praktik, utan om att se på och hantera språket i handling, som handling och förändring. En nomadologisk vetenskap som är i språket, snarare än studerar det utifrån. En vetenskap som förändras tillsammans med det den studeras.

There is a constant tendency to seek a "reduction": everything is explained by the situation of the child in relation to its father, or of the man in relation to castration, or of the citizen in relation to the law. But this is to content oneself with extracting a pseudoconstant of content, which is no better than extracting a pseudoconstant of expression.

Reducering, detta att plocka isär det man vill studera i mindre delar eller problem som löses för sig för att sedan sättas ihop till en helhet. Det är konventionell vetenskap, det är så man lär sig att man ska göra. Fast vi glömmer konsekvent att denna metod bara fungerar om problemet som ska lösas är komplicerat. Att bygga en jumbojet är ett komplicerat problem, eller att bygga ett sjukhus. Världen är full av komplicerade problem, men livet, kultur och språk är inga komplicerade problem, utan KOMPLEXA problem. Det är viktigt att påminna sig om, för komplexa problem kan inte demonteras. Om ett komplext problem ska kunna hitta sin lösning, eller hellre, om det ska kunna upplösas, krävs att arbetet med lösningen utförs med samma nivå av komplexitet. Språk och kultur är emergenta problem, komplexa helheter av ömsesidig tillblivelse. Och nomadologi är en vetenskaplig praktik skapad för att arbeta med den typen av frågor. Det handlar som sagt inte om en ny språkvetenskap, utan om en vetenskap som studerar förändring och som följer med i förändringsprocessen, en vetenskap som förändras tillsammans med det som studeras.

Placing-in-variation allows us to avoid these dangers, because it builds a continuum or medium without beginning or end.

Som människor är vi utkastade i ett slags i-världen-varande, enligt Heidegger. Varje individuellt människoliv är varianter på livet här på jorden. Och språket är en del av samma helhet, samma tillblivelseprocess, samma förändring. Vi har inte bara att göra med utan är samtidigt en del av ett kontunuum av tillblivelse, utan början, utan slut. Utan original och följaktligen utan kopior. En värld av förändring, i förändring.

Continuous variation should not be confused with the continuous or discontinuous character of the variable itself: the order-word, a continuous variation for a discontinuous variable ... A variable can be continuous over a portion of its trajectory, then leap or skip, without that affecting its continuous variation; what this does is impose an absent development as an "alternative continuity" that is virtual yet real.

Överallt, alternativ kontinuitet. Förändring som är virtuell, för att den är en integrerad del av helheten som allt och alla utgör delar av och lever i och med, samtidigt som den är reell i kraft av konsekvenserna den leder till. Realiserad virtualitet. Viruell realitet. Där, mellan dessa poler i kontunuumet, blir människan till, i samma rörelse av förändring som språket. I mellanrummen som gör helheten dymanisk och levande. Där levs livet och förändras allt.

Det är skolans fokus som är problemet

– Jag kan bara säga att hela den här hanteringen är jag väldigt ledsen över. Jag tycker att det är ett misslyckande. Jag tycker inte att det är representativt varken för mig eller för den här skolan, säger Karin Möller-David.

Ertappad med händerna i syltburken. Rektorn för friskolan kan inte annat än erkänna, men ser fallet som ett undantag. Så här ska det inte vara eller se ut. Detta är ett enstaka fall, så här är det inte annars. Detta står vi inte för. Det är inte en representativ bild.

Vd:n för friskolan Profilskolan i Vällingby, Greger von Sievers, går steget längre: i ett samtal med reportern, som utger sig för att vara en arbetssökande lärare, säger han att man kan välja bort barn med diagnosen ADHD och barn han kallar ”gangsters”.

”Vi måste skydda de fina eleverna. Då får man en bra skola”, säger von Sievers till den arbetssökande, och jämför barnen med ett ruttet äpple som förstör hela äppelkorgen och ”en cancersvulst”.

När von Sievers konfronteras av reportern står han mållös, och avgår senare som skolans vd, skriver Aftonbladet.

Rektorn tar sitt ansvar, och avgår. Tar med sig sin människosyn och drar vidare till nya uppdrag. Ett profithungrande näringsliv har alltid plats för en handlingens man, som vågar säga det "alla" känner och tänker. Upprörs. Och inser att jag kanske inte ska se på Uppdrag Granskning ikväll. Läser om programmet i tidningen. Det får vara hur det vill med representativiteten. Bara det faktum att det går att agera och tänka så här i dagens skola säger allt. Och att utbildningsministern rasar gör bara saken värre. För det är så man gör idag, man rasar i medierna.

Utbildningsminister Jan Björklund säger till Uppdrag granskning att han är besviken och upprörd över uppgifterna.

– Det här är inte acceptabelt.

Därmed är saken utagerad för denna gång och allt kan återgå till det normala. Skolorna kan fortsätta använda skolpengen för att betala räntorna på sina lån, tills den ekonomiska situationen är ohållbar och skolan försätts i konkurs. Och ägarna drar vidare till nya uppdrag. Ett profithungrande näringsliv har alltid plats för människor som har de rätta prioriteringarna och som gör vad som krävs för att nå målet: Ökad vinst och avkastning på insatt kapital till ägarna.

Uppdrag granskning lät två fiktiva elever söka plats i sjunde klass på samma friskolor. Med en kontroversiell metod - dold kamera - uppger reporter vara elevernas föräldrar och testar ett 50-tal skolor, skriver Aftonbladet.

Den ena eleven, en flicka med toppbetyg, fick plats eller goda möjligheter till att komma in på skolan i 27 av fallen. Men pojken, en elev med svenskt eller spanskt namn, blir beskedet att kön är för lång eller att han inte passar in i gruppen.

”Jag är jätteledsen att vi inte hört av oss men vi har bedömt att vi inte kan ta emot fler elever i den klassen just nu”, säger Karin Möller-David, rektor på Milstensskolan Pysslingen i Täby, när den fiktive föräldren frågar varför de inte får något besked.

Detta är inte acceptabelt, säger utbildningsministern. Klart det inte är. Ingen tycker det. Det har aldrig någonsin ansetts acceptabelt. På samma sätt som det inte anses acceptabelt att slå elever. Fast ifråga om det agerade man. Det kom en lag som förbjöd aga, först i skolan och i arbetslivet, sedan i hemmet. Vinstdrivande skolor är dock fortfarande tillåtet. Det är bara avarterna som inte accepteras, i alla fall inte när man intervjuas i TV. Grundproblemet finns dock kvar. Strukturen som gör det möjlig kritiseras inte, bara avarterna. Då finns inga incitament att ändra på sakernas tillstånd.

Problemet är att skolans prioriteringsordning ändrats, från kunskap till ekonomi. Förut var uppdraget att använda pengarna så klokt som möjligt, för att skapa så mycket kunskap och lärande som bara gick. Idag anses kunskapsmålen vara målsäkrade, och då ska man spara så mycket pengar som möjligt. Kunskapen anses vara en formalitet. Vetande ses idag som en naturlig följd av att man är i skolan. Det är problemet, inte att det finns idioter som ansvarar för skolan. Eftersom det går att göra och resonera som man gör på skolorna som får besök av Janne Josefsson kommer det alltid att finnas ansvariga som gör och resonerar så. I alla fall så länge som skolan tvingas sätta upp ekonomiska mål. Det är prioriteringsordningen som är problemet i skolan idag.

Barn med adhd blir en kostnad och harmoniska barn från välartade familjer en intäkt. Om ekonomin får råda, vilket den får. Den ordningen står fast. Utbildningsstrukturen är acceptabel enligt utbildningsministern. Fokuset på ekonomi är inte problemet, problemet är att ansvariga ertappas i TV. Problemet, så som det formuleras från ansvarigt håll, är att det blir publicitet kring förhållandena. Alla som är lyckade gynnas dessutom av att det går att tänka och agera så här. Föräldrarna till barnen som kommer från harmoniska och resurstarka hem gynnas av att det är som det är, för de kan välja skola och blir emottagna med öppna armar vart de än söker sig. För de är en resurs.

Tänk om välartade barn, som alla vet inte ställer till besvär eller kräver extra resurser fick en lägre skolpeng? Vad skulle hända då? Är det alldeles otänkbart? Tydligen, för det skulle ju drabba dem som politiken är till för. Dem som har vad som krävs för att lyckas.

Det är inte enskilda rektorer eller lärare som är problemet. Det är systemet. En skola är tvingas ta ekonomiska hänsyn innan de har tid och resurser till kunskap och lärande, det är ingen skola, det är ett företag. Och det är det som är problemet, att dagens utbildningssystem ser alla verksamheter som företag och alla medborgare som entreprenörer.

Vad hände med kunskap, kvalitet och medmänsklighet? Solidaritet? Vad hände med återinvestering av kapital, hållbarhet och ödmjukheten inför en osäker framtid? Vad hände?

Kunskapspolitik och politikers kunskap

Det händer massor inom forsknings- och utbildningsområdet i dessa dagar, hela det svenska skolsystemet, från förskola till forskarutbildning och vidare, håller på att reformeras i grunden. Så mycket som förändrats under de senaste åren, sedan jag blev docent har inte förändrats under de föregående 20 åren. Det i sig är en anledning till oro, för det visar att ansvariga politiker har en orimlig tro på vad skolor och universitetet kan bidra med i byggandet av samhället. Förändringar i sig är oproblematiska och oundvikliga, men den otålighet som Björklund visar gentemot skolan är allvarlig. Reformerna hinner knappt implementeras innan det kommer påbud om nya. Och nu senast vill man göra sig av med allt ansvar för den högre utbildningen, genom att omvandla lärosätena till stiftelser. Varför? Om detta skrev en rad framstående forskare en klok insändare i DN förra veckan. Deras analys är talande.

I Honeths perspektiv uppträder universiteten främst som en sektor som omsätter miljarder kronor och utgör en ekonomisk motor. Hans förslag går ut på att underlätta för de universitet som är internationellt attraktiva att göra affärer, och för andra sektorer att söka vinst genom samverkan med dem. Honeths förslag sägs syfta till att öka lärosätenas självständighet gentemot staten, men effekten är i själva verket den motsatta. Ser man universiteten som högre lärosäten för forskning och utbildning innebär förslaget minskad självständighet. Det innebär minskat demokratiskt inflytande för allmänhet, studenter och lärarkollegier, minskad offentlig insyn, ökad otrygghet för anställda, minskad akademisk frihet för lärare och forskare och därmed även äventyrad kvalitet i undervisning och forskning. Erfarenheterna av tidigare privatiseringar förskräcker. I stället för att ge ökad självständighet skulle förslaget hota universitetens allmänna och öppna karaktär.

Skälen som anförs låter bra bara för den som befinner sig utanför det akademiska systemet och som kanske har svårt att se vad verksamheten tillför samhället. Det är lätt att förstå att den som själv inte forskar eller på annat sätt har inblick i universitetsvärlden inte förstår vilka värden som hotas genom den föreslagna reformen. Vad är ett universitet? Vad bidrar det med och jag produceras där? Kunskap och vetande, analytiska verktyg och kompetens att tänka självständigt och kritiskt. Det är egenskaper som ett samhälle inte klarar sig utan särskilt länge innan det omvandlas till något helt annat än vad det är idag.

Universitetens kärnverksamheter bör förbli en gemensam, offentlig angelägenhet. Universiteten ska inte ses som enskilda företagsverksamheter, utan som avdelningar av samma intellektuella international, en universell kunskapssfär som ska förbli gemensamt ägd och kontrollerad. Öppenhetsprincipen för forsknings­resultat ska gälla. Allmän tillgänglighet ska inte underkastas avgifter eller andra ekonomiska intressen som kan hota den nyfikenhetsdrivna grundforskning som inte minst naturvetenskaperna värnar om.

Myndighetsformens statliga styrning förtjänar diskussion, men den föreslagna reformen minskar inte det statliga styret. Tvärtom tillförsäkrar den staten avgörande inflytande i tillsättningen av rektorer och universitetsstyrelser, där rektor är vd och kollegiala beslutsstrukturer ställts åt sidan. Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

Honeths stiftelseform öppnar i stället för att högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna, i bjärt kontrast mot förebilderna Harvard, Oxford, Stanford med flera. Aktiebolagsformen är olämplig för högskole­verksamhet, som medför ett ansvar skilt från ekonomisk vinning. Kapitalstyrningen står i motsats till universitetet som en zon där kritiskt tänkande, fritt meningsutbyte och produktion av kunskap kan bedrivas utifrån kriterier som hållbarhet, rättvisa och verklig samhällsnytta som kommer medborgare snarare än individuella kapitalinvesterare till del.

Fylls av sorg när jag läser detta, för regeringens bildningsfientlighet blir så uppenbar. Det som gör mig mest ledsen är att ansvariga politiker inte ens verkar fatta att forskare ser rakt igenom deras tomma ord, att alla vi som vigt vårt liv åt kunskapen förstår vad det är men vill göra egentligen: Avhända sig ansvar till förmån för Svenskt Näringsliv, som länge krävt att landets lärosäten skall anpassas efter krav från stora multinationella företag som här ser en möjlighet att få exklusiv tillgång till forskning som annars skulle kosta dem massor. Svenskt Näringsliv har inget som helt intresse för ämnen som inte producerar kunskap som kan omsättas i lukrativa varor. Kritiskt tänkande ser man som ett hinder för (ekonomiska) utveckling, och nu har alltså regeringen kommit upp med ett förslag till hur man kan gå Näringslivet till mötes. Ett näringsliv som i otaliga debattartiklar och på sin hemsida visat en raljant syn på Universiteten som enligt dem inte lever upp till näringslivets krav. Synpunkten att Svenskt Näringsliv och regeringen har en verklighetsfrämmande syn på vad kunskap är och kan användas till viftas bort som ett särintresse. Än allvarligare, inte minst med tanke på Björklunds tal om att den svenska skolan underpresterar, är att den regering han ingår i inte själv anser sig behöva utreda sina förslag bättre.

Privatisering av universiteten har stor och ­oåterkallelig inverkan på samhället. Honeths promemoria är ingen riktig utredning utan närmast en pamflett som saknar såväl konsekvensanalys som utredning av alternativa lösningar. Om nuvarande myndighetsform är olämplig vore det bättre att återuppta frågan om en annan form av offentlig organisation.

Forskare är tränade i och experter på forskning och vet vilka krav som ställs för att kunskap skall kunna anses vara kunskap. Forskare är vana vid att bemöta argument och anför alltid skäl för sina åsikter. Att regeringen avfärdar forskares oro och forskningsunderbyggda invändningar är allvarligt och bildningsfientligt. Sverige som kunskapsnation framstår som en utopi just nu.

Läser idag på SvD, Sanna Raymans Ledare, som också handlar om den föreslagna reformen. Hon är också kritisk, vilket lovar gott. Det finns hopp. Men vad är hon kritisk till? Hur ser hennes syn på högre utbildning ut? Vilka värden försvara hon?

På Facebook bjuds jag in till en aktion mot privatisering av högskolor och universitet. Enligt gruppen är regeringens förslag om att låta de högre utbildningarna omvandlas till stiftelser en del av en ”marknadifiering”. Jag ger inte mycket för den analysen, men delar ändå gruppens skepsis.

Återigen avfärdas forskarnas analys, utan att några argument för kritiken av analysen anförs. Jag menar med detta inte att forskare per definition inte kan ha fel eller att forskare alltid måste mötas med respekt och tyst lydnad. Inte alls. Tvärt om menar jag att frågan om hur landets högsta utbildning ska organiseras måste diskuteras, av många olika aktörer i samhället. Universiteten är en angelägenhet för alla, det är inget särintresse. Men diskussionerna måste handla om argument som är underbyggda och tydliga. Påstår man något måste man kunna ange varför. Idag ska jag examinera 11 B-uppsatser och det jag kommer att tala om är just vikten av väl underbyggda argument. Transparens, självständighet och kritiskt tänkande. Att bara låta bli att lyssna på den som kommer med väl underbyggda invändningar, eller att torrt bara hävda att man inte ger mycket för analysen, är direkt stötande. Hur då, varför då? Bjud in till diskussion. Låt kunskapen och argumenten mötas. Avfärda inte landets högst utbildade människor, som annars, när det behövs kunskap lyfts fram och närmast dyrkas. Fast det är klarat, det är bara den kunskap som passar som används. Och det är en viktig del av problemet idag, att allmänheten inte ser skillnaden mellan olika forskares syn och att det därför framstår som om man inte är ense i akademin (och här har forskare ett ansvar att vara tydliga). Rayman fortsätter.

I den departementspromemoria där idén om att låta högskolor bli stiftelser läggs fram (Ds 2013:49) gås flera länder igenom och ja – internationellt finns det gott om välrenommerade universitet som är självägande och/eller drivs i stiftelseform. Men det finns även fina lärosäten som är statliga, liksom mängder av mellanformer och sätt att garantera autonomi. Stiftelseformen i sig verkar inte vara det magiska pillret som skulle garantera svensk högskolas konkurrenskraft internationellt.

Detta är forskarna som skriver på DN fullt eniga med. Stiftelser är i sig inget hot mot kunskapen, vilket Rayman ger sken av att forskarna som oroas över reformen skulle tro. Det är ett fult retoriskt knep som visar hur det står till med ärlighet och respekt. Det är lite som Fox News, som menar att medierna är vänstervridna och som därför medvetet vinklar sina nyheter åt höger. För att nyhetsrapporteringen inte passar deras bild av verkligheten. Att det är möjligt visar också det på hur illa det är ställt i landet, med kunskap och förmåga till kritiskt tänkande. Klart skolan har problem då, om dem som har makten inte förstår problemet eller inser sin egen brist på kunskap.

Syftet med regeringens lagförslag är att stärka lärosätenas autonomi gentemot staten. Andra skäl som anges är att ”universitet och högskolor är globala aktörer och i den allt hårdare konkurrensen krävs det snabbfotade och handlingskraftiga lärosäten.”

Detta är vad regeringen uppenbart vill att allmänheten ska läsa och ta till sig. De ger sken av att de värnar kunskapen, men eftersom man hämtar stöd från en illa underbyggd utredning och helt ignorerar forskarnas invändningar och oro, visar man i handling att man inte bryr sig om kunskapen. Glädjande nog ser även Sanna Rayman det som forskarna som skriver i DN ser, nämligen att det som saknas i reformen och även det som krävs för att det regeringens säger sig vilja uppnå ska fungera i praktiken, att det saknas pengar.

Det är klart att det finns viss logik i att låta universiteten äga sin egen agenda och framtid. Men det förutsätter att det går att skapa starka stiftelser med lagar.

Starka stiftelser sitter på pengar. Mycket pengar. Med ett tilltaget fuck off-kapital på banken kan ett lärosäte givetvis agera både autonomt och så flexibelt som man behöver. Detta är den oberoende position man förespeglar med reformen. Problemet är bara att det är tveksamt om ett lagförslag kan skapa så starka stiftelser. Och eftersom regeringen sannolikt inte har för avsikt att strö startkapital i den storleksordning vi talar om för att kunna skapa den kaxighet som eftersträvas, så faller konstruktionen.

Det gör den sannerligen. Och detta visar att det finns inga genvägar till viktig kunskap. Det vet alla forskare  och därför oroas forskare över regeringens förslag av minst två skäl. Det ena är att det uppenbart inte kommer att leda till det regeringen vill (om det nu inte är att rasera hela utbildningssystemet). Det andra är att regeringen inte verkar förstå detta själva, samt att man tror att det går att föra forskarvärlden bakom ljuset. Oron bottnar även i en misstanke om att regeringen har lierat sig med stora mäktiga företag, att man låter pengar och makt gå före kunskap. Detta är som bekant ingen nyhet, att makt är kunskap. Trodde bara inte att jag skulle få känna av det så pass tydligt, eller att landets högsta ledning som säger sig värna skola och utbildning gör och tänker på detta sätt. Även i vad reformen kommer att resultera i är Rayman enig med forskarna.

Risken är överhängande att vi får stiftelser till namnet – men som egentligen är organisationer med samma typ av ekonomiska beroendeställning som i dag. Visst, man får bättre möjlighet att ta emot och förvalta donationer, men det ska till rätt stora donationer för att göra en omvälvning som denna meningsfull. Motståndet förefaller dessutom massivt att döma av de inlägg som publicerats både i SvD och annorstädes under remisstiden.

Tanken att göra forskningen och akademierna mer självständiga, till mer av egna aktörer som inte hänger i statens kjolar är klok, men reformen riskerar att bli en skrivbordskonstruktion som inte får liv utanför pappret. Den risken gör reformen skakig. Ska man riva byggen bör man vara säker på att renoveringsplanen håller måttet. Särskilt FP, som ägnat många år åt att argumentera för ett återförstatligande av den svenska skolan, vet hur omöjligt det är att rulla tillbaka stora organisationsförändringar som denna. Dessutom finns det enklare vägar att pröva först, innan man vänder upp himmel och jord. Se till att återinföra riktiga professurer, att återskapa forskarnas oberoende och göra dem till mer än de projektmedelsansökande administratörer de blivit. Bara med det vore mycket vunnet.

Lite märkligt att läsa de sista raderna. Utan tvekan håller jag med Rayman. Även jag vill sluta vara en projektmedelssökande administratör. Men hur var det hon inledde sin Ledare? Hon avfärdade forskarnas analys, samtidigt som hon genom hela artikeln kommer till exakt samma slutsats som forskarna. Det kallas på högskolan för plagiat, eller vilseledande. Att ge sken av att man på egen hand står bakom något som någon annan producerat.

Är det ett tecken i tiden? Att ingen bryr sig om forskare och forskningen, att man tar det som passar en och för fram det i eget namn? Det är i så fall ännu allvarligare än att landets högskolor och universitet görs om till stiftelser. Hoppas det är en felaktig analys? Det åtminstone ingen underbyggd analys, det är en aning. En oro. Vart är vi på väg? Vad hände med kunskapen och det kritiska tänkandet? Det lärda samtalet där man lyssnar på och bemöter varandras argument?

Dagens Nietzsche, om Neurodiversitet och kunskap

Om Nietzsches mentala status har det spekulerats och skrivits en hel del genom åren. Något slags sammanbrott drabbades av han utan tvekan av. Vid någon punkt i tiden gick han definitivt över gränsen. En tid innan befann han sig troligen i ett slags gränsland. Ingen tvekan om detta, men att utifrån dessa historiska fakta dra några slutsatser om texterna han skrev, om innehållet i hans filosofi, är ett logistiskt felslut. Det är att börja i fel ände. Bedömer man Nietzsches tankar efter hans diagnos lyssnar man mer på vem som talade, än vad som sades. Det stora, djupt mänskliga, kardinalfelet. Tanken på att allt den kloke säger är riktigt, och allt den galne yttrar är fel. Hur mycket man än vill går det inte att tänka så, inte om man verkligen vill veta. Om det är kunskap och insikt man söker måste man lyssna på och bedöma, orden. Kloka ord kan yttras av vem som helst, när som helst. Alldeles för lätt att glömma det när samhällets hjul snurrar allt snabbare och kraven på prestation ständigt stegras, när det finns allt mindre tid för tystnad, eftertanke, reflektion..

Alla förstår att även den som är galen kan ha rätt och säga kloka saker, om man bara ägnar problemet en liten stunds eftertanke. För vore det så att det på förhand gick att avgöra vem som är klok och som därför alltid måste lyssnas på, då vore det omdömet värt mer än kunskapen. När man väl fått det öppnar sig oändliga möjligheter till makt. Tänker man så och premierar man det främjas människans lägsta drifter. För den klokes ord upphöjs då till lag. Man har skapat ett slags kunskapens upplyste despot. Om det var så vi såg på kunskap, att först kommer personen, sedan orden, skulle det bli viktigare för enskilda att kämpa för ett godkännande, än att söka kunskap. För det är allmänt bekant, att kunskap långt ifrån alltid finns där man tror att den ska finnas. Är det kunskap man söker måste man vara beredd på att misslyckas och ha fel många gånger under vägs. Och då riskerar man att misstänkliggöras av dem som erhållit godkännande, de som har makten över vetandet. Vill man bli lyssnad på blir det där och då viktigare att skaffa sig mandat att tala utifrån, än stöd för orden i kunskap och beprövad erfarenhet. Fokus flyttas därmed. Från vad som sägs, till vem som talar.

Ser en allt tydligare glidning ditåt i dagens samhälle och akademi. Allt mer fokus riktas mot formen, mot betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass och att den som har vad som krävs alltid går att lita på, oavsett vad hen säger. Oroas över denna glidning, från innehåll till form. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? En obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt. Vetandet och det kritiska tänkandet riskerar då att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte behövs. Det som krävs är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En farlig utveckling.

För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och vetande är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att  våga engagera sig. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Alla engageras då i sökandet på den kunskap samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Och alla måste där och då skärpa sig och sina argument för att det som sägs ska accepteras, alla lyssnar lika kritiskt på allt som sägs. Det är en värld där det kritiska tänkandet ständigt utvecklas. Och det är den världen jag kämpar för. En värld där innehållet alltid är viktigare än formen. Där kunskapen står i centrum och ingen människa tillåts stå i vägen för vetandet.

Åter till Nietzsche, som under sina produktiva år öste ur sig tankar om människan, om moral och om kunskap. Runt dessa tre områden cirklar han. Och han blandar vilt, men han återkommer hela tiden till dessa tre områden. De kan sägas korsbefrukta varandra och blir därmed till olika aspekter av samma sak. Det blir därmed uppenbart att de hänger ihop och att hans kunskapsprojekt utgör en helhet. Allt som sägs är inte lika klokt, men just för att han tillåter sig att inte sortera, utan ständig producera. Nästa aforism blir bättre; nästa, nästa, nästa. Blir den samlade bilden som framträder och som under läsningens gång blir allt tydligare, att kunskap aldrig är given en gång för alla. Kunskap kräver hårt arbete, engagemang och ett bejakande av misslyckandet. Det är aldrig upp till Nietzsche att avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra kunskap. Hans sätt att skriva sätter läsaren i fokus. Det är upp till oss som läser att avgöra vad vi finner klokt och användbart. Jag har hittat många guldkorn under genomgången av hans samlade verk. Jag har lärt mig massor. Och just eftersom allt inte är lika klokt tränas jag i och genom arbetet med texterna i kritiskt tänkande. Nietzsche är en filosof som inte talar om hur det är, han bjuder in oss som sällskap på hans resa mot fördjupat vetande, om människan, moralen och kunskapen. Han ger oss verktyg att tänka själv med hjälp av. Han tvingar oss att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar.

Att han fortfarande är en tänkare som människor återvänder till och fortfarande läser visar att hans ord bär på kraft och styrka att hans tankar har vitalitet och att de kan tala till det som djupt mänskligt, det som är bortom kultur och diskurser. Hans filosofi är fortfarande aktuell. Tyvärr spekuleras det allt för mycket om hans mentala status, om när han blev galen och vilka texter som ligger före galenskapen och därför går att lita på och vilka som ligger efter som därför inte går att lita på. Det finns ett slags ängslighet i ett sådant anslag, en rädsla för att ta kunskapen i sin mun och våga stå för det man anser klokt. Allt för många vill allt för lätt och allt för ofta att någon annan ska avgöra vad som är klokt och vad som inte är det. Tyvärr, som sagt. Jag väljer att högaktningsfullt skita i det. Jag vill lära mig mer, söker kunskap. Och jag finner massor av den varan hos Nietzsche.

Till exempel finner jag tecken på, men inga bevis för, att Nietzsche möjligen skulle kunna diagnostiseras med adhd, om kunskapen om detta neuropsykiatriska fanns då. Hela hans produktion andas av rastlöshet i kombination med ett enormt fokus, som kommer i skov. Ett slags maniskt sökande, ett rörligt intellekt. Känner mig hemma i hans värld, uppskattar hans sätt att skriva och tänka. För att jag svänger i takt med orden och upplägget. Jag finner ro när jag läser Nietzsche och känner igen mig. Har som sagt ingen aning om ifall han skulle kunna få en diagnos, men framförallt dessa två citat, från Morgonrodnad anför jag som tecken på det.

451.

Behovet av en hovnarr. - De mycket vackra, de mycket goda, de mycket mäktiga lär nästan aldrig känna hela den osminkade sanningen, - ty i deras närvaro ljuger man ofrivilligt en smula, eftersom man känner deras inflytande och i enlighet med detta inflytande framlägger den sanning, som man skulle kunna meddela, i form av anpassning (genom att till viss grad förfalska fakta och nyanser, utelämna eller lägga till vissa detaljer och helt behålla för sig själv det som inte låter sig anpassas). Om människor av detta slag trots allt och till varje pris vill höra sanningen, så måste de vända sig till sin hovnarr, - en karaktär med den tokiges privilegium att inte kunna anpassa sig.

Här finns tecken på djup klokskap om hur människan fungerar och hur viljan till makt påverkar kunskapen och grumlar sikten och den kritiska granskningen av vetandet. Människan är anpasslig till sin natur. Anpassligheten har varit evolutionärt gynnsam, men i ett kunskapssamhälle spelar oss anpassligheten en rad spratt. Därför måste vi ställa oss frågan, hur ser vägen till kunskap ut? Om vi vet att majoriteten allt för lätt faller in i anpassning, framförallt till makten. Kan det då inte finnas en poäng i att lyssna på den som har svårt att finna sig till rätta, vilket människor med neuropsykiatriska diagnoser vittnar om? Förr i tiden var man hänvisad till hovnarren, men idag vet vi att det finns människor bland oss vars hjärnor gör att de har svårt att anpassa sig. Kloka människor som producerar tankar om samhället, så att säga från marginalen. Det är så jag läser Nietzsche, och hans biografi vittnar om att han inte anpassade sig, att han gick sin egen väg. Han följde kunskapen, även om han fick betala ett socialt pris för detta. Han betraktades av sin samtid som en hovnarr. Idag vet vi bättre. Den som läser Nietzsche finner allt annat än galenskap, även om allt inte är lika klokt. Men det är just det som är poängen. Att Nietzsche vågade tänka högt och att han inte lade band på kunskapen och anpassade sig efter rådande (kunskaps)konventioner. 

453.

Otålighet. - Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett helt nytt område, de finner ett brinnande intresse för detta och sysselsätter sig här med nya saker - tills den uteblivna framgången  också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel en skola för geni.

 Om det är något som kännetecknar adhd-hjärnan är det otålighet och rastlöshet. En ständigt pockande energi som måste riktas, än hit, än dit. En påtvingad rörlighet som ständigt manar framåt, utåt, uppåt. Mot nya mål, nya kunskaper. Livet är allt för kort och vetandet allt för stort. Kunskapsdjupet växer till sig på bredden, kan man säga. Och detta känner jag så väl igen. Jag är otålig och rastlös. Och jag har misslyckats med mycket i livet, men jag har alltid lärt mig något av misslyckandena. Och jag har kastat mig mellan områden och alltid haft många bollar i luften. Adhd kan möjligen betraktas som ett slags karaktärsfel, men rätt hanterat kan det bli till en skola för genialitet. Nu ser inte jag mig som något geni, men jag ser min karaktär som ett slags universitet. Det är inte trots min (möjliga) diagnos jag har klarat mig så länge som jag gjort i den akademiska världen, utan på grund av. Vill sprida insikt om det, för att öppna dörrar för andra. Andra som känner igen sig i beskrivningarna och som känner sig annorlunda. Det går att göra något positivt av det mesta. Allt har två sidor.

Säger det igen och kommer att upprepa tanken: Lyssna på vad som sägs, inte på vem som talar! Bara så Kan Sverige och världen bli en plats där kunskapen växer!

Upplysningens mörka baksida

Återvänder till ett kärt gammalt ämne, det dunkla och värdet av att se och förstå vad vaghet är och hur den fungerar. Slår ett slag för och försvarar kunskapen om och handlaget som krävs för att hantera det som är komplext. Detta kan man göra på olika sätt, och jag har delvis redan gjort det i dagens två första bloggposter. Här är dock utgångspunkten en annan, nämligen dagens Under strecket. Där skriver Anders Mathlein om mörkrets betydelse, bland annat för det kritiska tänkandet. Och om dunkelhetens och det vagas värde. Intressant och tankeväckande läsning, som sätter igång fantasin. Vill bygga vidare på den tanken.

Komplexitet är på många sätt ett slags motpol till det klara och tydliga. Komplicerade problem ser ut att vara diffusa, men eftersom de går att bryta ner till delproblem som kan lösas för sig är likheten skenbar, liksom tron på att även komplexa problem går att lösa på det sättet. Framgångarna som staplats på hög av dem som löser komplicerade problem skymmer sikten, för det faktum att det finns massor av andra problem. Klimatförändringarna, till exempel. Det är bara ett i raden av komplexa problem som inte kan lösas genom att göras mindre, genom att delas upp i delproblem. Problemet med klimatförändringarna är att lösningen på dem är den viktig del av problemet. Och detta kan bara lösas genom att man accepterar att problemet är komplext, samt att man inser att lösningen kräver andra metoder än dem som mänskligheten skördat så många framgångar med. Försvaret för det dunkla och komplexa får inte läsas som kritik mot ingenjörer och andra som bidragit till samhällets uppbyggnad och som gett mänskligheten så mycket gott och användbart. Men bara för att ett speciellt sätt att tänka varit framgångsrikt betyder inte att det är bra till allt, att det inte skulle kunna ha begränsningar.

Sökandet efter det bästa, svaret, metoden, skolan eller vad nu är man är på jakt efter blir alldeles för lätt till ett självändamål. Bara vi blir bäst kan vi slå oss till ro. Det är förrädiskt, kortsiktigt och oerhört farligt. För det skulle i exemplet ovan innebära att bara för att gängse problemlösningsmodell visat sig vara framgångsrik i historien kan vi slå os till ro med den och sluta söka efter alternativ. Världen förändras och vi med den. Nya problem uppstår hela tiden, liksom helt nya TYPER av problem. Tron på att mänskligheten kan lösa alla problem är farlig i sig, för det gör oss mindre vaksamma på eventuella risker. Klimatförändringarna och inställningen till problemet bland världens ledare är ett exempel på det, ett allvarligt exempel på hur fel det kan bli när man tror sig sitta inne med alla svar och metoder man behöver.

Om detta handlar nu inte Mathleins artikel, men jag ser att hans tankar kan användas för att resonera kring, till exempel klimatfrågan. Framförallt ser jag mellan raderna i hans artikel ett försvar för kritiskt tänkande, ett kritiskt tänkande som även är kritiskt mot sina egna premisser. Artikeln handlar om mörkret, om hur det allt mer förjagas och utplånas i det moderna samhället. Om vad som då går förlorat, när allt dras fram i ljuset och inget lämnas kvar åt fantasin. Lätt att då tror att alla problem är komplicerade, när de viktigaste och mest allvarliga problemen i själva verket är komplexa och kräver ett helt annat sätt att tänka, ett mer kulturvetenskapligt sätt.

Om natthimlen skrev Nils Ferlin att den ”väcker aldrig glömda frågor om vad som före frågor fanns”. Det är vackert formulerat. Sannolikt syftade han på den bävan och känsla av mysterium som blandas med skönhetsupplevelsen när man betraktar en gnistrande stjärnhimmel. Men det är en syn som majoriteten av västvärldens stadsbefolkningar numera sällan eller aldrig möter. Den snabbt ökande ”ljusföroreningen” bleker bort stjärnorna och berövar oss den på samma gång lustfyllda och tankeväckande existentiella svindeln.

Att känna sig liten och obetydlig kan vara nyttigt ibland. Det är en viktig medicin mot hybris, ett slags vaccin mot mänsklighetens grandiosa drag. Betänk att det inte är ödmjukhet och eftertänksamhet som gett oss krig och massförstörelsevapen, diktaturer företagsledare som utan att tveka offrar tusentals arbetare för att balansräkningen ska falla aktieägarna på läppen. Ödmjukhet inför människans litenhet är viktigt, för människans långsiktiga överlevnad. Mörkret hjälper oss med det. Olyckligt om vi utrotar det, eller låt mig förtydliga. Olyckligt om vi lever i villfarelsen om att det skulle gå att utrota mörkret. Universum är mörkt, det kan ingen vi gör här på jorden ändra på. Ändå försöker vi.

En mycket stor del av allt ljus vi producerar sprids ut i rymden. På satellitbilder kan man se att USA, Västeuropa och Japan nattetid badar i ljus, medan exempelvis stora delar av Afrika är kolsvart. Inte nog med att så mycket nattbelysning går till spillo, dessutom motverkar den ofta sitt syfte – att få oss att se bättre – och är i stället störande och bländande. Till stor del beror ljusspillet på dålig formgivning av ljuskällorna. I stället för att rikta en lagom mängd ljus dit det behövs, strålar det starkt åt alla håll. Men det är ett miljöproblem som är jämförelsevis lätt att åtgärda om viljan finns.

De flesta människor i Västeuropa och USA lever numera i så upplysta områden att de aldrig ser mer än en handfull stjärnor på natthimlen, och kanske reflekterar de inte ens över detta. Hur många kan identifiera fler himlakroppar än månen? Den ljusa natten har blivit normaltillstånd genom gatubelysning, skyltfönster, ljusreklam och billyktor. Digitalkulturen har ytterligare drivit på utsuddandet av gränsen mellan dag och natt. Vi kan konsumera, konversera, studera, arbeta, spela eller låta oss underhållas dygnet runt. Det inbjuder till en tillvaro där vi helt frigör oss från den naturliga dygnsrytmen.

Bara för att människan kan och vill betyder inte att det är bra att följa med okritiskt i rörelsen. Någon måste säga stopp, låt oss reflektera över konsekvenserna. Bara för att det verkar vara bra, betyder inte att det är bra. När kulturvetare säger så, när kulturvetare visar prov på kritiskt tänkande får de ofta utstå kritik. För att de går mot strömmen, för att de inte entusiastiskt omfamnar framsteget. Men tänk efter lite, är det inte i själva verket just det som behövs. Någon som tar på sig rollen av att streta emot. Var skulle vi annars vara? Tänker på Tyskland under 1930-talet, där alla med olika medel tvingades in samma tankemönster, samma rörelse. Det ledde till förödande konsekvenser. Kritiskt tänkande, som är kritiskt även till sina egna premisser är en garant för hållbarhet.

Men tills alldeles nyss var natten mörk. Ännu ett stycke in på 1900-talet var utomhusbelysning eld i olika former: facklor, vaxljus, lyktor, gas. Man kan begrunda att ljuset från en enda 75 watts- glödlampa motsvarar det från 100 stearinljus. London hade gasljus i någon omfattning 1807, Paris 1816. Det var först i slutet av 1800-talet som elektrisk belysning började ta över.

Människans törst efter ljus är inte svår att förstå. Rädslan för mörkret och vad det kan gömma är uråldrig. Genom historien och i myterna har ljuset representerat godhet, ordning och kunskap, medan mörker stått för kaos, ondska, rädsla och okunnighet. Ljud och beröring från sådant vi inte kan se skrämmer oss, utvägen är att antingen sova eller tända ljus. Också mardrömmarna hör mörkret och natten till. Det förvånar inte att solguden har tillbetts i många kulturer. Upplysningen med dess förnuftstro kontrasterade mot svunna tiders kunskapsmässiga mörker.

Och där finns också det stora, skrämmande mörkret i form av det utslocknande som allt och alla är på väg emot. Det frammanar bilden av människolivet som en obetydlig gnista mellan två ändlösa oceaner av mörker, handfast illustrerad genom Becketts bild av kvinnan som föder gränsle över en grav.

Det kan tyckas vara en god sak att sträva efter ljus, men det betyder också att något centralt går förlorat. Månne kastar vi ut barnet med badvattnet? Ingen är ensidigt gott eller ont, allt har alltid minst två sidor. Och även det som är problematiskt kan bära på något värdefullt, på samma sätt som det goda kan ha en baksida. Betänk att moderniteten gett mänskligheten både vaccinet och atombomben, och att läkarvetenskapen både utrotat många sjukdomar och gett oss multiresistenta bakterier. Inget är ensidigt gott eller ont.

Att inte kunna se stjärnorna kan tyckas vara en bagatellartad förlust, men att inte längre förundras över Vintergatan betyder ju att vi mist något som hört till livet för alla generationer före oss, en upplevelse som rör vid att vara människa och det stora mysterium som vi är en del av. Att skåda stjärnhimlen betyder inte att vi i någon begriplig mening kan förstå att vår sol bara är en av flera 100 miljarder stjärnor i denna galax, som i sin tur bara är en av uppskattningsvis 500 miljarder galaxer. Men den skönhetsupplevelse, svindel och förundran som den synen rymmer är för många människor oförglömlig.

I boken ”Rymdljus” skildrade astronomen och författaren Peter Nilson ett livsavgörande ögonblick när han som barn var på besök hos morföräldrarna på landet: ”Hela valvet gnistrade av ljus den kvällen, och stjärnorna blev bara fler ju längre jag stod där. Häpen, förvirrad, näst intill skräckslagen såg jag stjärnmyllret. Jag hade aldrig anat att himlen var så ohyggligt stor och att jorden kunde kännas så liten. /.../ Vi var mitt inne i stjärnrymden, mitt i oändligheten.”

Vad händer med fantasin när allt framstår i klar dager, när dunkelheten utrotats? Då kan man lätt få för sig att alla problem har en enkel lösning, vilket man aldrig kan lita på är fallet. Vi behöver det dunka för att påminna oss om det, och för att lockas utveckla vår fantasi. För det är en egenskap som krävs för att lyckas bemästra de riktigt svåra problemen och utmaningarna vi står inför. Där vår förmåga verkligen ställs på prov. Utgångspunkten för artikeln är en bok av Paul Bogard som heter End of Night. Mathlein skriver vidare.

Bogards engagemang rör den ljusnedsmutsning som begränsar snarare än utvidgar vårt synfält, men också mörkrets betydelse på ett subtilare plan. Vi låter skönheten och mystiken gå förlorade i brutalt ljus som fräter bort alla nyanser, skuggor och dunkel.

Det är något centralt som går förlorat när allt framstår som klart och tydligt. Mystik sätter tanken på prov, är en utmaning för intellektet. Ljuset begränsar vår förmåga, stället för utökar den. För att ser ut att gå att förklara, vilket inte är fallet. Livet är ett mysterium och vi gör bäst i att låta det förbli det. Skönheten finns i det dunkla, det som lockar oss vidare. Lärande handlar om att söka kunskap, inte om att räkna ut vad som är rät eller fel eller vad som ska hända. Kunskap handlar mer om det man inte vet än om det man vet. Det viktigaste jag har lärt mig under mina 20 år i akademin är hur lte jag vet, hur lite som faktiskt går att veta. Sådana insikter gör mig ödmjuk. Därför oroas jag av strävan efter klarhet och kritiken mot det som är komplext.

Författaren påpekar att vi vanligtvis ser det som att ”mörkret faller”, som vore det snö, men när jorden vrider sig runt sin axel kan man säga att mörkret stiger i öster för att översvämma land och hav. ”Vi har just börjat förstå att nattens mörker alltid har varit ovärderligt för vår hälsa och naturen, och varje levande varelse berövas något när det går förlorat”, skriver han.

Kroppen behöver mörkret, för att hålla sig frisk. Se där, en insikt värd att ta på allvar. Strävan efter klarhet har kommit till vägs ände. När mörkret utrotats visar det sig vara en nödvändig aspekt av mänskligt liv. Vi behöver både ljus och mörker, på samma sätt som vi behöver både naturvetare och humanister för att förstå vad det innebär att vara människa. Det finns inte en väg till kunskap, bara flera parallella vägar, som behöver mötas i samtal. Fler behöver lyssna på varandra, utbyta tankar. Mörkret hjälper oss förstå det. Det i balansen mellan ljus och mörker som hållbarheten finns, liksom kunskapen som vi behöver för att överleva på sikt.

Men konstljus kan också skapa skönhet eller mystik i annars likgiltiga miljöer. Ett rum ändrar karaktär beroende på om det badar i lysrörsljus eller har dämpad punktbelysning. Dunklet skapar intimitet, lägerelden är en trygg ljusoas i mörkret. Idéer som under natten förefallit smått geniala kan i morgonljus vara platt banala. Trollen spricker och vargtimmens ångest ger vika.

Kloka ord, om det som är viktigt. Det vi behöver påminna oss om, ofta. För att inte slå in på den enda vägen, den väg som ser så lockande ut som som alltid leder fel. Den enda vägen, oavsett hur den ser ut är alltid fel väg att gå. Som sagt, förr eller senare riskerar problemen att komma ikapp oss.

Men möjligheten att permanent förjaga mörkret har vidsträckta och alltmer omfattande konsekvenser. När elbelysningen kom blev skiftarbete en självklarhet för att öka produktiviteten i fabrikerna. På relativt kort tid har nattarbete och dygnet runt-service blivit vanligt överallt i samhället. Bogard diskuterar vilka effekter skiftarbetet har för hälsa och psyke. Att rubba kroppens dygnsrytm, som kalibrerats efter ljus och mörker under hela vår historia, får konsekvenser som depressioner, humörsvängningar, magbesvär, övervikt och sömnstörningar, i dag ett av västvärldens största hälsoproblem. Hormonet melatonin, som är viktigt för immunförsvaret, hämmas av ljus. Dessutom är detta till stora delar en klassfråga: det är inte eliten som jobbar natt.

Mörkret är bara ett problem om vi väljer att se det så. Verkligheten är varken ond eller god, det är bara vi människor som väljer sida. Verkligheten är komplex och den drabbar oss, oavsett hur vi väljer att se på den. Komplexitet kan därför inte utrotas bara för att vi vill det, den finns där under ytan hur mycket vi än kämpar för att hindra den från att visa sig. Förnekelsens makt är stor, men den håller inte stången för evigt. Förr eller senare tvingas vi ta itu med problemen. Ju förr desto bättre, menar jag. Som kulturvetare förfäras jag över hur samhället behandlar kunskapsarvet som jag och mina kollegor förvaltar. Det är den stenhårda vardagen ingen tröst att vi förr eller senare kommer att kunna säga, vad var det vi sa. För så är det troligen för sent. Jag vill se mer av tystnad, eftertanke, samtal och ödmjukhet. Därför finner jag hopp i dagens Under Strecket, för det är kloka ord som där förs fram. Tänkvärda ord. Viktiga tankar.

Bogard noterar också att ”tystnad är en kvalitet nära besläktad med mörker. Åtminstone borde det vara det. Förhållandet mellan ljusförorening och buller är sådant att om man finner det ena så finner man sannolikt det andra”.

Tystnad och mörker – det må låta som en dyster längtan efter gravens frid, men man kan också se det som välbehövliga pauser då vi får en stund över för att reflektera, låta tankarna simma fritt, med datorn avstängd, mobilen i ljudlöst läge och blicken riktad mot stjärnorna.

Efter en intensiv arbetsperiod går jag strax in i en lugnare fas. För att orka i längden behövs det pauser, tid för eftertanke. Tystnad. Reflektion. För att se världen klart behövs mörker och dunkelhet, platser där tankarna kan få flyga fritt. Stjärnhimlen har inspirerat tänkare, filosofer och poeter i årtusenden, där uppe i det mörka, det dunkla och outgrundliga finns bränsle till tankar och frön för fantasin att jobba med. Utplånar vi möjligheten att blicka in i oändligheten går något viktigt förlorat. Räds inte mörkret, det dunka eller vaga, omfamna det. Försök förstå, för även om du inte lyckas kommer du att lära dig massor under vägs. Det är mödan värt. Jag lovar!