En ny iPad. Nödvändigt? Knappast. Kanske rent av problematiskt, ur en hel massa olika sätt och perspektiv på miljö och annat. Men nu har jag köpt en, en iPad mini. Jag är en skrivande människa och att investera i skrivdon är något som skänker tillfredsställelse, som sätter guldkant på tillvaron. Och redan här efter några rader, på detta det första dokumentet som författas på den nya skrivplattan känner jag mig nöjd. Den är mindre, men inte för liten. Behändigare, utan att några av fördelarna med den större plattan gått förlorade. Att skriva på och med något man gillar, och som fungerar, inspirerar.
Skrivande är som så mycket annat resultatet av interaktion mellan en massa olika delar i en helhet. Det blir skrivet, kan jag konstatera, när förhållandena är de rätta och när det råder harmoni mellan delarna som utgör det aktuella sammanhanget. Jag är bara en liten del i den processen. Jag skriver, men orden och tankarna är bara delvis mina. Och räknar man dessutom in läsaren av texten växer sammanhanget och möjlighetshorisonten över potentiella läsningar vidgas. Inget är något i kraft av sig själv, allt blir till i och genom sammanhang. Så även författande och texter.
En vacker penna, som ligger fint i handen, som har den rätta känslan, vacker viljan att skriva. Att fästa ord på papper. Och om man dessutom skriver i en fint inbunden anteckningsbok, med läderomslag. Då förstärks viljan att uttrycka sig. Idag skriver jag inte så mycket med papper och penna, tyvärr. Gillade det. Vet inte riktigt varför det inte blir så. Har dock misstankar om vad det kan tänkas handla om. Det sättet att skriva bjuder en rad motstånd. Efter en stunds koncentrerat författande gör det ont i handen, till exempel. Det kan jag emellertid leva med, och ibland är det bra att det går långsamt och att man inte kan ändra, utan måste formulera sig och sedan hålla fast vid det som hamnar på pappret. Den viktigaste orsaken till att jag skriver allt mer sällan med penna, på papper, är att jag aldrig kan känna mig säker på stavningen. Mina dyslektiska problem hämmar mig, när jag skriver med traditionella skrivdon.
Det var när jag började skriva på dator som min lust att uttrycka mig i skrift förlöstes. Det underliggande stavningsstödet som rättstavningsprogrammet ger, frigör kraft och tid att ägna mig åt innehållet. Och när jag inte behöver tänka på stavningen, när jag vet att orden kontrolleras, då blir det oftast rätt. Blir det fel är det vanligtvis autocorrectfunktionen som spökar. Förundras fortfarande över artefakternas positiva inverkan på mitt skrivande. Ibland känns det som jag aldrig hade skrivit så mycket som jag faktiskt gör om jag inte hade läs- och skrivsvårigheter. Paradoxalt kan tyckas, men jag tänker på den gamla sanningen, lätt fånget lätt förgånget. En med möda förvärvad egenskap ger större tillfredsställelse, än en som bara finns där. Datorn har hjälpt mig övervinna ett stort hinder, har givit mig självkänslan, som stukades rejält under skolåren, tillbaka. När jag skriver, får böcker och artiklar antagna på förlag, och framförallt, när jag märker att jag blir läst. Då fylls jag av glädje, av stolthet. Vill vara i den känslan, vill därför förkovra mig i skrivandet, för att öka chanserna att få vara i den. Därför skriver jag, varje dag. För att utvecklas, för att upptäcka tankar jag inte visste fanns, och för att jag finner ro i orden och mellan raderna.
Jag är alltså inte en skrivande människa, det är något jag blir, i och genom interaktion med en rad olika ting och andra människor. Skrivandet uppstår i ett sammanhang, och det är sammanhanget som helhet som ger upphov till konsekvenserna som orden här på Flyktlinjer utgör. Önskar jag kunde skriva sirligt, med en gåspenna, på pergament. Det kan jag inte. Jag behöver teknikens hjälp för att forma ord och meningar som blir läsbara. Gott så. Tacksam för det. För att orden finns och fyller tillvaron med glädje, ger mitt liv mening.
En smolk i glädjebägaren finns, och det är ingen liten sak. Känner därför att jag måste lyfta den, innan jag fortsätter tänkandet och skriver vidare. Det handlar om skrivdonens miljöpåverkan, och om dess sociala konsekvenser. Kan inte riktigt frigöra mig från tanken på vilka umbäranden som arbetarna tvingats till för att skänka mig den glädje inköpet och användandet av maskinen ger. Och hur stora skador har åsamkats miljön? Vågar inte riktigt tänka på det, men vill ändå lyfta frågan. Vi lever i en värld med stora klyftor. Läste igår om hur Burma av hugade spekulanter på jakt efter billig arbetskraft betraktas som ett Eldorado av outnyttjad potential. Jag är beredd att betala mer för mina skrivdon, om jag vet att pengarna går till dem som tillverkar dem. Jag ser på mänskligheten som en gemenskap, som ett interagerande sammanhang bestående av ömsesidigt beroende delar. Och tänker på den tidiga industrialismen i England, som fick fart på allvar först när arbetarna fick tillräckligt med lön för att inhandla varorna de tillverkade.
Hållbarheten i sätten som levt liv och kultur organiseras är en förutsättning för fortsatt liv. Låt oss ta hand om varandra, istället för att utnyttja alla möjligheter som finns att tjäna några ören. Kvalitet är värt att betala för, och man dessutom kan lita på att alla som bidragit till processen, alla delarna i sammanhanget, har behandlats med tillbörlig respekt och känner sig nöjda och om miljöpåverkan är minimal, då ökar värdet ytterligare. Tillsammans lever och verkar vi här på jorden. Tillsammans. Tänk på det.
Avslutar med en svindlande vacker passage från helgens Understreckare, som handlar om förfall och risker, och vars innehåll visar på språkets estetiska möjligheter. Vackra ord kan användas för att beskriva skrämmande men potentiella framtidsscenarion. Läs, förförs av språket, och betänk.
Om 50 000 år, skriver Ballard i ordalag lånade från ”Skändlighetsutställningen”, kommer våra avlägsna ättlingar att stå stumt förundrade inför de tomma swimmingpoolerna i ett då sedan länge övergivet Kalifornien eller Côte d’Azur. Kommer de att tro att de står inför primitiva tidsmaskiner eller en geometribesatt religions kvarlämnade altaren? I samma kategori av över eonerna gåtfullt kommunicerande objekt placerar han Smithsons monument: artefakter avsedda att fungera som maskiner vilka plötsligt kommer att sätta igång sig själva och börja alstra tid och rum av ett mer komplext slag. Såväl i Robert Smithsons och J G Ballards som i Tacita Deans verk tycks därvid tiden själv, i sina skilda, bitvis ogenomträngliga skepnader, ligga innesluten i oavlåtlig väntan på att avtäckas.Låt oss ta hand om varandra, och om språket som är vår gemensamma egendom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar