Igår läste jag, och lyssnade sedan, på studenternas berättelser. Man kan se på en uppsats också, som en berättelse. Det är uppsatstider nu. Hektiska tider. Kort om tid. Alla är stressade. Inget bra klimat för att berätta. Ändå tvingar systemet studenterna att hetsa fram det som tar tid och kräver möda, för att de ska få ihop sina liv. Och det är min otacksamma uppgift som handledare och examinator att bedöma och avgöra om berättelserna, som sänds till mig av förväntansfulla studenter, håller eller ej. Det jag gör när jag får texten är att läsa den, rakt upp och ner. Ingen vet hur man ska eller kan göra, därför läses berättelsen i enlighet med hur den presenteras. Ordens organisering bestämmer hur berättelsen som förmedlas med hjälp av texten blir. Säger man en sak här, följer resten logiskt. Hävdar man att det är si, måste man göra det troligt. På något sätt. Vetenskap är inte tyckande. Kunskap måste grundas i något, och det är berättarens ansvar att berättelsen håller måttet. Inte handledarens, som bara kan stå vid sidan av och ställa frågor och komma med synpunkter. Tänkte men mer i termer av berättelser skulle mycket av dagens vetenskap läsas på andra sätt, och basen för vetandet som det reses anspråk på skulle tvingas fram på ett helt annat sätt. Det är inte sällan skrämmande hur mycket man kan dölja genom att presentera en snygg fasad. Och ju snabbare allt går och ju mindre tid som finns, till eftertanke och kritiskt granskning, desto svårare blir det att hitta den grundläggande berättelsen, det centrala budskapet. Klart studenterna får det svårt, om inte ens vetenskapssamhället är överens om vad som viktigast, formen eller innehållet. Jag är en varm och ivrig försvarare för innehållet, och vill se en tillbakagång och uppvärdering av berättelsen.
Berättelser finns överallt, och många äro kallade, men få är utvalda. I medierna pågår just nu en lågintensiv strid om tolkningsföreträde och om vem som är ond eller god. Jag förstår inte riktigt vad som pågår, men jag ser den underliggande logiken ligga blottad. Någon måste vara ond, och någon måste vara god. Den onde just nu verkar vara Janne Josefsson. Han och Uppdrag Granskning verkar i motvind, även om allmänheten har kvar förtroendet. Frågan är avgjord på förhand. Nu letas det bara efter ett underlag som stödjer tesen. Att någon är ond och någon är god, det "vet" man (och man vet det så pass säkert att man inte ens behöver kontrollera om det stämmer eller ej), och just nu är det Janne Josefsson som utpekats som ondskan själv. Önskan om att den klassiska sagans enkla budskap ska vara sann är starkare än viljan att hämta stöd för det man säger från den komplexa verklighet vi lever i. Olyckligt, farligt. Och tillsammans med utvecklingen inom vetenskapen som drar år samma håll blir dessa båda berättelser två ögonblicksbilder från en värld i snabb förändring.
Förmågan att tänka kritisk, som utarmats och som snabbt håller på att försvinna, från skolan, politiken och journalistiken är lika allvarligt som klimatfrågan. Det handlar om människans överlevnad. Den enkla vägen som allt oftare väljs, av alt fler, är en farlig väg. Den leder rakt in i tomhetens universum, där det bara finns förströelse, i fritt fall. Inga fundament, ingen trygghet, bara flyktiga sätt att fördriva den tid vi människor har till vårt förfogande. Pengar har gjorts till svaret, och det är en bidragande orsak till att ovanstående berättelser blir allt vanligare. Pengar som möjliggörare av snart sagt allt som efterfrågas är också en berättelse. En berättelse som uttrycker en evig längtan efter en kaka som man kan äta, samtidigt som man har den kvar. Den berättelsen, den kakan riskerar att bli för oss som lever här och som, som spegeln som Narcissus förlorade sig i. Eller de vises sten som genom att förvandla allt till guld förlorar sitt värde.
Vet inte om den berättelse jag vill förmedla går fram? Och jag är just nu för trött för att orka kontrollera det jag skrivit. Tyvärr. Det är vad mitt arbete och samhällets krav gör med mig. Just nu är jag dränerad på kraft. Bryr mig inte om det idag. Jag bara skriver, för att få tanken ut ur mitt system. För att tänka vidare kring det jag går och bär på, av oro och undran. Avslutar bloggposten med den utlösande faktorn. Recensionen av filmen Den store Gatsby. På något sätt finner jag filmen beklämmande och symptomatisk för vår tid. Den verkar vara ett dyrt spektakel, som profiterar på en komplex berättelse om människan längtan efter kärlek. Kärlek och lycka kan inte köpas för pengar, lika lite som vetande eller sanna reportage. Ändå har man lagt ner stora summor pengar för att iscensätta den klassiska bokens budskap, för att tjäna pengar. Om man ska tro recensenten har man inget att berätta, kanske för att man inte förstår skillnaden mellan berättelsens kraft, och ekonomisk framgång?
På ett ställe i Scott Fitzgeralds roman om den sägenomspunne Jay Gatsby funderar huvudpersonen över den älskade Daisy Buchanans röst. ”Hennes röst”, lyder en replik som Baz Luhrmann av någon anledning har slopat i sitt filmmanus, ”är fylld av pengar”. Bokens (och filmens) berättare, Nick Carraway, inser omedelbart att Gatsby har rätt. Just klirret av pengar i rösten är hemligheten bakom dess odiskutabla charm.
Men charmen är vid närmare påseende bedräglig och falsk, pengarnas hemlighet är smutsig och beklämmande. Den spröda Daisy och hennes man Tom – polospelare och kjoljägare – är vårdslösa människor som sprider förödelse omkring sig för att sedan dra sig tillbaka till de skyddande pengarna. Den röra de lämnar efter sig får andra människor städa upp.
Fitzgerald blandar vemod med äckel. Kritiken mot korruptionen och den spektakulära lyxkonsumtion som uppstår i USA under rövarkaptialismens och de tidiga börsrusningarnas decennier är tydlig och skarp. Gatsby är en modern Trimalchio, den nyrike uppkomlingen som gör sig ryktbar genom surrealistiskt skrytsam gästfrihet. Hela New York-societeten och alla dess svansar – topparna inom politik, näringsliv, brottslighet, polisväsende och show business – hänger nätterna igenom ute på hans vräkiga egendom på Long Island under den heta sommaren 1922. Man snyltar vällustigt och sprider fantasifulla rykten om värden, som ingen känner och nästan ingen har träffat.
Själv fokuserar han all sin uppmärksamhet på Daisy, hans gamla flamma från krigsåren, då uniformen dolde att han var en fattiglapp. Allt hans groteska slösande och hela hans besatta hopande av rikedomar har till enda syfte att vinna henne tillbaka. Rika flickor gifter sig inte med fattiga pojkar, men nu är han inte fattig längre.
Denna oskuldsfullhet mitt i allt det solkiga, hans naiva övertygelse om att han med ren viljekraft kan vrida klockan fem år tillbaka och återerövra Daisys hjärta, är det försonande drag som till slut ger honom Nicks högaktning och lojalitet. Romantikern Gatsby är inte girig, han vill något högre, något omöjligt.
Av denna fragila lilla klenod från jazzåldern, en sorgfylld satir riktad mot habegär och hedonism, gör den storvulne Baz Luhrmann (”Australia”, ”Moulin Rouge”, etcetera) en bling-blingig orgie i produktionsdesign och produktplaceringar – vad annars? Hip-hop och fyrverkerier, kläder och juveler i 3D. Det är som att se en näktergal tryckas in i ett flipperspel. Det är som att titta på och lyssna till pengar. Faktum är att Luhrmanns röst är fylld av pengar, och hans försonande drag är inga alls. Han fördärvar berättelsen på två nivåer: smäckigt manus och valhänt regi.
Den korta romanen är ett under av berättarteknisk ekonomi; där finns inget fett, ingenting att skära bort, och Francis Ford Coppolas manus till filmatiseringen från 1974 är närmast rörande pietetsfullt. Luhrmann känner sig för sin del manad fylla ut och fylla på, förpacka skeendet i cellofan och löpande kommentera det, förtydliga och förklara. Således är renlevnadsmannen Nick här en alkoholist i akut vårdbehov som författar sin historia på anstalt under avgiftning, vilket fyller absolut ingen vettig funktion.Jag finner recensionen vacker, och dess berättelse är stark och trovärdig. Att den skrivs och att filmens brister och inneboende tomhet avslöjas ingjuter hopp om framtiden. Paradoxalt bara att en bok som kritiserar pengarnas och rikedomens tomhet kläs i en pråligt form utan innehåll.
Tänker att det kanske inte är så konstigt att det går som det gör i och med skolan och samhället. När vi är så få som värnar och står upp för kvalitet och det som verkligen betyder något, då är det svårt att få till stånd förändring. Jag är bara en statist i den stora berättelse som vi alla skapar tillsammans. Det är ni, kära läsare, också. Alla är vi det, fångar i den berättelse som kulturen utgör och som skapas i och genom våra kollektiva handlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar