Tänker om och med rhizom XXI

Problemet med träd är att de är sin själv nog. Träd är jag, mig och mitt. Dess krona strävar mot solen och fjärmar sig allt med från rötterna som förser toppen med vatten och näring. Lätt att imponeras av träd, just för att de är stora, ståtliga, starka och självständiga. Träd ser eviga ut, och kan också leva länge. Över 1000 år i många fall. Om förhållandena är de rätta vill säga. Om rötterna sköter sin uppgift och lydigt transporterar vatten och näring till kronan där fotosyntesen, som hela organismen är beroende av försiggår. Den spektakulära fotosyntesen. Det är där det händer, bland bladen, i solljuset. Lät att få för sig det, att kronan är viktigare än rötterna. En förförisk tanke. Hur hållbar är den? Det är den viktiga frågan. Hur hållbar är processen, sättet att organisera fortsatt liv?

Träd är stationära. Rötter kan sträva långt och djupt, men det finns gränser. Och när gränsen är nådd faller trädet, oavsett hur stort och ståtligt det var. Hela systemet kollapsar, går under. Dör. Världshistorien känner många, mäktiga imperier som gått under. Likt träd har de utvecklats till trögrörliga kolosser som inte förmår anpassa sig till förändring, och när omgivningen inte längre accepterar eller kan anpassa sig längre, då faller allt samman. Oavsett hur mäktigt och guldglänsande imperiet var under sin glans dagar, och oberoende av hur många människor som anslutit sig till och är lojala mot makten. Storleken, framgångarna och rikedomen är paradoxalt nog dessa organisationers svaga punkt.

Så, hur ska vi göra? Hur kan och bör ett samhälle byggas, för största möjliga hållbarhet? Deleuze och Guattari föreslår att inspiration hämtas från ett annat håll i biologin, nämligen rhizom. Som bekant har vi här att göra med en helt annan typ av organisering. Inte så glamorös, men hållbar just därför. En föränderlig och flexibel, lyhörd organisering utan centrum, eller med massor av centrum. En organisation utan mäktiga ledare, en demokratisk organisation som följer rådande förutsättningar och som anpassar sig efter det som är. Ser man så på samhället öppnar sig andra möjligheter, finns andra vägar fram. Och det är precis vad jag försöker göra här, se på det invanda från andra perspektiv.

History is always written from the sedentary point of view and in the name of a unitary State apparatus, at least a possible one, even when the topic is nomads. What is lacking is a Nomadology, the opposite of a history.

Det är så jag ser på vetenskap också. Inte som ett (kunskaps)imperiums historia, vilken förklarar maktens framgångsrika och predestinerade resa mot ära och berömmelse. Vetenskap ser jag mer som skapare av kartor, alternativa kartor. Nomadologin tillhandahåller inte sanningar, kräver inte rättning i leden och absolut lydnad, utan kartor som medborgarna kan använda efter eget huvud för att orientera sig i tillvaron med hjälp av. Tillåter vi oss bara att öppna ögonen. Vågar vi bara se världens komplexitet. Vill vi bara förstå. Då finns inga hinder för att sätta igång. Och eftersom framtiden skapas i handling, är resultatet av kollektiva tillblivelser, finns inget annat att göra än att nyfiket vänta och hoppas. Berättelser som kan användas som ett slags kartor finns överallt, det handlar om vilken inställning man har till dem. Bara det som används kan göra skillnad, därför är det bättre att försöka än att leta efter den bästa lösningen. Det finns ingen bästa lösning, bara olika lösningar.

There are rare successes in this also, for example, on the subject of the Children's Crusades: Marcel Schwob's book multiplies narratives like so many plateaus with variable numbers of dimensions. Then there is Andrzej ewski's book, Les pontes du paradis (The gates of paradise), composed of a single uninterrupted sentence; a flow of children; a flow of walking with pauses, straggling, and forward rushes; the semiotic flow of the confessions of all the children who go up to the old monk at the head of the procession to make their declarations; a flow of desire and sexuality, each child having left out of love and more or less directly led by the dark posthumous pederastic desire of the count of Vendome; all this with circles of convergence.

Evolutionen är ett oändligt antal försök. Upprepade försök, av kastade tärningar. Ingen vet hur framtiden ser ut förrän den realiserats. Därför kan ingen veta vad som är bäst, för just den miljön som är där och så. Därför är rhizom att föredra framför träd, som modell för organisering av ett hållbart samhälle. Om det däremot är ett mäktigt (men bräckligt) imperium man vill bygga är trädmodellen att föredra. Jag ser hållbarhet som viktigare och bättre att sträva mot, därför talar jag mig varm för rhizom som ett slags karta och nomadologi som strategi. Rörelse handlar det om, liksom följsamhet.

What is important is not whether the flows are "One or multiple"-we're past that point: there is a collective assemblage of enunciation, a machinic assemblage of desire, one inside the other and both plugged into an immense outside that is a multiplicity in any case. A more recent example is Armand Farrachi's book on the Fourth Crusade, La dislocation, in which the sentences space themselves out and disperse, or else jostle together and coexist, and in which the letters, the typography begin to dance as the crusade grows more delirious .z3

Jag bloggar för att det är ett sätt att skriva vetenskap som passar med de kunskapsmål jag har. Jag har anammat en väg mot vetande som inte premieras av rådande kunskapsregim, som organiserats som ett träd, för största möjliga inflytande. Bloggande är en annan typ av berättelse, ett annat sätt att närma sig världen och vetande. Ett annat sätt att sprida insikt. Som bloggare har jag inte ambitionen att upplysa mänskligheten. Flyktlinjer är en plats där det kastas tärning. Ett flöde av iakttagelser och upprepade försök att visa på alternativa vägar fram för samhället. Ambitionen som driver mig är att förstå, och att främja samtal, utbyte av tankar samt visa på betydelsen av reflektion.

These are models of nomadic and rhizomatic writing. Writing weds a war machine and lines of flight, abandoning the strata, segmentarities, sedentarity, the State apparatus. But why is a model still necessary? Aren’t these books still "images" of the Crusades? Don’t they still retain a unity, in Schwob’s case a pivotal unity, in Farrachi’s an aborted unity, and in the most beautiful example, Les portes du paradis, the unity of the funereal count? Is there a need for a more profound nomadism than that of the Crusades, a nomadism of true nomads, or of those who no longer even move or imitate anything? The nomadism of those who only assemble (agencent). How can the book find an adequate outside with which to assemble in heterogeneity, rather than a world to reproduce?

Frågor betraktas ofta som problem. Okunskap har gjorts till det onda, det är ett tillstånd som skys som pesten. Inom Royal Science är målet att söka svar och att räta ut alla frågetecken. Ett annat sätt att se på okunskap är att betrakta det som en början på fördjupad kunskap och förståelse. Ett nomadologiskt sätt att bedriva vetenskap är att bejaka okunskapen, för att den är just början på någon med potential att bli något. Det handlar om vilken inställning man har till världen, till vetande och till sina medmänniskor. Är vi alla här tillsammans, eller är vissa ämnade för ett liv i toppen och andra djupt nere under jorden? Jag tror att alla har potential, och att det är samhällets skyldighet att skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för att förlösa denna potential. Därför tror jag på rhizom som modell. Därför väljer jag den kartan framför andra. Nomadologi handlar inte om att förklara kultur, utan om att förstå förutsättningar för förändring.

The cultural book is necessarily a tracing: already a tracing of itself, a tracing of the previous book by the same author, a tracing of other books however different they may be, an endless tracing of established concepts and words, a tracing of the world present, past, and future. Even the anticultural book may still be burdened by too heavy a cultural load: but it will use it actively, for forgetting instead of remembering, for underdevelopment instead of progress toward development, in nomadism rather than sedentarity, to make a map instead of a tracing.

Kunskap som inte ANVÄNDS är värdelös. Bara kunskap som omsätts i samhällets kollektiva tillblivelseprocess, endast kunskap som ger upphov till konsekvenser går att bedöma. Kunskap är inget i sig, dess eventuella egenskaper visar sig i handlingarna som kunskapen möjliggör. Ständiga försök och test av olika vägar och strategier är att föredra framför EN tanke, en idé om hur det måste vara. Kan det vara så här? Det är frågan vi borde upprepa, alla. Tillsammans! Vi borde engagera oss i världens tillblivelse mer. Vi borde lyssna mer på varandra, än på några få utvalda. Vetenskap och kunskapssökande måste inte vara allvarligt. Vem har fått oss att tro det? Livet kan bara levas, här och nu. Ibland behöver man ha kul, också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och.

RHIZOMATICS = POP ANALYSIS, even if the people have other things to do besides read it, even if the blocks of academic culture or pseudoscientificity in it are still too painful or ponderous. For science would go completely mad if left to its own devices. Look at mathematics: it’s not a science, it’s a monster slang, it’s nomadic. Even in the realm of theory, especially in the realm of theory, any precarious and pragmatic framework is better than tracing concepts, with their breaks and progress changing nothing.

Vetande blir lätt ett självändamål. Kunskap som ska vara sann måste försvaras mot utifrån kommande hot. Och inget är så förödande för kreativitet som isolerade ledare med massor av makt. Lätt att bli paranoid om man låser in sig och fjärmar sig från folket och världen. Makt får lätt den konsekvensen och gör ofta så med dem som tilldelas den. Makt korrumperar. Därför är det mer hållbart att släppa vetandet fritt, och sprida insikterna. Speciellt om kunskapsobjektet är kultur, som alla utgör delar av.

Imperceptible rupture, not signifying break. The nomads invented a war machine in opposition to the State apparatus. History has never comprehended nomadism, the book has never comprehended the outside. The State as the model for the book and for thought has a long history: logos, the philosopher-king, the transcendence of the Idea, the interiority of the concept, the republic of minds, the court of reason, the functionaries of thought, man as legislator and subject. The State’s pretension to be a world order, and to root man. The war machine’s relation to an outside is not another "model"; it is an assemblage that makes thought itself nomadic, and the book a working part in every mobile machine, a stem for a rhizome (Kleist and Kafka against Goethe).

Bryt upp, bryt upp är nomadologins slagord. Framåt, uppåt, utåt. I rörelse, tillsammans. Så skapas världen, kultur och även kunskap. Livet kan bara levas, aldrig kontrolleras.