Dagens Nietzsche, om kollektivet individen

Skapande, konst och skrivande, liksom kultur är resultatet av kollektiv möda. Detta är en detalj, en aspekt av liv, som ofta glöms bort, eller som medvetet förnekas. För en enskild individ, speciellt om denne har ett bräckligt självförtroende eller behöver bekräftelse av andra skäl, finns en rad incitament att underkommunicera just detta att kollektivet överallt är en förutsättning, även för individuell briljans. Föreställ dig en ensam Zlatan, utan lagets understöd. Eller en författare utan läsare. En kung utan undersåtar. Alla eller åtminstone många vill vara den som får äntra scenen och ta emot massans beundran. Det finns något oerhört lockande i detta att befinna sig på toppen.

Kanske är det just för att det är så lockande som insikten om hur det är egentligen - att människan är ett kollektivt fenomen, att ingen är en ö, att alla är beroende av varandra - bortträngs. Kanske, men det nyttar inget till att fundera över hur det är, egentligen. Det är som det är, och det upphov till konsekvenser som måste hanteras, oavsett hur den enskilde ser på saken eller individen önskar att det vore. Kultur binder oss samman, även över gränser. Kultur är alltid blandad, aldrig ren. Kultur är aldrig en, alltid flera. Ömsesidiga tillblivelser är vad människans värld byggs och består av.

Uttryck för kollektivitet och tecken på tillvarons ömsesidighet finns överallt, om man bara lär sig se. Det är kulturvetenskapens uppgift, att öva upp förmågan att se förbi det uppenbara, att glänta på förlåten och se bakom ytan och genom skenet. Och gör man det finns inga individer, bara kollektiv. Fast inte kollektiv i betydelsen medveten sammanslutning av människor som är överens och ser sig som en gemenskap. Kollektivet som kulturen utgör är ett hopplock av individer som befinner sig på samma plats eller i samma kontext. Det kollektiv kulturen skapas av består av alla, vilket gör försöken att rensa, renodla eller förädla till fåfängt hopplösa företag. Naiva, farliga önskningar som slår tillbaka med kraft mot dem som när dem, men också mot alla oss andra, i enlighet med kulturens kollektiva logik.

Läser dagens Under Strecket, författad av kulturvetaren och professorn i Medie- och kommunikationsvetenskap, Johan Fornäs, om just detta. Om Europa förstått och betraktat genom det aktuella prismat ESC. Ett kollektivt fenomen, med stjärnor som vore noll och inget utan publiken. Tävlingen handlar om musik, men rymmer en mångfald andra innebörder. Den är liksom allt annat inte en, utan många.

Det är talande att så många Europasymboler uttrycker ett begär efter kommunikation med andra. Redan mytens nymf Europa kastade sig ju djärvt på den gudomliga tjur som förde henne från Mellanöstern till Kreta där de grundlade en hybrid dynasti, och eurosedlarna betonar med sina fönster, dörrar och broar också en öppning för kommunikation. Och kommunikation i olika former står inte minst i fokus för ESC.

Det finns starka krafter som vill att EU ska handla om ekonomi, som ser gränser som hinder för snabba flöden av pengar. Det är emellertid bara en aspekt av EU, som handlar om så mycket mer. Kommunikation, utbyte och samproduktion av levande liv. EU handlar om det också, och makten över gemenskapen är allas, inte ledarnas. Det skulle kunna vara en förklaring till problemen, att avståndet mellan den formella makten och den reella har vidgats. För på kvadraten av avståndet växer problemen. Integration är svaret, och kommunikation. Och berättelser om Europa finns överallt, vilket Fornäs förtjänstfullt beskriver.

I de berättelser om Europa som genom det senaste kvartsseklet kan utläsas ur tävlingen handlar påfallande mycket om kris och återuppståndelse, där fred och frihet antingen beskrivs som diffusa framtidsdrömmar eller som något som håller på att förverkligas i nuet. Att från det djupa och tragiska mörkret stiga mot ljuset framstår som en typiskt europeisk tankefigur, från myten om Prometheus över Beethovens Europahymn till dagens Eurovisioner.

Och vad säger då ESC om Europas framtid? Forskning pågår men redan nu kan några konturer anas. Förväntningarna på europeisk gemenskap tycktes störst 1990 men föll sedan rätt snabbt. Man kan i Tysklands bidrag år för år från murens fall följa hur det optimistiska hoppet gradvis förvandlades till besvikelse och vaga drömmar, för att redan vid mitten av 90-talet ges upp till förmån för helt andra teman. Sedan några år anas nu en ny och tuffare självsäkerhet från öst, med allt fler röster som tar sig ton gentemot Västeuropas förstelning, men samtidigt förnyar och radikaliserar strävan efter ett mer kommunikativt Europa i världen.

Hur framtiden blir vet ingen. Framtiden skapas i handling. Kollektiv handling, interaktivitet och utbyte. Framtiden är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Dock är det så att den aldrig kommer över oss som en blixt från en klar himmel. Framtiden drabbar oss inte, den mejslas fram ur myllret genom ihärdigt, kollektivt arbete.

Utan en stund tillsammans med Nietzsche hade dessa tankar aldrig satts på pränt, men andra tankar, tillsammans med andra tänkande medmänniskor har blivit skrivna. Jag skriver, men jag gör det inte ensam. Skrivande är som ett samtal, ett utbyte. Ömsesidig tillblivelse. Författaren är död, hävdade Foucault. Och han gjorde det, devis med inspiration från Nietzsche, och i samverkan med sin samtid. Texter och tankar växer fram genom och i samspelet mellan bifall och kritik. Ingen människa eller enskilt verk är en ö. Inget är nytt under solen. Upprepad skillnad är vad som frambringar världen. Det är i alla fall så jag ser på kultur och de sammanhang vari jag ingår, för att jag inspirerats av tänkare som till exempel Nietzsche. Och det guldkorn som mejslats fram ur hans mylla av texter, eller "Strötankar och sentenser" som är titeln på del två av Mänskligt, alltförmänskligt, lyder:

"God bok kräver tid." - Varje god bok smakar kärvt när den kommer ut: den har felet att den är ny. Dessutom är den levande författaren till skada för den, ifall han är känd och något omtalad: för alla människor förväxlar upphovsmannen och hans verk. Vad där finns av ande, sötma, guldglans kan utvecklas först med åren, vårdat av en växande, därefter redan gammal och till slut traderad beundran. Mången timme måste ha förflutit, mången spindel ha spunnit sin nät däröver. Goda läsare gör en bok allt bättre och goda motståndare hjälper den att klarna.

Det är lätt att förföras av det som är nytt. Speciellt om det går att koppla till någon som är känd och beundrad. Detta vet alla bokförläggare, som läser manus av kändisar med lite mer överseende än andras texter. För de vet att bokens innehåll, med kändisens namn på framsidan kommer att bli läst och uppmärksammas, just för att det är hen som står bakom det och den.

Kvalitet är således vanskligt att uttala sig om, förrän det gått tid. Värdet av en tanke går att uttala sig om först efter att det cirkulerat ett tag i en kulturell gemenskap, först efter att det stötts och blötts av beundrare och kritiker. En boks värde visar sig först med tiden, först när den utsatts för tidens tand. Värdet skapas således kollektivt, genom att boken hålls för värdefull, av många.

Sensmoralen i detta är att vi borde lyssna mer till varandra, och ta hand om det gemensamma. Av det enkla skälet att det är den enda vi har. Ensamma är vi ingen. En scen utan publik är en enslig, död plats. Vill man vara där och suktar man efter kollektivets beundran måste man acceptera att man är den del av det. Och man borde vara tacksam och ödmjuk för den uppskattning man får. Alla har allt att tjäna på omsorg om kulturen, den gränslösa kulturen som slipas av tidens tand.