fredag 24 maj 2013

Husby, Stockholm, Sverige ... Alla vi, tillsammans!

Vi lever i ett samhälle, tillsammans. Samhället är alla vi, det samlade resultatet av våra handlingar. Alla är med om att skapa samhället genom att leva, verka och interagera, här. Tillsammans med resten av dem som befinner sig här. Därför är inte samhället något. Samhället blir till, i och genom ömsesidiga handlingar. Följaktligen får människan det samhälle som dess inbyggare förtjänar.

Medborgarskap i ett samhälle, talas det om. Liksom om flyktigar, papperslösa och skäl till asyl. Vem får passera gränsen? Vem får stanna? Vem är en del av Sverige, och vem är det inte? Insidor och utsidor finns dock inte bara vid Sveriges gräns mot omvärlden. Inne och ute är en fråga utan tydligt svar, för alla människor. Inne eller ute har med kontext att göra. Den som är en självklar del av Sverige, som tillhör en familj med anor från långt tillbaka. Hen kan förlora jobbet, bli petad från fotbollslaget, mobbas. Insidan eller utsidan är aldrig given. Och vem som befinner sig var, eller hur det är, bestäms genom ett slags förhandling. Gränser är resultat av kultur, som också blir till genom handling.

Trygghet är liksom hunger ett fundamentalt behov, som ingen klarar sig utan. För att kunna leva och utvecklas som människa behöver alla någon form av trygghet. Det är ett sätt att förstå gränser, och förhandlingar om vem som är inne och vem som är ute. Flykting eller medborgare. Strävan efter trygghet i kombination med rädsla, bygger murar. Enkel matematik. Och murar som skiljer inne från ute måste inte vara byggda i betong, som i Berlin under kalla kriget och i Israel idag. Murar finns även på arbetsplatser och i klassrum. Den som inte passar in, som kollektivet inte accepterar befinner sig under samma tak, men ändå på utsidan. För att kultur fungerar så, för att det räcker inte att säga att alla är lika mycket värda. Ska orden betyda något krävs också handlingar som backar upp tanken.

Husby, Backa och så vidare. Gränsstrider, inom Sveriges gränser. Överklassafari och förortsturism. Alla exempel på konsekvenser av handlingar, resultat av människans sökande efter trygghet. Det går inte att peka ut någon syndabock här. Fredrik Reinfeldt vill att problemen ska kunna lösas genom att kalla in polis för att ta hand om bråkstakarna. Männen som är arga och som bränner bilar är dock inte problemet, det är snarare ett symptom på ett växande problem i Sverige. En konsekvens av skillnadsgörande och sortering av individer. Medborgare och andra. Fattig eller rik. Polarisering, segregering och individualiserande. Var och en sin lyckas smed.

Husby är sinnebilden för dagens Sverige. Det spelar ingen roll hur mycket makthavarna och folket, medborgarna och de individer som lyckats i livets lotteri, önskar att Sverige vore något annat. Sverige är och blir vad ALLA vi som finns och verkar här GÖR samhället till. Vi får det Sverige vi kollektivt förtjänar. Det går aldrig att komma förbi det, oavsett hur man ser på saken eller vad man bär på för drömmar. Gränser mellan inne och ute finns bara i fantasin. Och ju mer likasinnade man har i sin närhet, ju mer segregerad världen och samhället blir, desto större trygghet, skenbar trygghet, går att känna i Danderyd, Örgryte eller någon annan plats där välbeställda och lyckade individer sluter sig och bygger murar. Tills uppgivenheten hos dem som inget har växt sig stark. När en växande grupp människor saknar hopp och förlorat tron på framtiden, då händer det saker som i Husby. Då spelar det ingen roll att det finns svensk lag eller svensk polis, som Reinfeldt tatar om i TV.

Samhället är alla vi, tillsammans. Alla befinner sig på insidan, gemensamt. Hur mycket man än försöker förneka detta så är det ett av livets alla faktum. Sverige är vi och skapas i och genom våra handlingar. Husby är lika mycket en konsekvens av svenska handlingar som Lidingö. Ove Sernhede skrev i SvD igår, och det är bara att instämma. Husby är inte en segregerad stadsdel, det är Stockholm som är en segregerad stad. Och Sverige är inte längre en allmogedröm med röda stugor och äppelkindade, lyckligt strävsamma medborgare. Sverige är en plats, ett sammanhang där klyftorna växer. Ett land där frågan om trängselskatt (som är något man tvingats införa eftersom majoriteten inte vill betala skatt) engagerar och upprör mer än orättvisor och segregering. Jag, mig och mitt engagerar. Och så kanske det alltid kommer att vara. Men just därför så mycket viktigare då, att arbeta för att sprida insikten om att Sverige är ALLA vi, tillsammans. Vi får som sagt det samhälle vi förtjänar. Vill vi inte betala skatt då måste problemen som uppstår lösas på andra sätt, eller också inte.

Oavsett hur vi gör kommer vi att få leva med konsekvenserna!

Inga kommentarer: