Dagens Nietzsche, om ett tänkande i rörelse

Ett tänkande, i rörelse. Det är vad jag far efter och tror på. Det är vad som behövs för att förstå ett så komplext fenomen som kultur. Kultur är rörelse och samtidigt rör sig kulturen. Detta gör kulturen speciell som studieobjekt. Det som studeras är något som forskaren samtidigt är en del av och står upp till knäna i. Att vara människa är också att vara i rörelse. Vi lär oss ständigt nya saker, gör erfarenheter och upptäcker hela tiden nya sidor av det invanda. Naturen förändras också, liksom människans biologi. Att vara människa  handlar till stor del om att ta in och förstå åldrandets mysterium och att fatta det ofattbara, att en ska dö. Livet är det som sker mellan födelse och död, ett slags rörelse. Förändring, som tar sig olika riktning.

Det händer något när många befinner sig i rörelse tillsammans, när förändringen är ömsesidig och kollektiv. Det som händer är inte helt enkelt att förklara. Därför behövs kulturvetenskaplig kompetens. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå kultur, och kultur är förändring, relationellt upprätthållna strukturer. Ingen bestämmer över kulturen, den är resultatet av människors liv, tillsammans.

Kultur kan ta sig fysiskt beständiga uttryck, vilket Berlinmuren är ett exempel på. Betong och stål är emellertid aldrig starkare än överenskommelserna som materien representerar. När betongen och stålet utgör hinder för kulturell förändring, givet att förändringskraften är tillräckligt stor, finns få barriärer som kan stå emot trycket. Inte ens månen visade sig vara bortom människans kulturella räckvidd. Mars är det kanske. Hur det är med den saken får framtiden utvisa. Förändring, alltså. Kultur beskrivs, och man närmar sig det som kännetecknas som kultur, bäst genom att fokusera på rörelse. Kultur är resultatet av kollektiv skapande verksamhet. Kultur är ömsesidig tillblivelse. Därför behövs en syn på kunskap som beaktar rörelse, och som själv befinner sig i rörelse.

Förslag till ett sådant tänkande, konturerna till en sådan syn på kunskap, finner jag hos filosofen Friedrich Nietzsche. Hans vishet och kunskap finns kondenserad i den sista aforismen i den första delen av boken Mänskligt, alltförmänskligt, betitlad Vandraren. Så vill jag se på kulturvetaren, som en vandrare. Och jag har som bekant även anammat Gilles Deleuzes syn på kunskap, och finner hans nomadologiska ansats passar kulturvetenskapen som hand i handske.

Vandraren. - Den som bara någorlunda kommit till ett fritt förnuft kan på jorden inte känna sig som annat än en vandrare - om än inte på väg till något yttersta mål: för något sådant finns ju inte. Däremot kommer han att iaktta och hålla ögonen öppna för allt som egentligen försiggår i världen; därför får han inte fästa sitt hjärta alltför starkt vid något enskilt; det måste inom honom själv finnas något vandrande, som gläds åt växling och förgänglighet.

Vill man undersöka kultur finns ingen annan väg, för kultur är bara delvis synlig och accepterad av dem som i och genom sina kollektiva handlingar upprätthåller, kulturen. Kultur är konsekvenser av handling och aktivitet, och dess verkan är större än man anar, om man inte reflekterat på allvar över ämnet. Därför behövs ett tänkande som befinner sig i rörelse med det som studeras, för det förändras hela tiden. Ingen kan på förhand avgöra vad som är viktigt och betyder något i ett givet sammanhang, det bestäms där och då av helheten. Därför är det problematiskt att fästa sitt hjärta vid något specifikt och enskilt. Förmågan att ändra åsikt är central för den som vill förstå kultur. Därför låter Nietzsches ord som ljuv musik i mina öron. Därmed inte sagt att alla problem är lösta och att det bara är att köra på.

Förvisso kommer en sådan människa att uppleva svåra nätter, då han är trött och finner porten stängd till den stad som skulle bjudit honom rast och vila; det kan därtill, som i orienten, hända att öken sträcker sig ända fram till stadsporten, att rovdjur ylar än i fjärran, än helt nära, att en stark vind blåser upp, att hans dragdjur släpas bort av rövare. Då kan natten säkert sänka sig som en andra öken över öknen och hans hjärta tröttna på att vandra. Går sedan morgonsolen upp, glödande som en raseriets gud, och staden öppnas, så finner han kanhända i ansiktena på dem som bor där ännu mera öken, smuts, lurendrejeri, otrygghet än utom stadsporten - och dagen blir nästan hemskare än natten.

Att leverera kunskap om kultur till dem som lever i kulturen och genom sina handlingar är med om att upprätthålla den är otacksamt. För ibland tvingas man tala om för människor att de själva delvis är medskapare av problemen som man gett kulturvetaren i uppdrag att lösa. Detta var inte vad vi beställt, är en reaktion man kan få. Då kan man känna sig som en utestängd, oönskad vandrare. Och samma gäller för den som trots allt släpps in i gemenskapen, för om man ser förändring där andra ser beständighet tvingas man försvara sig. Även i en gemenskap kan man känna sig ensam, som en vandrare. Det är priset man får betala för att få tillgång till förståelse för kultur, att man aldrig riktigt känner sig hemma. 

Så kan det nog stundom gå en vandrare; men så följer som belöning underbara morgnar i andra trakter och dagar då han redan i gryningen ser muser dansa i bergsdimmorna omkring sig, då han längre fram, vilande bland blommor i förmiddagssjälens lugna jämvikt, rasar under träd ur vars lövverks gömslen han blir överöst med idel goda och ljusa ting, gåvor från alla de fria andar som hör hemma i berg, skog och ensamhet och liksom han själv, på sitt omväxlande muntra och fundersamma vis, är vandrare och filosofer.

På samma sätt som det finns ett pris att betala finns det helt klart en belöning att få. Stunder av insikt och korta ögonblick av förståelse för kulturens komplexitet är vad kulturvetaren söker. Det är vad man vill ha och lever för, på sina eviga resor. Och ibland finner man likasinnade, som det går att tala med, som ser samma saker som en själv. Dessa individer är dock också vandrare, per definition. Ständigt på väg, aldrig vilande. I rörelse, så heter en dikt av Karin Boye. Tycker om den, mycket. Vet att Boye läste Nietzsche. Kanske är det inte så konstigt att jag finner tröst i hennes ord. Här finns en relation. Vi tre är alla vandrare. Frågan är vad som är hönan och vad som ägget här. Gillar jag Nietzsche för att jag är en vandrare, eller är jag en vandrade för att jag gillar Nietzsche. Det finns inget svar på den frågan, för alla svar på den typen av frågor är resultatet av samproduktion, ömsesidig tillblivelse. Som kultur.

Födda ur gryningens hemligheter grunnar de över hur dagen mellan det tionde och tolfte timslaget kan förete ett så rent, genomlyst, förklarat-soligt ansikte - de söker en förmiddagens filosofi.

Förmiddagar är den tid på dygnet jag gillar bäst, innan allt slår ut i full blom. På samma sätt är våren den tid jag uppskattar mest, innan allt det vackra realiserats. Även Karin Boye intresserade sig för våren, och hon ser det vackra i det som gör ont. Förändring kan vara önskvärd, men den är aldrig trivial. Ofta är det smärtsamt att genomgå förändring.

Kultur är på det sättet inte som livet. Kultur är livet. Och livet är en resa. Vi är alltså alla vandrare, i en eller annan mening. Detta kan vi acceptera, eller förneka. Jag har valt att acceptera förändringarna, ser mig som en vandrare, och försöker göra det bästa av situationen. Kulturvetenskap är inte mitt jobb, det är en central del av mitt liv.