Första maj, ett välkommet och viktigt mellanrum

Det är första maj idag. En ledig dag, en dag utan krav. En dag att fylla med innehåll, om man vill. Eller en dag att bara vara. En dag att komma ikapp, med sig själv, med världen, allt. En lite annorlunda dag i livet, helt enkelt. Det är så överenskommelsen ser ut. Arbetarnas dag. Första maj. Än så länge. Inte självklart att det så kommer att förbli. Den dag ingen bryr sig, eller när alla glömt varför man skulle vara ledig just första maj. Den dagen kommer vi kollektivt att göra något annat. Kultur fungerar på det sättet. Första maj FIRAS på grund av kulturella skäl. Lätt att glömma det, att inget är på något speciellt sätt av något annat skäl än kulturellt kollektiva överenskommelser. Mellanrum i tillvaron som denna dag utan krav är måste värnas för att leva vidare.

Mellanrum tänker och talar man allt för sällan om. Ibland uppfattas de som problem rent av. Mellanrum uppfattas ibland som utrymme för effektivisering. En obehaglig och fullkomligt förödande syn på livet. Mellanrum är det som garanterar hållbarhet. Mellanrum behövs, för att få tid till reflektion, för att hitta alternativ och tänka nytt. För att släta över misstag och för att täcka upp. Utan mellanrum går inte bara människan under, organisationer och samhällen rasar också ihop som korthus, om och när mellanrummen överges och slutar värnas. Viktigt att förstå det, och att hålla den insikten vid liv. Avgörande för framtiden att kollektivt påminna sig om mellanrummens betydelse.

Ingen äger ett mellanrum. Ett mellanrum är per definition en gemensam, delad egendom. En ömsesidig resurs som måste förvaltas kollektivt. Första maj är arbetarnas dag, det är arbetarnas lediga dag, deras chans till återhämtning. För arbetsgivarna och kapitalägarna är det ett ovälkommet avbrott i den heliga tillväxtens kurva. En förlorad dag, för ekonomin. Om vi kollektivt och enbart såg till ekonomin, om ekonomiseringen drivs till sin yttersta spets, då kommer synen på första maj att förändras. Om och när, men låt oss hoppas att vi aldrig hamnar där, ekonomin överordnas människors levda liv, då förvandlas mellanrum, från välbehövliga avbrott av återhämtning, till irriterande stopp i produktionen. Allt handlar om från vilket perspektiv man utgår, och vad som prioriteras i livet, samhället, kulturen.

Ägnar dagen åt att tänka på det, på mellanrum. Och åt att återhämta mig, för att orka hela distansen ut. Ett akademiskt år, känns det som, sugs man in i, där i början terminen. Rätt som det är, i mitten av september, går det inte längre att värja sig. Uppgifterna staplas på hög, frågorna hopar sig och livet rullar på i den snabba filen. Tycker om det, när det händer saker och när utmaningarna ligger på en lagom nivå. När det inte är för mycket att göra. Det är bara det att just vad som är lagom är svårt att avgöra på förhand. Och under året kan väldigt mycket dyka upp, vilket det också gör. Man vet aldrig vad. Även det ger livet nerv och spänning. Den hårda vägen har jag dock tvingats inse vikten av mellanrum. Det räcker inte att fylla kalendern lagom, man måste även ta sig tid att vila, även om man inte känner sig trött. Man måste vårda och bejaka mellanrum, och inte se dem som möjlighet att öka prestationsgraden.

Ägnar även dagen åt det, åt att vara bara ledig. Svarar på mail imorgon. Läser bara skönlitteratur. Rör mig med måtta. Vilar, upptäcker livet och allt som händer runtomkring. Våren samlar sig inför det stora språnget. Ännu är det inte grönt, men snart. Och när grönskan kommer sent går det fort. Samma gäller för kroppens behov. Det går att tänja på alla typer av gränser, men det finns en gräns. Allt har en gräns, och det går inte på förhand att uttala sig med säkerhet om var gränsen går. Plötsligt brister det bara. Då är det försent, och det kostar tid, möda och pengar att komma tillbaka. Efter att man passerat gränsen finns ingen återvändo, bara innan. Därför är mellanrum en värdefull resurs, för att ingen kan veta hur, var eller när det eventuellt brister. Det bara gör det, och sedan är det för sent. Innan kan man göra mycket. Efter, inget. Viktig och i högsta grad samhällsekonomisk kunskap.
Kulturvetenskap handlar om detta, också. Om att undersöka funktioner och gränser, förutsättningar för förändring. Kulturvetare vet värdet av mellanrum. För det är alltid därifrån frändringsprocesser initieras, från undangömda ställen och i tider då inget händer. När trycket och pressen släpper, då dyker de upp, flyktlinjerna. Möjligheterna som kanske kommer att visa sig användbara. Dessa går aldrig att beställa fram. Plötsligt finns de bara där, och då gäller det att man är redo och kan ta hand om dem. Om det handlar kulturvetenskap också, om att göra sig redo för att möta det oväntat oväntade.

Kulturvetenskap är ett slags mellanrummens vetenskap. Kulturvetenskap undersöker och intresserar sig för det som ingen annan bryr sig om, för att det spelar roll. Kulturvetaren vill verkligen förstå, inte försvara uppnådda resultat. Och orsaken till att det blivit så, skälet till att just dessa egenskaper utvecklats inom ämnet, är att kultur förändras. Sanningen om kultur är inte, den blir. Kultur skapas i handling, kollektiv handling. Kultur är resultatet av förhandlingar, kollektiva förhandlingar, i vardagen.

Kulturen som skapas i handling här och nu avgör vad som blir möjligt att göra imorgon. Så, om första maj ska firas även imorgon, bestäms idag. Av oss, i och genom handling. Våra val och göranden och låtanden, i vardagen, bestämmer framtidsblivandet riktning. Ägnar resten av dagen åt att tänka vidare på det, på kultur och förändring. Men mest åt att vila och återhämta mig. För att klara mig fram till sommaren, så at jag kan vila upp mig på allvar. För att kunna möta hösten och det spännande och utmanande akademiska året, 2013/2014.

Mellanrum, är och förblir lika viktiga som själva innehållet vi fyller livet och världen med.