Kirkegaard lär oss det vi konsekvent glömmer

Dagens Under Strecket. En mening, en kondenserad tanke. Ett citat. Sören Kirkegaard säger det alla vet, men få tar sig tid att tänka på och jobba med för att förstå i dess fulla vidd. Han sa: ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas”. En levande verklighet, som upplevs ensam men delas med andra, vilket ger upphov till komplexitet och paradoxer. Livet är sådant, det går inte att kontrollera. Ändå vill vi, vill människan så förtvivlat gärna veta. Fast vi samtidigt vet att vi oftast inte är betjänta av att veta, om det nu gick att veta. En annan artikel i SvD handlar om detta, om hjärnscanning som en metod att hitta psykopater för att så att säga plocka dem av banan innan de gör skada. Att önskan finns och forskningen utförs visar på behovet, den starka önskan som finns, av att veta.

Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, menar att det finns en fara i att förenkla enskilda resonemang alltför mycket.

– När man gör direktöversättningar av den här forskningen in i vardagsspråk förenklar man så mycket att det blir meningslöst. Det blir helt enkelt inte sant eftersom vi får en övertolkning av data, säger han.

Martin Ingvar lyfter fram en studie av en kanadensisk forskare, Jean Decety som i sin forskning försökt ”sortera diagnostiska begrepp” – hur bra är de och motsvaras de av något vi kan se i hjärnan? Martin Ingvar påpekar att Jean Decetys forskning visserligen pekar på vissa fenomen kring det som kallas antisocial personlighetsstörning, men att studien – trots att den anses relativt omfattande – bör ses som preliminär.

–Det går att läsa hans studie ungefär som att hjärnans funktion skulle kunna säga något om vem som blir våldsam. Men associationen med en viss hjärnstruktur och ett beteende blir alltid väldigt, väldigt svag. Våra modeller om vad som skapar psykopati och seriemördare är inte särskilt bra.

Som kulturvetare finner jag det djupt problematiskt att det att satsas så pass mycket resurser, tid och prestige på att söka kunskap som är så pass osäker, när vi vet att det inte går att att använda den i praktiken. Modellerna är bara mer eller mindre väl fungerande modeller av verkligheten. Den levande verkligheten som är resultatet av att människor kollektivt lever sina liv, tillsammans. Verkligheten som skapas i den dynamiska process av tillblivelse som uppstår mellan erfarenheter som görs och tankar som tänks.

Kirkegaard förstod, och vi kan lära oss mycket av honom. Genom att arbeta med hans tankar, som presenteras på ett klokt och insiktsfullt sätt av Jonna Hjärtström Lappalainen i dagens SvD. Hon skriver, om människans utsatta ensamhet som är Kirkegaards utgångspunkt.

Det handlar inte egentligen om att visa den faktiska möjligheten av ett rent eller avskalat själv utan snarare om ett upplyftande av den förtvivlades ångest, vargtimmens ensamma våndor eller dödsskräckens perspektiv på livet som moment av klarsyn. Dessa ögonblick menar han inte vara en defekt i livet eller något vi ska försöka arbeta bort – tvärtom är de ögonblick där vi överblickar en av det mänskliga livets djupaste paradoxer, den att vara född in i ett släkte, en samtid, en historia och samtidigt bara vara en utslängd människokrake i livet lika ensam och utsatt som spädbarnet i sina första flämtande minuter. I medvetandet om denna paradox, denna ensamhet är vi skyddslösa. Vi står inför livet lika ensamma som Abraham inför Guds uppmaning. Det är en bild av steget in i och ut ur etiken, in i och ut ur samhället, på samma sätt som självmordsbombaren väcker denna bild. En bild av etiken, samhället, lagen som någonting vi någon gång har trätt in i, och som vi någonstans väljer eller väljer inte att träda ur.

Att vara människa handlar om att befinna sig i ett sammanhang som inte är ABSOLUT tvingande, men som ändå tvingar oss att ständigt göra val, som ger upphov till konsekvenser. Det finns inget sätt att ta sig ur det skruvstäd som kulturen håller oss i. Finns ingen enkel lösning på dilemmat som människoblivandet oundvikligen handlar om. Ändå söks det efter just det, en lösning på problemet. En enkel lösning. En genväg som tar oss bort från det obehagliga i att först tvingas välja och sedan utsättas för konsekvenserna.

Vad betyder då detta? Jo, det Kierkegaard säger är att inför varje fattig hemlös som ber om småpengar, inför varje handling eller underlåtelse att handla finns det ett enskilt ställningstagande eller val. Vi söker oss till etiska regler eller lagar som till en skugga i det moraliska landskapets obarmhärtiga sol. Kierkegaard säger att det inte finns någon skugga, inför varje hemlös tiggare, inför varje svårt beslut är du i grunden lika ensam som Abraham.

Att vara ensam är plågsamt. Ensamheten förnekas därför. Och det finns gott om människor som vill och kan tala om för en att man inte är ensam, att man inte behöver välja. Konsekvenserna, säger man, kan delegeras. Gång på gång faller vi människor i den fällan, för att vi så förtvivlat gärna vill tro på det som sägs. Bördan på våra axlar som livet lägger på oss är tungt som det är. Vi glömmer att det är så livet är, att livet är just som det är och på inget annat sätt.

Men, försvarar vi oss, då kan vi inte leva. Vi kan inte förhålla oss till varenda tiggare, till varenda individ, till vartenda beslut vi måste göra, till varenda handling. Om varje beslut och handling ska definiera vem jag är då kan jag inte leva det liv jag lever idag. Och det är ju just Kierkegaards poäng, om du lyssnar på mig så undergräver du hela din existens: du tror du är kristen men du är bara bekväm, du tror du är solidarisk med de fattiga men du är bara rationellt upprätthållande din egen privilegierade existens. Att kasta sig in i det etiska kan leda till temporär vila och trygghet men aldrig helt och hållet. Existensens enskildhet gör sig påmind med jämna mellanrum – och ju närmare döden och förtvivlan man kommer – desto svårare är det att hålla dessa påminnelser ifrån sig.

Desto jobbigare det är, och desto snabbare grottekvarnens kugghjul mal, ju mer lockande ter sig den förlösande enkla lösningen som raderar alla problem och lyfter bördan av våra axlar. Klart vi faller i fällan, vi är ju inte mer än människor. Men detta blir ett problem när många väljer den enkla vägen, när ingen faktiskt axlar det ansvar och den börda som livet oundvikligen innebär och som inte går att undgå. Först när tillräckligt många förstår det kan det mödosamma arbetet med att skapa en förståelse för hur vi skulle kunna lära oss leva med dessa insikter, istället för mot dem, inledas.

Men hur ska vi då leva? Här ger Kierkegaard inte något svar. Hans poäng är ju att livet ur ett helhetsperspektiv inte kan vara annat än paradoxalt; att vara människa är att stå i en förfärande ensamhet i livet. Genom att mangla fram den enskilde som en kategori bredvid och inför det allmänna, och visa hur det allmänna uppstår genom enskilda människors upprätthållande av det så visar han fram människolivets paradoxala logik och utsatthet. Det finns alltid något plågsamt i den medvetenhet som Kierkegaard vill mana fram, men när vi uthärdar den får vi en helt ny typ av kärleksfull blick både på vår individualitet och på vår gemenskap.

En helt ny typ av kärleksfull blick, på BÅDE människans individualitet och gemenskap. Det skulle inte skada. Det skulle innebära radikala förändringar på en rad områden av samhället. Inte minst i skolans värld, där det förs fram förslag på elitsatsningar på framgångsrika individer som därigenom skulle plockas ut ur gemenskapen. Tror det är ett dåligt förlag, för alla. Ett annat område där man borde dra lärdom av Kirkegaard är näringslivet, där fokus allt mer ligger på chefen, den ensamme ledaren i toppen som styr organisationen med järnhand.

Det vore bättre för alla om man samarbetade mer, och såg mer till varandra än till sig själv. Det skulle göra bördan av att tvingas leva livet i all sin komplexitet lite lättare. Livet är som sagt inget problem som kan lösas, det är en process av tillblivelse som bara kan upplevas.