Trötta tankar om problem som måste lösas

Ute vaknar naturen till liv. Värmen rullar in. Försöker rikta min uppmärksamhet dit, till miljön, för att inte gå under av kraven som jobbet ställer på mig just nu. Hjärnan jobbar på högvarv. Tankar lever sina egna liv, upprepas och pockar på uppmärksamhet. Kroppen kan vilas genom att bara stanna upp, och andas. Svårare att vila tanken, som är reaktivera och påverkas av den miljö som kroppen utsätts för och har att hantera.

Behöver vila. Behöver frihet från krav. Måste få följa min egen vilja, dit den pekar. Vill välja intryck, stimulans och problem. Har under året som gått arbetat mer än någonsin, och dessutom har jag utsatts för press i form av hot och ovisshet. Anledningen till att jag jobbat så mycket som jag gjort var att slippa hamna där jag nu ändå hamnade. Tre veckor till semester, vila. Femton arbetsdagar, sedan är jag fri.

Har genom åren lärt mig bli uppmärksam på signalerna, från kroppen. Närminnet som sviktar. Svårigheten att minnas vem jag träffat och talat med, och vad jag gjort. Tyvärr är det just när naturen är som finast som jag är som tröttast och minst i stånd att uppskatta den. Och magen som på senare år gjort sig påmind, av stressen. För drygt två år sedan hamnade jag på sjukhus. För hjärtat. Också ett symptom på den situation jag av arbetets krav tvingas hantera. Paradoxalt nog är det så att ju mer uppmärksam jag blir, inåt, mot kroppsliga symptom, desto fler problem finns för tanken att trassla in sig i.

Trots allt, och speciellt med tanke på den ökade arbetsbelastningen under året, känner jag mig i år tryggare och mindre stressad än jag har gjort. Efter turerna kring hotet om uppsägningen under våren, och när den pressen släppte, efter att kroppen reagerat och sedan sakta återgått till normaliteten på andra sidan (det är så det känns), var det som att jag fick hårdare hud. Jag tvingades utveckla skyddsmekanismer och överlevnadsförmågor. Och nu kan jag jobba mer, med mindre ansträngning och med bättre resultat. Faktiskt. Det var som om krisen aktualiserat ett koncentrat av tjugo års erfarenhet.

Till hösten lugnar allt ner sig. Kraven minskar betydligt. Det finns tid och marginaler. Till hösten kommer arbetssituationen att vara som den borde vara, för alla, alltid. Är glad och tacksam för detta. Fast jag inser att det är både idiotiskt och ohållbart. För jag är ju inte ensam. Detta handlar inte bara om mig. Det jag skriver om här är min upplevelse av och reaktion på dagens arbetsliv. Jag jobbar mer än någonsin, och tvingas bli mer effektiv för varje år. Samtidigt som arbetslösheten ökar och klyftorna i samhället vidgas. Vad finns att vara tacksam för, egentligen?

Läser i dagens DN om Stora Enso, och om hur de tänker och agerar. Ingen rolig läsning. Oroande att se resultatet av rådande företagsideologi.

En av de ansvariga i Stora Enso för den misslyckade Consolidatedaffären var Wallenbergfamiljens mångårige trojänare Claes Dahlbäck. I sitt sommarpratarprogram i radion förra året medgav Claes Dahlbäck att köpet var en av hans sämsta företagsaffärer under sin karriär.

Dokument inifråns reporter Bo Lundquist säger till DN att han erbjudit Claes Dahlbäck, Markus Wallenberg liksom Stora Ensos tidigare koncernchef Jukka Härmele att kommentera uppgifterna om bokföringsmanipulationerna. Ingen har dock velat ställa upp.

Även DN har sökt Claes Dahlbäck för en kommentar till de nya uppgifterna om mörkläggningen av de verkliga kostnaderna för Consolidatedaffären.

Den finländska handelskammaren kom i en utredning för några år sedan fram till att Stora Enso ägnat sig åt olagliga aktieutdelningar. I programmet konstaterar bland annat aktieanalytikern Peter Malmquist att styrelsen för Stora Enso med Markus Wallenberg i spetsen drabbades av ett extremt tunnelseende.

– Aktieutdelningen blev helig, styrelsen låstes sig vid en siffra och tappade helt orienteringen, säger Peter Malmquist.

Vad sysslar vi med, vi som i och genom våra handlingar skapar det samhälle som utgör basen för våra liv, vår vardag och framtiden för våra barn? Vad är målet med våra verksamheter? Varför anses ökad effektivitet och lönsamhet vara bättre än hållbarhet och välstånd? Varifrån kommer påbuden som tvingar oss som har jobb att pressa oss till bristningsgränsen, och dem som inte har anställning att förnedra sig för att klara uppehållet? Vem tjänar på att det är så här vi organiserar våra liv, samhället och vardagen? Dessa frågor orkar jag inte ta tag i nu, de får anstå till hösten.