Vi ska ha det som i Schweiz, om Fölster får bestämma

Reforminstitutet. Få ord eller företeelser väcker så pass mycket olust hos mig som just den organisationen. Det enda positiva är att vi lever i en demokrati med relativt sett hög grad av transparens, som gör att det går att granska argument och det som sägs för att skapa opinion. Kulturvetenskap handlar om det, om att granska. Inte om att bilda opinion, även om gränsen mellan vad som är vad är svårt att dra ibland. Och jag sticker inte under stol med att jag ogillar de åsikter som torgförs av Stefan Fölster och hans Reforminstitutet. I dagens SvD hyllar han till exempel Schweiz och lyfter fram det som ett föregångsland. Det satte igång min (i dessa examenstider) redan hårt belastade hjärna. Fick igång tankeverksamheten. Behöver få ur mig detta för att kunna ta tag i dagens uppgifter.

Schweiz är ett svindlande vackert land. Längtar ständigt till Alperna, som tar musten ur mig varje gång jag återser de snöklädda topparna. Bergen, luften och det kristallklara vattnet. Schweiz är vackert, ingen tvekan om det. Naturen, och liksom Sverige är landet neutralt. Samtidigt är det ett stängt land, som bara tar emot den med pengar. Ett slutet land med utbredd sekretess, och lyssnar man på Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, kan man få höra honom kritisera Schweiz regering för att inte göra tillräckligt för att motarbeta rasismen och främlingsfientligheten som finns i landet. Fast vem bryr sig väl om sådant? Ekonomin är överordnad. Pengar är det enda som betyder något. I alla fall för Fölser, som liksom så många andra makthavare idag utgår från den karta man ritat, och rättar verkligheten efter den. Räknar inte med att Fölster kommer att svara mig, men jag vill i alla fall inte låta hans ord stå oemotsagda.

Vad är det för bild som målas upp om det lilla men rika landet i Alperna, som likt en sockerbit för getingar, en varm dag i slutet av sommaren lockar till sig kändisar och miljardärer som flyr skatter likt pesten? Vilka fördelar lyfter han fram, och vad är det hand undanhåller från den allmänhet han vill påverka? Låt oss läsa krönikan tillsammans.

Schweiz kom tvåa i hockey-VM. När det gäller ekonomisk politik vinner dock alplandet i nästan alla grenar. Årets politikervecka kanske borde flyttas från Almedalen till Bern. Där praktiseras ofta raka motsatsen av vad som proklameras från stora scenen i Visby.

Tänker här på att det var Olof Palme som drog igång politikerveckan i Almedalen. Olof Palme som satte människan först, och som kämpade för en bättre värld för vanligt folk, för allmänheten. Stefan Fölser kämpar för en bättre värld för pengarna. Han menar uppenbarligen (eftersom han väljer att bortse från alla sociala problem som finns i Schweiz) att ojämlikhet och dålig jämställdhet är ett pris man måste betala för att ekonomin skall må bra. Och ekonomin är det överordnade, utgör målet, i Reforminstitutets värld. Inte i min värld dock. Jag är ingen motståndare till företagande, men jag vill se pengar som ett medel, ett verktyg, inte som ett mål i sig. Och jag kommer aldrig att acceptera en värld eller ett samhälle med växande klyftor. Åter till Fölster.

Börja med arbetslinjen. I Sverige skulle 250000 fler arbeta om vi hade samma sysselsättningsgrad som Schweiz. Ungdomsarbetslöshet finns i princip inte. Särskilda jämställdhetsinsatser lyser med sin frånvaro i detta konservativa land. Ändå är kvinnor sysselsatta lika ofta som i Sverige. Den formella pensionsåldern är inte hög, och pensionerna är generösa. Ändå arbetar många pensionärer. Andelen invandrare är dubbelt så hög som i Sverige och växer snabbt i detta land på åtta miljoner invånare.

Andelen invandrare är hög i Schweiz, skriver Fölser. Han skriver dock inte vem det är som invandrar till landet, och varför. När jag kollar runt lite på nätet ser jag att Schweiz lagstiftar om begränsning av invandringen från fattiga länder. Och jag hamnar snart på främlingsfientliga sidor, som liksom Fölser hyllar Schweiz som ett föregångsland. Länkar inte dit, för jag vill inte att min blogg ska förknippas med dem och deras syn. Andelen invandrare säger INGENTING om vem det är som släpps in i ett land. Monaco är också ett land med hög andel invandrare. Dit flyttar den som har lyckats i livet, den som tjänar pengar men som vill slippa betala skatt. Jag vill verka för främjande av solidaritet och minskade klyftor, inte för egoism och ekonomisering. I mina ögon är Schweiz allt annat än ett föregångsland.

En myt kan krossas på en gång. Det är inte de schweiziska bankerna som skapar jobben. I stället står tillverkningsindustrin för en större del av ekonomin än hos oss, i synnerhet högteknologisk industri. Exportandelen av BNP har gått om Sveriges, trots att schweizerfrancen stärkts kraftigt. Hur har de gjort? Svaret blir uppenbart när olika politikområden skärskådas.

Schweiz har inte snålat på investeringar i lönsam infrastruktur, samtidigt som man har konkurrensutsatt även järnvägen i större utsträckning, och på ett genomtänkt sätt. Tågen går i tid.

Håller med Fölster om att investeringar i det allmänna, som till exempel infrastruktur är bra för ett land. Och jag vill också se en utveckling av högteknologisk industri och minskad arbetslöshet. Men jag är inte beredd att gå den väg som Schweiz har gått, och att jämföra de båda länderna är lika orimligt som jämförelsen mellan Israel och Palestina. Förutsättningarna är DIAMETRALT annorlunda, även om många där ute i resten av världen har svårt att skilja på Sverige och Schweiz. Jämför man Sveriges bistånd till fattigare länder med Schweiz så ger Sverige dubbelt så mycket (se här, och här). Föster tycker att vi ska bli mer egoistiska, eller?

Skolan i Schweiz är inte förstatligad, utan styrs av kommuner och kantoner. Den har ungefär lika mycket pengar och samma klasstorlekar som i Sverige. Men det har inte tillåtits några vidlyftiga modevågor med åldersblandade klasser och liknande i strid med vetenskaplig evidens. Pisa-resultaten för Schweiz är stabila och en bra bit över de svenska.

Påhoppen på den svenska skolan fortsätter här. Det går så klart inte att jämföra länderna, men när jämförelsen stödjer Reforminstitutets syn på ett gott liv och ett samhälle värt att sträva efter, då lyfts detta fram. Hur skall Sveriges skolsystem reformeras för att ländernas Pisa-resultat skall närma sig varandra? Om detta skriver Fölser inget, och han skriver heller inget om hur bra Pisajämförelserna är som mått på kvalitet. Många med insyn i frågan är kritiska till jämförelserna. Fölser hastar vidare i sitt resonemang, för att så snabbt som möjligt komma till den egentliga poängen. Det ständigt upprepade lögnen om att svenska Universitet och Högskolor inte vill samverka med näringslivet. Högskolan Väst, till exempel, söker med ljus och lykta efter samverkanspartners i näringslivet.

Den i Sverige vanliga beröringsskräcken mellan högskolor och näringsliv märks mindre i Schweiz. Läkemedelsindustrin expanderar i stället för att lägga ner sina forskningsavdelningar.

Sanningen är att det Fölster vill är att Högskolorna och Universiteten skall göras om till företagens exklusiva forskningsavdelningar, och detta att företagen flyttar forskningen utomlands, det har mer med skatterna att göra, eller med oviljan att betala skatt. Finns det någon beröringsskräck, då är det hos företagen och Reforminstitutet som problemet ligger. Men det är så klart inget som Fölser tänker berätta för oss. Han vill påverka svensk politik så att hans visioner lättare kan realiseras. Han vill underlätta för pengar att förmeras, till varje pris. Det är den enda vision Reforminstitutet har.

Sjukvården är i huvudsak privat och finansieras genom obligatoriska privata försäkringar, med en inbyggd utjämning som tar hänsyn till inkomst. Regelverket är mycket mer genomtänkt än i amerikansk sjukvård, och utfallet är i världsklass. Schweizisk sjukvård rankas regelbundet i topp, och köerna är korta. Förväntad livslängd, en indikator för hur kvaliteten i sjukvården, jämlikhet och levnadsstandard samspelar, är högre än i Sverige.

En till synes bättre skola och sjukvård trots mycket lägre skatter. Hur går det ihop? Ett litet exempel illustrerar. Kantonen Obwalden var länge ett avfolkningsområde med relativt svag sysselsättning. I stället för att begära regionalstöd och mer utjämning sänkte kantonen en rad företagsskatter år 2008. Redan efter ett år hade nyföretagandet ökat med 17 procent (trots finanskris), och jobben och invånaravtalet ökade. Skatteintäkterna förblev intakta trots lägre skattesatser.

Sänkta skatter som en universallösning. Och en liten Kanton i Schweiz som framgångsrikt exempel. Vad Fölster inte berättar är att väldigt många företag inte betalar någon skatt. Med den kunskapen i beräkningen förstår jag inte hur sänkta skatter skulle kunna leda till högre intäkter, för någon annan än företagen. Om den som redan idag ser till att betala så lite som möjligt i skatt, helst noll kronor, får sänkt skatt, hur kan det leda till ökade intäkter? Hur räknar Fölster? Räknar han överhuvudtaget, eller ser han bara pengarna och välståndet, och bortser från vägen dit och landets förutsättningar och historia? 

Allt är inte rosenrött i Schweiz. Jämställdheten har fått en sen start, och miljarder slösas på jordbruksstöd. Men matchen i grenarna jobben, skolan och sjukvården vinner de utan att ens få upp flåset.

Precis på samma sätt som de forna Öststaterna dominerade inom idrotten under det kalla kriget, med hjälp av doping och fusk som doldes för allmänheten, jämför Fölser äpplen och päron för att få folket i Sverige att genomföra en politik som skulle innebära att den som har pengar och som är framgångsrik, oavsett hur man nått dit, ska få det bättre.

Jag vill också reformera Sverige, men jag tror inte att pengar är målet. För mig handlar livet och samhället om annat. Pengar är som sagt ett medel, inte ett mål. Och jag tror att samhället mår dåligt om fler tänker som Fölster, men att det samtidigt finns hopp. För jag tror också att samhället blir bättre om fler (företagsledare och framgångsrika människor) tänker och gör som Carl Bennett.