Dagens Nietzche, om relationen mellan dikt och vetenskap

En vetenskap som har som mål att nå kontroll eller som reser anspråk på att veta något om framtiden är en farlig vetenskap. Varken kontroll eller förutsägelser om det som komma skall är möjliga, alltså far alla som tänker i de banorna med osanning. Sådana anspråk handlar om makt, och strävan efter inflytande.Det är lätt, speciellt när läget är desperat, att lyssna till och lita på den som i största välmening säger: Lyssna på mig. Jag kan lösa dina problem, eller jag vet vad som kommer att hända och kan hjälpa dig. Lätt, allt för lätt, att lägga sitt liv i dens händer som säger: Lita på mig (jag är sanningen, vägen och livet). Nietzsche har en stor och viktig poäng i att man bör vara skeptisk, mot alla som säger sig sitta inne med sanningen.

Sanning och kunskap, liksom framtiden, skapas i handling. Kollektivt, genom att leva våra liv i vardagen, frambringas tillvaron, samhället, kultur. Människan är utlämnad på det sättet, till sig själv och till den värld hen lever i och delvis är med om att skapa. Och en vetenskap som inte tar hänsyn till detta, eller en religion för den delen, bör man lyssna till med skepsis. Nietzsches förhållande till religion är intressant, liksom hans syn på vetenskap. Hans syn på gud är att hen är skapad, av människor, som ett slags idealbild. Och religionen, det vill säga den av kyrkan sanktionerade och kontrollerade tron, är därmed förkastlig. Dess anspråk är alldeles för stora, och makten som samlas i sådana organisationer är oproportionerlig och farlig. Ett liv i Jesu efterföljd är emellertid ofarligt, och det kan vara påbjudet. Sämre ideal att sträva efter finns, sannerligen. Det är inte den religiöses handlingar och tro som Nietzsche vänder sig mot, utan kyrkans makt och inflytande. Eftersom gud är skapad av människor behövs ingen organisation för att utöva tro, eller för att leva ett rättfärdigt liv. Man skulle kunna säga att Nietzsche använder Ockhams rakkniv för att skära bort allt överflödigt från religionen, utan att för den skull fördärva den värdefulla kärnan. Han tvättar barnet, men aktar sig noga för att kasta ut det med det smutsiga badvattnet. Och samma gör han med vetenskapen.

Nietzsche tvättar vetenskapen ren från vanföreställningar och orimliga förhoppningar, vilket vetenskapsutövarna själva aldrig skulle kunna göra, eftersom de är alldeles för involverade i projektet och för att de åtnjuter allt för stor respekt från allmänheten för att kunna ifrågasätta sin egen makt. Det är befriande att läsa Nietzsche just därför att han värnar det som är viktigt, men förkastar det som är problematiskt. Han är kritisk, men inte för kritikens skull. Han granskar även heliga kor, och tar inget för givet. Vi har mycket att lära från honom, för att detta är saker som allt för lätt glöms bort. Mänskligheten behöver påminna sig de sanningar som var giltiga och viktiga då och som fortfarande är det. Mycket må ha förändrats, men inte livets och tillvarons fundamenta. Läs följande, och begrunda orden i ljust av ovanstående introduktion.  

Diktaren som vägvisare för framtiden. - Hela det överskott av poetisk kraft som ännu finns hos dagens människor och inte kommer till användning i gestaltningen av livet borde oavkortat vigas åt ett enda mål: inte åt att avmåla vår nutid, utan åt att visa väg för framtiden: - och då inte så att diktaren som ett slags fanatisk nationalekonom i bilder skulle föregripa och möjliggöra gynnsammare folk- och samhällstillstånd.

Framtiden skapas, av oss, i och genom handling, kollektivt. Ingen kan veta vad som kommer att hända, men det går att öka medvetenheten om vad vi gör, här och nu, och det går att bli bättre på att reflektera över vilka konsekvenser handlingarna kan få. Vad som behövs är lite tydligare fokus på vilken framtid vi önskar oss, och lite bättre medvetenhet om vad som skulle krävas av oss för att realisera drömmen. Och detta kan diktare hjälps oss med, och tillsammans med vetenskapsmän och kvinnor kan modeller skapas, som sedan kan testas i samhället. Hela tiden med en kritisk medvetenhet om och fokus på vilka konsekvenser som handlingarna ger upphov till. Kulturen skapas i dynamiken som uppstår mellan det som är och det som skulle kunna vara, mellan varat och drömmarna. Därför behövs både dikt OCH vetenskap. Det är dock samspelet mellan, som är det viktiga, inte den ena eller den andra. Båda behövs.

Snarare borde han, på samma sätt som konstnärer tidigare diktat vidare på gudabilder, dikta vidare på den sköna människobilden och lukta sig till de fall där mitt i vår moderna värld och verklighet, utan någon konstlad bortvändhet och flykt från denna, en skön stor själ alltjämt är möjlig, där den än idag kan förkroppsligas i harmoniska proportioner, därigenom vinna åskådlighet, varaktighet och förebildlighet och alltså genom att framkalla efterföljd och avund bidra till att forma framtiden.

Vems fotspår vill vi vandra i? Vem vill vi följa? Det spelar roll vad man svarar på den typen av frågor. Det spelar stor roll, just eftersom framtiden är en öppen fråga och just eftersom den skapas i och genom kollektiv handling. Frön som skulle kunna växa till vackra träd finns överallt, och det enda som krävs är att de vårdas. Lösningarna på våra problem kommer aldrig utifrån, utan skapas av oss gemensamt, av det som finns på insidan. Det spelar roll vilka drömmar och visioner vi gör till våra. Vi borde således fundera mer kring framtiden, men inte soom den kommer att bli, utan hur vi skulle vilja att det såg ut. Ett litet, men oerhört viktigt perspektivskifte.

Verk av sådana diktare skulle utmärka sig genom att framstå som avskärmade och skyddade mot lidelsernas luft och glöd: irreparabla felgrepp, impulser att slå sönder hela det mänskliga strängaspelet, hånskratt och tandagnisslan och allt tragiskt och komiskt i gammal vanlig mening skulle bredvid denna nya konst upplevas som en ansträngt arkaiserande förgrovning av människo-bilden.

Verk av diktare kan hånas, eller vördas och höjas till skyarna. Båda vägarna är lika illa, det är så jag läser Nietzsche. Istället borde man reflektera mer kring frågan, vad gör jag och vilka tankar och ord realiserar jag i min vardag. Som sagt, religiösa dogmer och prästers påbud är förkastliga, men ett liv i Jesu efterföljd är oproblematiskt. Bara det inte är en lag, påförd mänskligheten uppifrån och med makt kontrollerad. Det är i handling och i dymaniken mellan tro och vetande, som världen och kulturen skapas.

Kraft, godhet, mildhet, renhet och en osökt, medfödd måttfullhet hos personerna och i deras handlande: en jämnad mark som ger foten ro och lust: en strålande himmel avspeglad i ansikten och skeenden: vetande och konst sammanflutna till en ny enhet: en ande som utan överlägsenhet och svartsjuka sammanbor med sin syster själen och ur det motsatta framlockar allvarets behag, inte tvedräktens otålighet: allt detta skulle bli det omslutande, det allmänna, den guldgrund mot vilken först de fina skillnaderna alla förkroppsligade ideal emellan skulle skapa en verklig målning av en ständigt växande mänsklig höghet. - Från Goethe leder mången väg till denna framtidsdiktning: men den kräver goda stigfinnare och framför allt betydligt mer förmåga än dagens diktare besitter, dessa obetänksamma framställare av halvdjur, av en omognad och måttlöshet som de förväxlar med naturlighet och kraft.

Nietzsche är pessimist och skeptiker, men hans tro på möjligheten är fast. Nietzsche ondgör sig över sin samtid, är otålig och känslosam. Han skriver i affekt, och är ibland ursinnig. Men hans tro på människans förmåga är stor, och den överger han aldrig. Den är lika sann idag som den var där och så. Människan förfogar över en fantastisk potential, men det är ofta si och så med utnyttjandet av den. Och det räcker så klart inte med att kunna, man måste vilja också.

Vetenskapens uppgift är att visa vad som går och vilka förutsättningar som finns, och diktarens uppgift är att sätta ord på drömmar och vissa på möjliga vägar fram. Diktaren har också en annan uppgift, nämligen att ingjuta mod och mana till handling. Tillsammans ger oss dessa båda funktioner i samhället den dynamik ur vilken framtiden skapas. Båda är lika viktiga, och den som säger något annat, hen bör man granska noga i sömmarna, för hen säger följ MIG. Och det brukar alltid sluta illa. Inspireras kan och bör man, av sina medmänniskor, men aldrig göra någon annans vilja till sin.

Lyssna både till dikten och vetenskapen, och bilda dig sedan en egen uppfattning. Följ den, så länge den fungerar och leder till bra och konstruktiva konsekvenser. Detta lär oss Nietzsche.