The great Google, isärplockad

Dagens Under Strecket handlar om Google, vilket väcker mitt intresse. Har oroat mig ett tag för detta gigantiska företags allsmäktighet och härskarambitioner. Är man stor måste man vara snäll, säger man från företagets sida. Snäll, enligt vems måttstock, och hur då? Viktiga frågor. Snäll är inget objektivt begrepp. Google har enorm makt, och då kräver detta en motkraft i form av medvetna och kritiska användare. Och för att nå dit krävs dels insikt om nyttan med kritiskt tänkande, dels en väl utvecklad förmåga hos många att tänka kritiskt. På detta tema leder jag i eftermiddag ett seminarium, så vad passar väl bättre än att värma upp hjärnan med hjälp av reflekterande kring detta ämne. Vad vill Google? Håkan Lidgren höjer ett varningens finger.

Med några få ord lyckas Jaron Lanier få mig att se Google ur en helt ny vinkel. En sökmotor vill gärna framstå som en neutral förmedlare, men den föredrar ett hav av information som är så fragmenterad och osorterad att den är värdelös om vi inte kan söka. Det internet som passar ett sökföretags intressen är förmodligen bara ett av många alternativa internet, men innan vi har lösgjort oss från sökteknologin och fått syn på vad den ”vill” kommer vi inte att fråga oss vilka andra internet som är möjliga. 

När jag höll på med mitt drogprojekt var jag på en konferens i Stockholm där en läkare talade om nikotinets påverkan på kroppen, som svar på en fråga från publiken som handlade om ämnets prestationshöjande effekter, vilket många nikotinister vittnar om. Läkaren svarade då att dessa effekter absolut fanns, men bara för den som gjort sig beroende av nikotinet, som i princip höjde effekten till normal nivå. Nikotin hjälper alltså bara den som gjort sig beroende. Är detta vad Google strävar efter?

Är det pengar man är vill tjäna, eller vill man verkligen hjälpa mänskligheten? På den frågan finns naturligtvis inget definitivt svar, och det får tjäna som ingång till nyttan med kulturvetenskap/humaniora och det kritiska tänkandet. För att förstå vinsten med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande måste man inse att det inte finns någon absolut sanning, det finns bara olika perspektiv och ingångar till den komplexitet som världen framträder ur för oss människor. Levande erfarenhet, som är en konsekvens av livet här på jorden, resulterar i en komplex väv av yta, utan kärna. Människan och allt/alla andra blir härigenom till objekt för varandra. Ingen kommer i kontakt med det som sker på insidan. Ni vet lika lite om mig som jag vet om er, och som vi tillsammans vet om företag som Google. Det finns därför ingen metod att avslöja sanningen, av det enkla skälet att det inte finns några entydiga sanningar. Det är här vi måste börja, om vi verkligen vill förstå. Insikten om det hopplösa i att söka en absolut sanning är avgörande för att kunna utveckla förmågan till kritiskt tänkande, vilken är nödvändig för att kunna närma sig ämnet kultur men även ett företag som Google. Lindgren fortsätter.

Men vänta nu – är det inte mer korrekt att säga att Google sysslar med reklam än med sökning? ”Jag är inte förtjust i att kalla det som Google gör ’reklam’”, fortsätter Lanier. De producerar inga förföriska budskap. De säljer tillgänglighet. ”Och det leder i sin tur till en väldigt schizofren situation, skulle jag säga, där du tror att du är deras användare, men det är du som blir använd, eller du är deras produkt, och så slutar det med att du gör en massa grejer för att få kontroll över din framtoning på nätet och ditt rykte på nätet, och folk blir besatta av det. Men den verkliga bilden av dig är den du inte har tillgång till, det vill säga den bild som används för att sälja tillgång till dig till en tredje part.”

Kostar det inget, då är det du som betalar genom att sälja en del av dig själv. Det är ingen nyhet, väldigt många vet detta, men få förstår vidden av den insikten. Att upprepa den riskerar således att urvattna kunskapen som finns i insikten. Och då behöver man en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, för att inte förlora sig. Google är inte ett ont företag, men deras tjänster kan ge upphov till konsekvenser som användarna inte gillar. Enda vägen ur det problemet är att utveckla insikten om att en värld med endast en sanning är en platt värld där man kan komma att tvingas erkänna en hel massa premisser, bara för att man gått med på den första. Den om att sanningen är en och odelbar. Det är inte så enkelt. Levande erfarenhet är komplext och många gånger motsägelsefullt. Google är på många sätt som kultur.

Det är den sortens information, ett mönster som utvinns ur en persons totala nätaktivitet, som Google sysslar med, och där gäller inte ”information wants to be free” längre. Det är en information som har blivit ogripbar: ”Det finns ingen akt om dig som du skulle kunna få tag på; det är den samlade effekten av all annan data de har, denna jättestora, samlade, privatägda modell av världen.”

Svaren finns inte där man i förstone tror, eller där man letar. Svaren går dessutom inte alltid att koppla till en fråga, liksom många frågor saknar svar. Kulturen går aldrig att nå full inblick i, den bara är och den påverkar. Hur den påverkar är en fråga lika stor som livet självt, och därför blir den meningslös att ställa. Livet kan bara levas, upplevas. Kritiskt tänkande är temporärt och kontextuellt vetande. Kunskap som bara är giltig där den används, och så länge den användas. Och eftersom det inte finns någon akt som går att få tag i kommer den samlade effekten av människors handlingar att bli viktigare att göra sig medveten om, än den meningslösa frågan om vem som är ond och vem som är god. Det bestäms kontextuellt, inte av någon, utan av helheten. Lindgren skriver:

Jag skulle vilja presentera Jaron Lanier eftersom han är en av vår tids digitala dissidenter – märkligt nog verkar de vara ungefär lika få som antalet kända ateister (Evgeny Morozov och Nicholas Carr hör också hit). Lanier tillhörde en inre krets av tidiga it-visionärer i Silicon Valley. På 80-talet ledde han det team som utvecklade de första virtual reality-systemen där flera personer kunde dela samma värld. Han har fortsatt att tänka lika självständigt och egensinnigt som då, och det har gjort att han har kommit att bli ett slags rebell mot nätrebellerna, allt mer kritisk mot de ideologiska föreställningar som har kommit att dominera samtalet om internet och artificiell intelligens. Hans senaste bok Who owns the future? har just utkommit i USA.

När internet var nytt föreställde sig han och hans kompisar att det skulle bli en fantastisk källa till välstånd och kreativa möjligheter, men så har det inte blivit. Två saker har hänt, enligt Lanier. De nördar som driver informationsteknologin framåt har utvecklat en obehaglig, antihumanistisk ideologi. Och det internet vi har fått skiljer sig rätt mycket från den ursprungliga visionen: det har blivit närmast omöjligt för kreativa individer att försörja sig på sitt arbete.

Kulturens komplexitet visar sig här i citatet. Kultur är inget i sig, det är resultatet, utfallet, konsekvensen av kollektiv handling. Liksom Internet skapas den i handling, och eftersom en process alltid lever sitt eget liv är den båda ond och god, samtidigt. Därför passar både kultur och Internet synnerligen illa som medel till lycka. Och den som är frälst brukar som bekant inte vara kritisk. En påminnelse alltså, till alla som bara ser fördelar med IT. Visst finns det möjligheter, men det finns lika mycket faror. Enda sättet att närma sig frågan eller ämnet är alltså med en sund skepsis, och med fokus på konsekvenser. Eller med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Ideologin först. Lanier gjorde upp med den i en artikel i tidskriften Wired, ”One-half of a manifesto” (december 2000). ”Den dogm jag opponerar mig mot består av ett antal trossatser som kuggar in i varandra; den har ännu inget allmänt accepterat namn, men ibland kallar jag den ’cybernetisk totalism’.” Den cybernetiska totalismen kan få lika stort inflytande som Marx eller Freuds idéer, tror Lanier. ”Eller större, eftersom det kan sluta med att dessa idéer i stort sett byggs in i den programvara som styr vårt samhälle och våra liv.” Dit hör bland annat uppfattningen att det mest relevanta sättet att beskriva någonting är att tala om det i termer av information (observera hur informationsteknologin har blivit den metafor genom vilken vi förstår biologin; se min understreckare ”Döda metaforer för levande materia”, 13/10 2005). Och en förhoppning om att bioteknik och artificiell intelligens kommer att smälta samman i en nära framtid och göra oss till oändligt mäktiga, möjligen odödliga cybervarelser. (Drog vi inte ganska nyligen slutsatsen att en strävan efter ett samhälle av perfekt människomaterial kan få rätt otrevliga konsekvenser? Nu lockas vi av samma idé från ett annat håll, som om felet förra gången låg i bristande vetenskaplighet och inte i de bakomliggande värderingarna.)

Laniers argument mot den cybernetiska totalismen är dels etiska (dem får ni läsa själva), dels praktiska. De cybernetiska totalisterna har ”förväxlat ideala datorer med verkliga datorer, som uppför sig annorlunda.” Teknovisionärerna föreställer sig alltid perfekta system, vars komplexa programvara aldrig kraschar; Lanier tvivlar på att sådana system alls är möjliga att bygga.

Visionärer föreställer sig alltid perfekta system. Vad är inte den akademi som Björklund vill skapa, och den ekonomi som Borg drömmer om och Reinfeldt (men även oppositionen) försöker realisera, om inte perfekta system som aldrig kraschar. Kartor och kalkyler där allt går jämt upp och framtiden går att räkna ut. Man behöver inte studera kultur speciellt länge eller djupt för att komma till insikt om dess komplexitet och oförutsägbarhet. Den insikten och de kunskaperna går emellertid på tvärs mot maktens önskan om att det vore annorlunda. Det är mänskligt att skjuta på budbäraren som svaren inte stämmer med förväntningarna och önskningarna om hur det borde vara. Samma gäller i förhållande till Google, och därför finns här paralleller. Nätet är också en kulturell miljö, liksom ekonomin och vardagens levande erfarenhet. Komplexa processer av tillblivelse.

I den ömsom pratiga och skarpsinniga artikeln ”The local-global flip” (publicerad på Edge.org, november 2011) beskriver han vad han tycker har gått fel med internet. Vi har blivit ”hypnotiserade” att tro att vi inte bör vänta oss någon ekonomisk ersättning för det vi gör online. Den kreativitet vi bidrar med inte är värd något. ”Jag är förvånad över hur beredvilligt en massa människor jag känner, unga människor, har accepterat försämrade ekonomiska utsikter och en inskränkning i sin frihet”, säger Lanier, ”i utbyte mot möjligheten att lattja omkring online.”

Han fortsätter: ”När folk inte får ut någonting från ett samhälle kommer de i slutändan bara att vandalisera. Och det är, som jag ser det, ungefär vad som händer på nätet.” Om man däremot fick betalt när man laddade upp något skulle man känna sig som en fullvärdig medborgare. Då skulle ett socialt kontrakt uppstå: folk skulle vara villiga att betala eftersom de själva fick betalt. Nätet borde generera välstånd, det borde ha lyft människor från skitjobb till en växande kreativ medelklass. I stället, skriver han, håller vi på att förlora medelklassen, och det är allvarligt.

Här är nog Lanier helt ur synk med tidsandan. Att hylla medelklassen var något man kunde göra på 1930-talet, när majoriteten hoppades bli medelklass (i praktiken om än inte till namnet). I dag går den sociala rörligheten i motsatt riktning: vi är på väg mot en stor, rättslös underklass, en överklass av personer som är födda till sin position och däremellan ingenting. Vårt kollektiva politiska undermedvetna handlar om ghettoromantik, om att göra sig redo för ett liv i slummen.

Håller med Lindgren i analysen av Laniers syn på medelklassen, men håller samtidigt med Lanier om att användarna och medborgarna lägger sig allt för platt för makten och allt för enkelt accepterar det givna, i enlighet med den överordnades perspektiv. Vi riskerar att gräva vår egen grav, om vi inte kollektivt skakar om oss och inser betydelsen av och nyttan med humanioras och kulturvetenskapens förmåga till kritiskt tänkande. Lanier visar hur ett kritsikt tänkande skulle kunna kombineras med IT, och uppfinner således en medelväg som inte handlar om okritiskt fördömande eller hyllande.

Han har fortsatt att arbeta med virtual reality och en dag uppstod en bugg i systemet. Hans hand blev plötsligt en kilometer lång. I stället för att fixa buggen började folk leka med olika förvrängda kroppsformer. Och då upptäckte de något oväntat: hjärnan accepterar utan större svårighet kroppsformer som inte är mänskliga. Intuitivt förstår vi hur vi ska kontrollera en mängd olika virtuella kroppar. Hur annorlunda kroppar kan man göra innan illusionen ”detta är min kropp” bryts? Lanier och hans kolleger prövade varelser med fler än två armar och två ben: en av deras favoriter var en hummer.

Varför är detta viktigt? ”Jo”, fortsatte Lanier, ”jag spelar piano. Jag improviserar vid pianot, och alla som studerar improvisation kommer att upptäcka att man kommer till en punkt i sina studier när man plötsligt märker att wow, mina händer verkar kunna lösa den här invecklade stämföringen som min hjärna inte ens kan hänga med i.”

Den del av hjärnan som styr ens muskler har förmågan att lösa komplexa problem. ”Den gör det i en annan kanal än det verbala, symboliska tänkandet i pannloberna som vi är mest vana vid. Och det sker lite mindre medvetet. Men det är ett verkligt fenomen.” Lanier har sett samma fenomen hos skickliga idrottsmän, kirurger och piloter. ”Och då uppstår den intressanta frågan: hur långt skulle det kunna utvecklas?”

Lanier vill använda virtual reality för att aktivera den kroppsliga intelligens som 2 500 års filosofihistoria i stort sett har försummat, men som gör att en erfaren biljardspelare kan sänka en svår boll – en stöt som samma spelare inte skulle klara av att beräkna om den presenterades som ett matematiskt problem. Lyckas han med det har han öppnat dörren till ett spännande rum – och samtidigt utvecklat en teknik som syftar till att göra människan till en kroppslig helhet, i motsats till all teknik som gör henne ännu lite mer abstrakt.

Posthumanism handlar om människor av kött och blod, men också om människors interaktion med varandra och med den värld de bebor. Internet ägs inte av eller är synonymt med Google, inte om vi inte accepterar företagets bild hur det är och hur vardagen organiseras på bästa sätt. Google blir aldrig starkare än dess användare låter företaget bli. Makt skapas i och genom handling, interaktivt. Liksom ekonomi, och kultur. Det handlar om olika aspekter av levande erfarenhet. Och för att kunna lära sig hantera den, men också för att utveckla insikt om att detta är processer som inte går att kontrollera, krävs kollektiv förmåga till kritiskt tänkande, med fokus på konsekvenser.

Däri finns kulturvetenskapens och humanioras nytta. Det kritiska tänkandet är en möjlighet som blir vad vi gör den till, och det är liksom IT varken ont eller gott i sig. Det skapas och utvecklas genom interaktion mellan många, i vardagen. Läsande, skrivande, samtal och så vidare. Där uppstår kulturen, och den kan vi lära oss förstå, men aldrig kontrollera. Det finns inte ett svar på frågan om nytta, bara många. Därför ser jag fram emot sommaren då jag äntligen kan läsa ikapp. En av titlarna på listan över olästa böcker är: Till vilken nytta? av Tomas Forser och Thomas Karlsson (red.). Den ska jag läsa, inte för att få svar, utan för att lära mig utveckla nya frågor, och för att se på det invanda med nya ögon och utifrån nya perspektiv.