Dagens Nietzsche. En (kunskaps)vision för skolan.

Skolan skrivs det mycket om, liksom betyg och vikten av utbildning. Det talas om att vi måste höja prestigen i läraryrket och det bästa sättet att göra det på antas vara att höja lönerna. Jag tror tvärs emot alla synpunkter som framförs och alla fina ord från politikerna att det är precis dessa saker som är problemen. Skolan har förlorat fokus på kunskapen, och innan man hittar tillbaka dit finns ingen vändning i sikte. Björklunds Atlantångare till skola kommer inte att vändas, inte så länge dess rorsman saknar förståelse för grundproblemet. Först när utbildningsministern släpper rodret och låter båten styras av den kraft som kommer underifrån. Först när kunskapen som växer och frodas mellan kunskapsintresserade medmänniskor med en egen vilja att lära, som brinner för att förmedla KUNSKAP. Och inte förrän lärarna får ägna sig åt kunskap och bildning, istället för betygssättning och kontroll, finns det en chans att skolans utveckling kan vändas.

Skolan är en komplex process, liksom kulturen. Utvecklingen är inte linjär, och eventuella framsteg måste ständigt försvaras. Så fort fokus riktas mot något annat än kunskapen, innehållet, kärnverksamheten kommer kvaliteten i undervisningen att sjuka. Liksom kampen om jämlikhet och jämställdhet samt mångfald och demokrati, ständigt måste utkämpas, är bildning en resa utan mål. Ju mer skolan målsäkras och kontrolleras, desto längre bort från det önskade målen kommer vi. Det är en paradox som vi kan välja att förneka, eller som vi kan försöka hantera. Dagens politik handlar tyvärr om det förra. Men det finns hopp, och har så funnits hela tiden. Nietzsche, till exempel, reflekterade över problemet för över hundra år sedan. Han hade ingen lösning, men en vision.

En vision. - Läro- och betraktelsestunder för vuxna, mogna och mycket mogna människor, och dessa varje dag, utan tvång men enligt skick och bruk, besökta av alla: kyrkorna som de värdigaste och mest minnesrika lokalerna för ändamålet: ett slags dagliga högtidlighållanden av en uppnådd och uppnåelig mänsklig förnuftsvärdighet: en modernare och mer allomfattande uppblomstring och utveckling av ett lärarideal där präst, konstnär, läkare, vetenskapsman och filosof smält samman, liksom deras enskilda förmågor bör komma till uttryck som en universalförmåga även i undervisningen, i sättet att meddela den, i dess metod - det är min ständigt återkommande vision, om vilken jag nästan tror att den har lyft en flik av framtidsslöjan.

Nietzsches vision är som sagt ingen lösning på problemet, och det är en viktig utgångspunkt för hela hans filosofi och kunskapssyn. Vetande är en komplex process utan mål. Lärande är en livshållning, som i bästa fall leder till bildning och ökad kunskap. Dagens skola utgår från helt andra premisser. Lärarna som borde driva utvecklingen har degraderats till utförare av beställda tjänster. Utbildningspolitiken är bildningsignorant och tänker mer på pengar och resultat än på kunskap. Klart det går utför med skolan då. Klart resultaten blir sämre och sämre. Lärare ska man bli för att man vill lära, inte för att tjäna pengar på att kontrollera. Utbildning är ett sätt att leva. Först när politikerna förstår det, och gör vad som krävs, nämligen släpper den klåfingriga kontrollen över skolan. Först när man gör kunskapssökandet lustfyllt och innehållsfokuserat. Först då kan vi återfå världens bästa skola.

Först när skolans mål inte är att så effektivt som möjligt fylla eleverna med på förhand bestämda mängder kunskap, och först när effektivitet och kontroll plockas bort från diskussionen kan en ny skola där kunskapen och lärandet står i fokus skapas. Då krävs att man lyssnar på lärarna, på lärarna som vill lära. GP har gjort det, och det är en dyster läsning.

I slutet av april presenterade TCO sin årliga stressbarometer som visade att lärarna var mest utsatta. Sex av tio lärare uppgav att de saknade förutsättningar för att göra ett bra jobb. Och det var just därför Therése Högberg valde att sluta som lärare.

- Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb, att tiden inte räckte till och att kvalitén på undervisningen bara sjönk. En lärares uppgift är att planera, genomföra och efterarbeta undervisning. I nuläget finns många områden att förbättra, exempelvis att vi har en statlig uppdragsgivare men en kommunal kassa. Facket skulle behöva agera tydligare och lärarutbildningen behöver bli mer inriktad på klassrumssituationen och hantverket att vara lärare. Att försöka påverka detta har känts som att hälla vatten på en fet gås, säger hon.

Lyssna på vad hon säger: Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb! Där finns kärnan i skolans problem. Det allvarligaste hotet mot kunskapsutvecklingen i landet är att det är lärarna som vill undervisa och lära som slutar. Och dessa lärare, som sätter kunskapen i första rummet, kommer inte tillbaka för att lönen höjs. Först när de känner sig uppskattade, litade på. Först när de får fria händer, tid och möjlighet att utforma utbildningen efter eget huvud kommer kunskapen att sättas i fokus. Först då får vi en skola värd namnet. Håller således med Högberg.

Vidare anser hon att politikerna ska hålla fingrarna borta från undervisningen skolan.

- Vad har politisk ideologi att göra med vilka modeller som fungerar i undervisningen eller inte? Den ska vara expertstyrd och baserad på forskning.

Drar mig återigen till minnes hur arrogant utbildningsministern uppträdde på den konferens jag var på för några år sedan, som samlade ledningen för alla landets högskolor och universitet, det vill säga Sveriges bildningselit. Församlingen lyssnade på ett lysande föredrag av en professor i Stadsvetenskap, som gav en forskningsunderbyggd bild av förutsättningarna för högre utbildning och kunskapsutveckling. Nästa programpunkt stod Björklund för. Och det hade varit klädsamt om han lyssnat på professorn, som hade stöd i forskningen för det ha sa. Detta gjorde han inte, för vi hörde alla när utbildningsministern trädde in i rummet. Och om någon missade entrén av landets högste ansvarige, stod det klart att han inte lyssnat på föregående talare när han öppnade munnen. Allt han sa gick på tvärs mot professorns ord om skolan. Björklund delade inte den bilden, som det nu mer heter. Ja, men så får vi en skola därefter också.

En undersökning av Statistiska Centralbyrån, SCB, som presenterades av tidningen Du & Jobbet toppade grundskolelärarna listan över de yrkesgrupper som upplevde mest ökad arbetsbelastning. Nu visar också en undersökning av Lärarförbundet i Göteborg på dystra siffror - var femte grundskolelärare fundera på att byta yrke på grund av den ökande arbetsbelastningen.

Kunskap kan inte piskas fram. Lärande kan inte pressas ur elever, och det finns en gräns för vad duktiga människor är beredda att utsätta sig för. Vi ser tendensen i vården där sjuksköterskor säger stop och belägg, vi kan inte längre göra ett bra jobb. Vi slutar. Samma gäller i skolan. Och det är alltid de bästa och mest kompetenta som slutar. Kvar finns bara dem som ingen annan stans kan gå.

Våren 2010 bestämde sig Therése Högberg för att ta tjänstledigt för att testa ett annat jobb och fundera på vad hon egentligen ville göra.

- Jag försökte hela tiden att överkompensera för att elevernas undervisning inte skulle bli lidande av tidspressen. Sista tiden var jag så yr att jag fick hålla mig i katedern för att veta vad som var upp och ner. Katedern stod ju i alla fall still.

Det finns en gräns för hur mycket man kan tänja på sig och sina principer. Den gränsen nådde skolan för länge sedan, det är bara det att resultatet nu visar sig. Och eftersom åtgärderna som införs för att lösa problemen är dem samma som problem finns ingen lösning i sikte. Inte förrän utbildningsministern fattar att hans uppgift inte handlar om att bestämma vad eleverna och studenterna ska kunna, hans uppgift är att lämna över rodret i skolan till dem som har kunskapen och som brinner för kunskapen och lärandet.