Terminen är snart slut. Bara några veckor kvar. Nära nu. Det är ett sätt att se på saken, arbetet, livet. Som att alla dagar är samma, och att det bara är att räkna. En vecka har fem arbetsdagar och två vilodagar. Och så rullar tillvaron på. Ett annat sätt att se på dagarna som är livet är att beakta dess innehåll. Då är det fortfarande långt kvar till semester, vila, återhämtning och frihet. För dagarna som ligger framför mig är dagar fyllda till brädden. Arbetsbördan för läraren växer sig på under året, och framme vid terminsslut när alla trådar ska föras samman, alla andras trådar, då känner man sig ofta otillräcklig. För mitt arbete handlar om att hjälpa andra att klara kraven som jag är tillsatt att upprätthålla. Läraren ska både förmedla kunskaper och uppmuntra till lärande samt kontrollera utfallet. Läraren ska arrangera, inspirera och garantera.
Min erfarenhet, både av eget liv och andras, är att människan är bekväm. Få är oftast ute i god tid. Tänker ibland på undersökningen som jag hörde talas om för länge sedan, som visade att åttio procent av arbetet som utförs i samhället görs under tjugo procent av tiden. Svårt såklart att bestämma något så pass diffust som arbete exakt, men mycket talar för att det ligger en hel del i påståendet. Och erfarenheten från mina år i läraryrket stärker denna uppfattning. Väldigt många, mig själv inberäknad, verkar fungera på det sättet. Det behövs ganska mycket förberedelsetid och uppladdning, och får man det kan man sedan på kort tid prestera väldigt mycket under en intensiv period.
Två reflektioner kring detta. Det första handlar om lärarens ansvar och arbetssituation. Hur många människors bekvämlighet, som gör att man laddar under åttio procent av tiden och jobbar intensivt under tjugo procent, är det fysiskt möjligt att klara av? Om det var så att arbetet var jämt utspritt över arbetsåren hade jag, vi inga problem. Då skulle allt rulla på. Studenternas behov av mig som lärare skulle fördelas över året, månaderna, veckorna, dagarna. Och undervisandes skulle rulla på, liksom livet. Tyvärr är det inte så. Därför sitter jag nu här med tio veckors arbete och uppdämda behov som skall hanteras under två veckor. Att jag erbjöd tid för handledning tidigt under perioden spelar ingen roll, för om ingen kommer då får jag visserligen ledigt då, men eftersom jag planerat för en sak finns egentligen ingen möjlighet att göra något annat. Inte då. Läraren kan aldrig tvinga studenterna att läsa och lära, bara finnas där när behov uppstår. Och där är jag nu. På mitt skrivbord ligger nio uppsatser, var och en på uppemot fyrtio sidor, som ska läsas och kommenteras till imorgon. Arbetsdagen omfattar på pappret åtta timmar. Fem av dessa är sedan länge intecknade av andra uppdrag. Dessutom tillkommer det mail och frågor från mina kollegor, överordnade och andra studenter. Allt ska göras nu, eller helst igår. Och kvaliteten i arbetet får inte, kan inte, ska inte påverkas.
Den andra reflektionen handlar om det ständiga kravet på effektivitet som gör att lärare aldrig kan eller får slå sig till ro. Varje år måste man utföra mer arbete för att uppfylla tjänstebetebetinget. Vilket bara till dels går att leva upp till genom ökad erfarenhet eftersom även effektivitetsgraden och kraven på produktivitet höjs från år till år. Lägg därtill sjunkande förkunskaper hos studenterna, och krav på höjd kvalitet i utbildningen, utfallet av utbildningsprocessen, och det blir uppenbart att samhället närmar sig ett slags gräns. Utbildning är grunden för allt annat. Dagens samhälle är kunskapsintensivt och inget talar för att den saken kommer att ändras framöver. Var gränsen går vet ingen. Men det råder ingen tvekan om att den existerar.
Instruktioner om hur jag som enskild lärare ska göra för att klara uppdraget finns inte. Jag förväntas bara fixa uppgiften. Och det skulle jag kunna göra, om jag hade makt och inflytande över min arbetssituation, om jag kunde planera inte bara mina utan även studenternas arbetsuppgifter. Jag har över tjugo års erfarenhet. Hade jag makt och mandat fixade jag detta. Ingen tvekan om det. Men så är det inte.
Detta är inte en enskilds gnäll över en ökad arbetsbelastning. Det är en forskares rop på hjälp. En erfaren och intresserad medmänniskas försök att peka på ett allvarligt problem. Svenska myndigheter håller, under nuvarande regering, på att omorganiseras i en rasande fart. Och detta påverkar inte bara lärarnas arbete, det påverkar på sikt även samhället. Läser till exempel, på debattsidorna i SvD och DN om liknande problem, där kraven på verksamheten går på tvärs mot förväntningarna på medarbetarna och organisationens långsiktiga syfte.
Myndigheter, Universitet och Högskolor, liksom vård reproducerar samhället och utgör basen för allt annat. Vi producerar inget, och varken kan eller ska göra det. Tanken att alla verksamheter ska drivas enligt samma princip, hämtad från det privata näringslivet, är inte bara förkastlig, den hotar att mala sönder det som tagit generationer att bygga upp. Det är inte hållbart, det är idiotiskt och strider mot allt vetande.
Har ingen aning om var min gräns går, eller hur länge jag orkar. Lika lite som någon kan veta var samhällets gräns går. En sak kan vi veta, vet ni. Det är att riskerna med nuvarande tänkande och organisering är enorma! Är det värt att ta dem, och vem tjänar på att vi gemensamt utsätter oss för detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar