Levande erfarenheter: En ingång till skolpolitik och lobbyism

Fick en kommentar igår som tvingade mig att tänka till lite. Den handlade om begreppet levd erfarenhet, som jag ofta använder för att beskriva kulturvetarens undersökningsfokus, det man försöker förstå principerna för. Fick frågan om detta med levd erfarenhet inte är "en så kallad pleonasm?" Ett led i beskrivningen som inte tillför något, att det inte finns erfarenheter som inte är levda. Väl värt att reflektera över. Så då gör jag det, här idag, på väg till jobbet och en dag av handledning. Sedan är det helg. En kväll och två dagar att leva och samla erfarenheter av livet. Andra erfarenheter än dem jobbet ger, vilka efter ett långt och intensivt år tappat lite av den glans de hade i höstas, när de låg framför mig. Erfarenheter som är lite friare. Behöver det, frihet från krav. Behöver bara få vara.

Levd erfarenhet var det. Spontant tänker jag att invändningen handlar om ett klassiskt humanistiskt felslut, att man utgår från att bara människor och i viss mån även djur kan göra erfarenheter. Det tror inte jag, det beror på hur man definierar erfarenhet. Har till exempel läst en oerhört fascinerande bok om lärande hus, om hus som gör erfarenheter tillsammans med dem som bebor huset. Den handlar om en studie av hur hus kan sägas anpassa sig efter rådande förhållanden och förändras över tid. Det skulle kunna sägas vara ett slags erfarenhet, och den är i så fall annorlunda än människors erfarenheter. Hus lever inte, men kan möjligen göra erfarenheter. Kanske är det inte självklart så att alla erfarenheter är levda?

Viktigt att bryta upp tankemönster, och exemplet med huset ska läsas som ett led i det arbetet. Viktigt att inte fastna utan att hålla tanken i rörelse. En erfarenhet handlar om lärande, något som någon/något tillägnar sig och som påverkar och integreras i framtida handlingar. Tänker vidare, och hamnar i pedagogiken och lärande organisationer. Ett slags kollektivt samlande och integrering av erfarenheter. Heller inte självklart något levande. Fast skillnaden är så klart hårfin, och frågan är om den är viktig att upprätthålla? Börjar tveka om det, och tackar Aron som fick mig att tänka på mitt eget tänkande.

Att göra, samla och integrera tidigare erfarenheter i det man gör är en central del av det mänskliga varandet eller blivandet. Att leva är att göra erfarenheter, och att använda erfarenheter är att leva. Två sidor av samma sak. Självklart, och då blir det kanske överflödigt att tala om levd erfarenhet. Om erfarenheter alltid är levda, och liv handlar om erfarenheter, då finns ingen poäng med att tala om levd erfarenhet. Det har Aron rätt i, och det ska jag försöka tänka på i fortsättningen.

Tänker emellertid på två begrepp från Deleuze verktygslåda, maskinisk och mekanisk. Och funderar på om dessa kan vara till hjälp för att förstå varför det är så lätt att hamna i tankar om levd erfarenhet. Att bara tala om erfarenhet, och därmed ta för givet att alla förstår att det handlar om något av människor, kollektivt skapat och dynamiskt tillblivet, det ser jag som ett större problem än att gränsen mellan liv och erfarenhet är otydlig och aldrig självklar. Tycker detta, som jag vill se som ett, samtal om innebörden i begreppet också fyller en viktig funktion. Det spelar roll vilka ord vi använder, och fler borde oftare reflektera över ords innebörd. Så utvecklas en kollektiv förståelse för den värld vi lever i och delar, alla vi som finns och verkar här på jorden.

Livet är en maskinisk process, det vill säga en icke-linjär process. En process som lever sitt eget liv, vilket aldrig går att reducera till och förstås genom dess ingående delar tagna för sig. Erfarenheten som sådan är levande eftersom den inte är någons, den uppstår mellan delarna och påverkar dem på olika sätt. Och denna förståelse är viktig, det är kulturvetenskapens syn på världen. Den måste lyftas fram och göras synlig, för den går på tvärs mot det "sunda förnuftet", med hur det upplevs vara. Människans hjärna söker samband och ser orsak och verkan, vill veta och söker efter ett svar, har svårt att hantera det som är komplext, eller paradoxalt och motsägelsefullt. Men kulturen bryr sig föga om människors hjärnor, den följer sin egen logik. Som alltså är levande. Tror att detta är den främsta orsaken till att jag framhärdar i att tala om levd erfarenhet.

Det spelar roll ifall vi betraktar liv och samhälle, kunskap och utbildning som maskinska processer, eller mekaniska processer. Och, som sagt, den maskinska uppfattningen är idag den dominerande. Se på debatten om skolan till exempel, där ledande politiker har bestämt sig för hur det är, och hur man ska påverka processen i önskad riktning. Ett fatalt och fundamentalt tankefel. Skolan är ingen mekanisk process som går att styra, det är en dynamisk och levande process som leder till kollektiv erfarenhet. Det förstår uppenbarligen inte Jan Björklund, och många med honom. Läser till exempel i dagens SvD, om hur vi som ser problemen och oroas uppmanas att sitta ner i båten och vänta. Det tar tid att vända skutan säger man, det tar tid för reformer att få avsedd verkan. Vänta och se, det kommer att bli bra. För att Björklund skulle kunna ha fel, det är uppenbarligen otänkbart. Han har tokfel, och han utgår från ett fundamentalt och fatalt tankefel som konsekvent leder till att han tvingas ta och försvara felaktiga beslut. Det är ett resultat av erfarenheter som han skaffat sig genom att leva och verka där han är.

Ledande Socialdemokrater skriver på DN Debatt idag om just skolan, och deras lösning är inte enkel. Kanske för att de insett vad som är grundproblemet, låt oss hoppas det. Deras förslag handlar om att skolan behöver en blockövergripande lösning, skolan är alldeles fört viktig för att strida om. Den är allas vår angelägenhet, den handlar om liv och den handlar om erfarenhet, kollektiv erfarenhet. Alltså behövs samsyn. Skolan behöver lugn och ro. Vi som finns och verkar i skolan behöver bli litade på, inte övervakade och kontrollerade och ställda till svars för politiska felslut som leder till orimliga beslut som får katastrofala konsekvenser. Skolan är allas, inte Björklunds!

Vi ser att staten behöver ta ett större ansvar för de skolor som har allra lägst resultat och fördela extra resurser direkt till dem. De skickligaste lärarna ska också attraheras till skolor med de största utmaningarna. Lärare som i dessa skolor tar på sig ett större ansvar för skolans och elevernas utveckling ska ges mer betalt.

Skolan är ingen isolerad ö. De ökade sociala klyftorna som regeringens politik har skapat ger återverkningar i skolan. En politik för en likvärdig skola måste därför gå hand i hand med en politik för ett jämlikt samhälle.

Ge skolan långsiktiga spelregler. Skolverket framhåller att den svenska skolan behöver långsiktighet för att klara av att möta de utmaningar som den står inför. Skolan behöver få arbetsro och möjlighet att utveckla det som är viktigast – mötet mellan lärare och elev. Skolan behöver inte nya betygssystem varje mandatperiod. Den behöver arbetsro. Lärarna behöver inte heller den ovisshet som den usla implementeringen av lärarlegitimationen inger. De behöver tid att fokusera på att utveckla undervisningen.

En annan aspekt av detta med levd erfarenhet, och en annan konsekvens synen på samhället som en mekanisk process som går att styra är fenomenet lobbying, som är en bidragande orsak till vissa beslut om skolan som tagits av politikerna. Om detta ämne finns också en debattartikel i DN. Den är författad av just en lobbyist, som ser problem med att lobbying är dold. Han menar att det är dags att träda fram och bli synlig.

USA är ett land med en föredömlig trans­parens i fråga om lobbying. Där måste lobbyister registrera sig och det är ganska enkelt att se vilka drivkrafter som ligger bakom exempelvis en lagändring. Börsnoterade bolag i USA redovisar också hur mycket pengar man lägger på lobbying. Jag skulle gärna se en svensk lobbying­lagstiftning i samma stil och jag vet att många av mina konkurrenter i branschen håller med.

Problemet är dock att svenska politiker i just denna fråga är väldigt ovilliga att agera. Sverige skiljer sig ju även i ett annat avseende kraftigt från USA, i det att våra politiska partier inte behöver redovisa vem man får pengar av.

Så länge svenska politiker marginaliserar lobbyisternas arbete och vägrar transparens i fråga om varifrån deras partistöd kommer – så kommer vi inte att få någon lag om registrering av lobbyister. Det är synd. Men det är inte lobby­isternas fel.

Viktig information detta, att det är politikerna som hindar insynen och som inte vill tala om varifrån de hämtar stöd och resurser. Om man är konspiratoriskt lagd skulle man kunna se problemen i skolan som ett politiskt önsketänkande. Folkpartiet har två saker att vinna där och då, dels plockar man poäng/väljare genom att ge sken av att man bryr sig om skolan, dels leder reformerna till att problemen cementeras, vilket paradoxalt nog leder till ytterligare behov av fler reformer.

Erfarenheter är på många sätt levda, men det är skillnad på levande erfarenheter och andra. Jag är intresserad av erfarenhet, men det är levande erfarenheter jag forskar och vill sprida insikt om. Därför talar jag om levd erfarenhet, för att jag tror att det leder till en ökad medvetenhet om grundproblemen, vilket i sin tur kan (men måste så klart inte) leda till förslag om bättre åtgärder som mer ligger i linje med livets inneboende klagar och rådande förutsättningar.

Erfarenheter är levande, liksom kunskaper och kultur. När politikerna förstår det, då kommer skolans problem att kunna förändras snabbt, lika snabbt som det gick att krossa järnridån!