Fotot slog an tonen. Det är höst. Ett gäng medelålders män, som slagit vad. Nakna står de på en brygga och vågar inte riktigt hoppa i. En av dem vågar. Skratt. Alla förstår dock att detta inte är en komedi. Jag visste dock inte vad den handlade om innan jag satte mig tillrätta i biosalongen. Strax efter, när det visar sig att Mickelsen jobbar på dagis, ligger i vårdnadstvist och fungerar lite som ställföreträdande fadersfigur åt sin bäste väns dotter som är drygt fem år, står det emellertid klart att ämnet som behandlas i Jakten är lika laddat som i Festen.
Med enkla medel. Efter några snabba klipp, förstår tittaren hur bräckligt livet och vardagen är. Hur beroende människan är av sitt kulturella sammanhang. Om det kan filmen sägas handla. Om livets tillfälligheter. En man på dagis, redan det är laddat. En av barnen mycket omtyckt man. Ett litet samhälle på landsbygden, med starka band mellan invånarna. Tradition och tro i kombination. Ett sammansvetsat kompisgäng som umgåtts sedan barnsben. Idealbilden av trygghet och kontinuitet. Ett patriarkalt samhälle, som hålls samman av godsherren som är kompisgängets självklara ledare. Livet går sin gilla gång. Ingen är perfekt, men det går. Så händer något. Plötsligt är allt förändrat.
När karaktären Lucas, som Mickelsen spelar, anklagas för sexuella övergrepp, på kompisens dotter sätts alla kulturens krafter igång. Ingen styr processen. Den lever sitt eget liv och rollerna är fördelade på förhand. Allt är upplagt och utstakat när dagisföreståndaren väl sätter bollen i rullning. Ett barn ljuger inte, eller? Några ord, och från den stunden är allas liv förändrat.
Berättelsen är stillsamt återgiven. Med små medel byggs stämningen upp. Föräldrarna informeras. Berättelser cirkulerar. Barnen involveras. Alla vänder sig inåt. Den anklagade står ensam, fryses ut. Lucas häktas. Den enda som står på hans sida och som tror på honom är godsherren, den som i kraft av klassmässig överhet från distans, nyktert och utan att riskera något, kan betrakta det som sker. Lucas friges också, för det finns inga som helst bevis. Rätten friar honom vill säga, men i bybornas ögon är han skyldig. Han får inte handla i den lokala butiken. Blir avskedad. Vart ska han ta vägen? Hela hans liv är knutet till platsen och sammanhanget. Där är han någon, överallt annars ingen. Den som kan värja sig för berättelsens kraft finns inte. Ska inte avslöja hur det går, för det är en del av filmens dramaturg. Det är heller inte själva storyn jag vill skriva om, utan om kultur, makt, manlighet och Danmark.
I en liten by, där alla vet sin plats och där man håller ihop, där är det tryggt att leva. Det är så en idyll brukar beskrivas. Samtidigt visar sig just det som är tryggt vara den största faran, för den tryggheten har ett pris. Ett högt pris. För när en grupp människor sluter sig samman och vänder sig inåt för att söka trygghet, när alla hot anses komma utifrån, då blir chockverkan desto större när det visar sig att det finns ett inre hot. Och kraften som sådana känslor genererar är enorm. När vänner eller älskande vänder sig mot varandra är det så mycket värre än när hotet kommer utifrån. Oerhört gripande blir det, och tankeväckande. Parallellerna till SDs drömbild av Sverige ser jag som viktig att lyfta fram. Fixeringen vid yttre hot kan svetsa amman gemenskaper, men det gör också något med dem som befinner sig på insidan. Det finns ingen enkel lösning på människor rädslor, finns ingen kungsväg till lycka och trygghet. Hoten finns överallt, och bara en väl utvecklad insikt om detta och med förmågan att hantera komplexitet kan ett relativt mått av trygghet uppnås, temporärt. Instängdhet leder till osäkerhet inför det okända.
Danmark är annorlunda än Sverige, och aspekter av det visar sig i filmen, även om det så klart inte är en sann berättelse om hur det är egentligen i Danmark. Men frågan man folk i byggbranschen, eller åkerinäringen, är det just det som filmen beskriver som man får höra talas om. En oerhört stark sammanhållning, patriarkala strukturer och kyrkans makt. Vi må leva nära varandra, men Danmark är annorlunda, vilket illustrerar hur kultur fungerar. Vi är alla människor, men vi lever våra liv på mycket olika sätt. Alla signifikanta skillnader mellan människor är skapade och resultatet av förhandlingar. Inget är någonsin som det är, allt blir. Och det är en lärdom man kan skaffa sig på olika sätt, till exempel genom att gå på bio.
Manliga gemenskaper fungerar på liknande sätt. De ger männen makt och inflytande, men samtidigt är alla slavar under det gemensamma projektet. Det finns ingen frihet, vilket Nietzsche skriver klokt om.
Makt utan segrare. - Den djupaste insikten (den om den mänskliga viljans fullkomliga ofrihet) är likafullt den minst framgångsrika: för den har också den starkaste motståndaren, den mänskliga fåfängan.Den mänskliga fåfängan, det är den som är boven. Tron på vår egen överlägsna förmåga, på andens makt över kroppen och tillvarons paradoxer. Vi människor söker frihet, men är fångar i vårt eget nät. Ju friare vi tror oss vara, desto hårdare blir slaget i magen av insikten om att fasaden faktiskt kan rämna. Och då offras även den bäste av vänner, för gemenskapens skull. Vi måste förstå detta, och vilka krafter som sätts i rörelse, när tron om tillvarons överblickbarhet och trygghet upprätthålls. Trygghet är alltid skenbar och det finns ingen frihet, bättre att inse det och lära sig hantera det. För då står man bättre rustad om det oväntade händer, vilket det alltid gör. Det går inte att förbereda sig på allt, men förberedd kan man vara, på det oväntat oväntade.
Sanningen, det som hölls för sant, i filmen och ibland även i samhället, är att barn aldrig ljuger. Om man håller sig med en absolut sanning, i en imperfekt värld, då kommer man att hamna i den typ av paradoxer som skapar filmens gastkramande spänning. Sanningen är att det inte finns några absoluta sanningar, på samma sätt som frihet är en skimär och trygghet.
Man kan lära sig mycket av att titta på film. Fast man ska inte gå på film för att lära sig något. Thomas Vinterbergs film är en skröna, en skickligt berättad historia. Den kan ses på många olika sätt. Jag har försökt visa på några. För jag är intresserad av kultur, och den finns överallt. Även på film. Kultur skapas av film, mellan biobesökarna och berättelsen och mellan dem som ser och talar om den. Ständigt blir kulturen till. Ingen kommer undan den, hur mycket man än försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar