Skiss till ett kulturellt ingenjörsskap

Fick frågan förra veckan, om jag inte kunde skriva/tänka kring hur ett humanvetenskapligt ingenjörsskap skulle kunna se ut. Passar som hand i handske för dagen, som tillbringas på Göteborgs Universitet, tillsammans med studenterna som läser första och sista året på den kulturvetenskapliga utbildningen där. Temat för dagen är Ledarskap, så detta med ingenjörsskap passar utmärkt att reflektera över.

Socialt ingenjörsskap förknippas med makarna Myrdal, 1930-tal och ett samhälle som gick under namnet Folkhemmet. Vilandes på vetenskaplig grund skulle ett nytt samhälle byggas, där alla människors individuella behov tillgodosågs, på vägen mot uppfyllandet av samhällets övergripande mål. Ett idealsamhälle, där det byggdes studentkorridorer för att de mest lämpade och dugliga skulle kunna umgås, för att öka chansen till att tycke uppstod och barn producerades. Rasbiologin ansågs ännu inte belastad, framtiden var ljus och inga problem var för stora eller komplexa. Ingenjörerna kunde lösa allt. Det omöjliga tog bara lite längre tid.

Denna tanke levde kvar länge. Ända in på 1970-talet går det att hitta spår av detta tänkande, även om det under oljekriserna fick sig en törn. Sedan hände något. Med Reagan och Thatcher lanserades en annan tankemodell för ledning och organisering av samhället. Ekonomin luckrades upp, och ingenjörerna ansågs inte längre behövas. Under 1980 och 1990-talen var nyliberalism och avregleringar svaren på alla frågor. Det var vägen som mot lycka och välstånd bar. Frihet att tjäna pengar. Individuell frihet. Om alla ser om sitt eget hus kommer det gemensamma välståndet att växa och sippra ner till till de mindre bemedlade. Alla bitar skulle falla på plats, om man bara lät bli att reglera. Det var vad Friedman lovade världen, och Riksbankens pris i ekonomi till Nobels minne instiftades, för att rätta till den irriterande missen i Nobels testamente. Ekonomins osynliga hand ersatte allt vad ingenjörsskap hette. Så gick det som det gick, och nu sitter vi här, i spillrorna av det som en gång var.

Skola, vård. Snart sagt allt, anses fortfarande av dem som leder Sverige, styrs bäst utan styrning. Samhället behöver inga ingenjörer är det underliggande budskapet. Och ändå är man förvånad över att så få vill läsa matte, att så få vill utbilda sig till yrken som behövs för att underhålla det fundament som byggdes upp under folkhemsperioden. För någon med bara elementära kunskaper i och intresse för kulturvetenskap kommer detta inte alls som någon förvåning. Tvärt om var det väntat. Det går inte att bygga ett samhälle på egoistisk grund, för det är bara ytterligare ett uttryck för den urgamla drömmen om kakan som finns kvar även efter att den ätits upp. Perpetum mobile är en fysisk omöjlighet, och det visar på brister i ekonomernas logik. Skrämmande brister uppdagas och problemen kommer nu slag i slag. Jasså, går det inte att låna pengar för att få ekonomin (och välståndet) att växa. Måste lån betalas tillbaka? Sköts inte underhållet automatiskt? Hur kunde mänskligheten gå på detta? Obegripligt, men lika fullt ett faktum. Inte heller det kommer som en förvåning för den med intresse för humaniora. Människor har enorma förmågor, men är lika mycket drömmare. Det är så människor och kultur fungerar. Inget konstigt alls.

Då har vi kommit fram till ämnet för dagens bloggpost, ett kulturellt ingenjörsskap. Ett halvt steg tillbaka, skulle man kunna säga, är vad vi behöver ta. Ingenjörer behövs, liksom ekonomi, men det behövs också något slags förmedling, en reglerande funktion, mellan. Och det skulle kunna utgöra grunden för ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap, som utgår från tanken på att en hållbar utvecklingsprocess behöver såväl struktur/trygghet som nytänkande och frihet. Jag har här många gånger och på olika sätt visat hur ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Förstår man kultur förstår man ekonomi. Ekonomer ska ägna sig åt att räkna på olika scenarios och ingenjörerna skall jobba med att hitta lösningar på olika tekniska problem, men det har visat sig förödande om man tänker sig att någon av dessa ensam skulle kunna ersätta alla andra funktioner. Vad som behövs är samverkan, mellan olika kompetenser och över gränser. Integrerad kunskap, utbyte och förståelse för olikhet. Medvetenhet om att lagarna som styr kulturella processer är icke-linjära, och att det oväntat oväntade inte är undantaget, utan regeln. Och detta är grunden och utgångspunkten för kulturvetenskapen.

Kultur, lika lite som ett samhälle, går att styra mot bestämda mål. En resa till månen eller möjligen Mars går att realisera, med uppbådande av enorma resurser. Men ett samhälle går inte att hantera eller närma sig på samma sätt. Ett samhälle är väsensskilt från andra processer. Kultur är en öppen process av tillblivelse. Kultur går inte att tvinga in i en form, den lever sitt eget liv. Kulur går inte att styra, den kan man bara följa med, och reglera på marginalen. Kultur följer sina egna lagar, som är dynamiska och komplexa. Inte linjära och komplicerade, som tekniska processer. Detta har mänskligheten lärt sig den hårda vägen. Nu är det dags att ta in den kunskapen, och integrera den i arbetet med att organisera samhället. Dags att lyssna på humaniora, som tvingats se på medan samhället har fått falla sönder, för att män med makt har haft tolkningsföreträde. Dags att sätta ner foten, och säga stop. Det räcker nu. Innan det är för sent och vi har nått punkten då det inte finns någon återvändo.

Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap handlar som jag ser det om ett mer ödmjukt, nyfiket undrande, ledarskap. Det handlar om öppenhet, transparens och insikt om människan i hela sin vidd. Det handlar om att se potential, där och när den finns, och om att utnyttja möjligheter där och när de fungerar och så länge de fungerar. Ett kulturvetenskapligt ingenjörskap handlar om att följa med i rörelsen, likt en sjökapten på en segelskuta. Och alla vet att en träbåt kräver underhåll, samarbete och ödmjukhet inför naturen. Inte för inte brukar segling vara ett inslag i ledarskapsutbildningar eller när team skall byggas. Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap är inte något nytt och revolutionerande sätt att styra och reglera samhället, inte kungsvägen till välstånd och lycka för alla. Det handlar om ödmjukhet, och om att göra det bästa av det vi har. Det handlar om att sluta drömma om det som inte går att få, och om att istället resonera om vad ett gott liv och ett hållbart samhälle är eller skulle kunna vara. Och det handlar sedan om att lägga ut kursen och om att följa vindarna dit de bär oss.

Det handlar i grund och botten om att jobba med insikten om vad som går att förändra, och om att utarbeta metoder för att förändra det. Men lika mycket om att förstå vad man måste acceptera och rätta sig efter detta. Det handlar om att öppna ögonen, och om att se människan i HELA sin komplexa vidd. Både möjligheterna och problemen måste bejakas och tas med i den kulturvetenskapliga kalkylen för organisering av samhället.

Det är på inget sätt enkelt, men den glädjande nyheten är att vi redan idag har vad som krävs. Nu handlar det bara om att inse det, och att göra vad som behövs. Tillsammans, för allas skull.