Reflektioner över #blogg100, och processer av kunskap och kultur

För 100 dagar sedan antog jag utmaningen, att skriva (minst) 100 bloggposter på 100 dagar. Kändes lite som fusk, då jag trots allt inte missat att blogga särdeles många dagar sedan jag började på allvar, vid ingången av 2011. Bloggandet har blivit en del av min vardag, ett inslag i livet som ger det riktning och stadga. Det var såklart inte fusk, för posterna skulle ju skrivas, och ingen vet något om framtiden. Delvis antog jag utmaningen för att jag kände att jag behövde lite draghjälp. Ett intensivt arbetsår började ta sin tribut. Jag var trött, behövde något som pushade. #blogg100 har fungerat på det sättet, men det har också fått andra konsekvenser, som jag tänkte reflektera lite över, här i den sista bloggposten i den serien. Från och med imorgon bloggar jag av egen kraft, igen.

Dessa 100 dagar av mitt liv kom att bli några av de mest intensiva. Om det visste jag inget där i januari, när jag antog utmaningen. Då var jag laddad, inställd på fortsatt hårt arbete för att förflytta mig från en osäker position på eller i kulturvetenskapen, till tryggare mark tillsammans med företagsekonomerna. Min tjänst var fylld till mer än 100 procent. Så att lova 100 bloggposter kändes som en detalj i sammanhanget. Sedan hände det saker. Hotet om uppsägning intensifierades, och så en dag för cirka två månader sedan kom beskedet om att hotet var akut, att förhandlingar inletts. Då var bloggen och bloggandet en tröst och en plats att vila på. Att sätta ord på tankar och känslor gör dem lättare att bära. Det är en sida av skrivandet. En av de viktigaste sidorna, förflyttandet av innehåll från insidan, där tankarna påverkar allt övrigt, till utsidan där de kan granskas med lite distans. Delad börda är halv börda, brukar man säga. Och det räcker, har jag märkt, att dela med sig, att sätta ord på och publicera tankar, för att känna lättnaden. Utan Flyktlinjer och #blogg100 hade den månadslånga helvetesvandringen jag tvingades ut på blivit tyngre och svårare. Här fick jag stöd och lindring.

Är trött nu. Oerhört trött. Har kommit till en gräns, inte bara för bloggutmaningen, utan även mentalt och biologiskt. Gränsen för vad jag klarar av. Har pressat mig länge, och nu behöver jag semester. Behöver vara ledig från alla krav. Och det är en sak jag lärt av #blogg100, att bloggandet för mig inte kan vara ett tvång. För innan jag antog utmaningen skrev jag helt och hållet av lust. Inga utfästelser, bara en upptäckarlust. Men så fort jag lovat att skriva 100 poster på 100 dagar smög det sig in ett moment av tvång. Har känt av det, och det har påverkat synen på och känslan av bloggande. Har bestämt mig för att inte anta några fler utmaningar av detta slag. Tar mer än gärna emot utmaningar på saker att skriva om, men bloggandet i sig måste vara och förbli fritt och drivet av lust. Skrivandet som sådant ger mitt liv mening och styrsel, men blir det ett tvång förvandlas det som är värdefullt från att vara något lustfyllt till något kravfyllt och instängt, som tar död på känslan och kreativiteten. Det som gav liv och genererade lust kan allt för lätt vändas till sin motsats. Och det vill jag inte riskera. #blogg100 har dock varit intressant och lärorikt, för det har fått mig att inse hur värdefullt inslaget av lust är, för mig.

Mediet eller formen och allt runtomkring påverkar innehållet, det visste jag. Men här under denna utmaning har jag fördjupat insikten om hur pass ömtålig skapandeprocesser egentligen är. Små och till synes obetydliga saker kan få stora konsekvenser. Tänker en annan sak som delvis hänt under dessa 100 dagar, och det är omgörningen av Svenska Dagbladet, där man satsar på och utvecklar papperstidningens fördelar. Man bejakar mediet skulle man kunna säga, och låter den digitala tidningen leva sitt liv. Det är en positiv utveckling, och jag hoppas att bokbranschen drar lärdom. Och att det blir en livskraftig reform så klart. Bara för att jag uppskattar förändringen betyder inte att den kommer att ha kraft nog att leva vidare. Kulturella processer är som sagt ömtåliga. Blir just därför orolig av alla euforiska utrop över ny teknik som skall revolutionera tillvaron. Det är ytterst sällan som något revolutionerar, få nyordningar lyckas med konststycket att helt ersätta det gamla och samtidigt tillför nya saker. Ofta går något värdefullt förlorat i förändringsprocessen. Därför är jag glad att man på SvD inte satsade allt på nätet, utan att man istället utvecklade och tog tillvara papperstidningens fördelar, samtidigt som nätet utvecklas åt sitt håll. Det jag hat med mig från #blogg100 är att skrivande måste drivas av lust för att bli livskraftigt, för att inte kreativiteten skall malas sönder av yttre eller inre krav måste bloggandet vara helt fritt. Jag fungerar i alla fall så.

En stark trend under dessa 100 dagar har varit skolan, som är ett ämne som engagerar (inte bara) mig. Artiklar på det ämnen har genererat många uppslag till bloggoster, om kunskap och lärande, kvalitet och utbildningens nytta. Läser idag om den uppenbara risken att Sveriges högre utbildning utarmas, när fler studenter med sämre förutsättningar uppehåller sig i olika utbildningar. En oerhört viktig fråga, som P J Anders Linder reflekterar över i dagens SvD.

Läget skiljer sig naturligtvis mellan individer, ämnen och lärosäten, men det blir alltmer tydligt att det finns en kvalitetsutmaning för universitetsvärlden som går långt bortom de anekdotiska exemplen. Högskolestudenterna har ökat mycket snabbt i antal sedan 1990-talets mitt och en grupp har så lite med sig från grundskola och gymnasium att de inte kan tillgodogöra sig vad man traditionellt kallat högskoleutbildning. På statsvetarbloggen Politologerna (28/4) gör Gissur Ó Erlingsson en lika läsvärd som plågsam genomgång av de senaste årens kritiska studier och signaler under rubriken ”Ett kretslopp i förfall?”. Han avslutar med en reflexion om lärarutbildningarna. Dit söker sig numera många studenter med särskilt svaga förutsättningar. Samtidigt är det denna grupp som förväntas bryta den nedåtgående spiralen.

Erlingsson vill stärka pedagogiken i högskolan, och Lisberg Jensen efterlyser en ny strategi för att möta i och för sig klipska men obildade och skrivsvaga studenter. Men det är inte svårt att hålla med ordföranden i Sveriges universitetslärarförbund Mats Ericson när han säger till Universitetsläraren (7/2013): ”Vi är inte och ska inte heller vara pedagogiskt duktiga i bemärkelsen att vi ska lösa grundläggande problem med läs- och skrivsvårigheter.” Det är en formidabel uppgift att vända trenden i grundskola och gymnasium, men en sak måste stå klar. Lösningen får inte bli att högskolan sänker sina krav, då förlorar systemet sin trovärdighet och hela idén om högre utbildning devalveras.

Kvalitet är också en kulturell process, och det är en minst lika ömtålig process. Det finns inga enkla lösningar. Insikten om detta har fördjupats under och genom #blogg100. Kvalitet kräver omsorg, intresse och resurser. Tid, och möda. Det finns aldrig någora enkla eller revolutionerande lösningar på några komplexa problem. Min analys av läget är istället att det är just den tron som försatt oss i den situation vi nu har att hantera. Det kommer att ta tid att vända skutan, som Björklund brukar säga, men för att den ska hamna i lugnare och mer framkomliga farvatten krävs att vi byter kapten, eller att kaptenen börjar lyssna på dem som har kunskap, istället för dem som har pengar och makt.

En sista reflektion innan jag ägnar resten av dagen åt att jobba med kvalitet och undervisning (har grupphandledning med företagsekonomistudenterna) är att jag under och med inspiration från #blogg100 har återaktiverat mitt Twitterkonto. Jag ser det som ett komplement till bloggandet. Ett annat forum, med andra möjligheter och begränsningar. Trivs någonstans emellan, för där, i dynamiken, händer något. Där uppstår det oväntade, det som jag är intresserad av att följa: Kultur.

Kultur kommer jag att fortsätta studera, på olika sätt. Bloggandet är ett. Och från och med imorgon är jag fri. Ska bli spännande att se vart det tar mig, och vad som händer med lusten och inspirationen. Just nu känns det som det ligger en våt filt över tankarna, eller att det byggs upp ett tryck under ett tättslutande lock. Tar en promenad innan handledningen, och funderar vidare på det.

Återkommer (förhoppningsvis) imorgon!