Outsorcing av utbildning är kunskapsförakt

Skrev om tillit här på bloggen för ett tag sedan. Ett viktigt ämne, liksom frågan om kulturens väsen och egenskaper. Integration är ett annat ämne i samma härad. Olika ord som fångar i princip samma sak. Ställ dessa ord mot andra ord som cirkulerar i världen, ord som individualism och ekonomisering, och det uppstår en kontrastverkan. Tillit, integration och kultur har med kollektiv att göra, är ömsesidiga fenomen som främjar helheter. Individualism leder till jaglojalitet, som i kombination med en ökande ekonomisering leder till att samhället, den gemensamma grunden för allt, bryts sönder inifrån.

Rangordning leder till utslagning, för i en värld där bara det bästa anses gott nog, där finns bara plats för ensamma vinnare. Allt annat blir till kostsamt dödkött. Effektivitet och allt snabbare omloppshastigheter i ekonomin, för att öka vinsten, eller för att höja ökningen av vinsten, leder till ett människoföraktande samhälle. Frågan vi bör ställa oss är: Håller vi på att skapa ett samhälle som föraktar människor, i allmänhet? Bygger vi gemensamt ett samhälle som bara handlar om jag, ett samhälle där alla är omgivna av potentiella fiender? Mycket talar för att så är fallet. Olyckligt, to say the least!

Ett samhälle där pengar är allt, och tillit anses vara ett tecken på svaghet. Ett samhälle där integration och kultur är för mesar. Det är ett samhälle som lämnar fältet fritt för rovgiriga företag, som till exempel Gruvbolaget Northland Resources, som det går att läsa om i dagens SvD.

– Jag hittar knappt ord för vad jag ska kalla det här, säger Claes Hemberg på telefon från kontoret. Han är inne och jobbar en lördag för att försöka få klarhet i de olika turerna kring gruvbolaget Northlands uppgång och fall. Efter ett par sekunders tvekan kommer så omdömet ”…det här är de senaste årens värsta …aktiebedrägeri. Ledningen har aktivt lurat de 12 000 aktieägarna, varav 4 000 bor i grannskapet i Norrland och verkligen trodde på bolaget”, säger Avanzas sparekonom.

Claes Hemberg börjar berätta hur Northland Resources ledning hela tiden lovat och lovat att allt kommer gå bra. Trots att de visste att det inte fanns resurser för att bedriva verksamheten vidare.

– Så sent som för en vecka sedan stod vd och lovade att allt var under kontroll, fast han visste att det saknades 2,5 miljarder kronor, säger Claes Hemberg och bläddrar i papprena.

– Likadant var det i vintras. Den 24 januari handelsstoppades aktien klockan 9. Klockan 14.34 kommer det ett pressmeddelande om att de behöver 2 miljarder. Tio minuter senare kommer ett nytt meddelande om att de ska höja produktionsmålen. På dagen fem månader innan all verksamhet stoppas. Det är djupt oseriöst, säger Claes Hemberg som dessutom upprörs av att lokala politiker och debattörer i Pajala, där bolaget har sin verksamhet, fortsätter att skydda företagsledningen och att det heter att ”de gjorde ju sitt bästa”.

Utan tillit, som bygger på insikt om att det inte är något man kan lova, bara visa i handling, löses kulturen och samhället upp i atomer. Eller förvandlas till kronor och ören. Förblindade av jakten på pengar tar samhället idag enorma risker. Framtiden skapas här och nu, och detta är vad som väntar oss om vi inte ser upp. Om inte alla vi, tillsammans, värnar det som är vårt, kommer alla vi att förlora det vi äger. Mot löften om lycka och rikedom rånas vi, om vi inte utvecklar förmågan till kritiskt tänkande.

Detta är en bild av dagens Sverige. En mörk bild, som förmörkats ytterligare av det som sker i Husby och på andra platser. Men kultur är aldrig enkelt och ensidigt. Kultur är komplext och mångtydigt. Det finns positiva tecken också. Igår röstade till exempel Riksidrottsförbundet för att man ska behålla 51procentsregeln, vilken garanterar medlemmarnas makt över idrottsklubbar som riskerar att köpas upp av individer eller företag med alldeles för mycket pengar för sitt eget bästa. Det är ett beslut som garanterar att dem som utgör grunden för klubbens långsiktiga överlevnad även framgent kommer att ha makten. Kanske till priset av kortsiktiga vinster och framgångar, men det man vinner är långt mer värdefullt än så; gemenskap, ömsesidig lojalitet och värnande av alla. Det är egenskaper som det råder enorm brist på i dagens samhälle.

En annan positiv händelse är att Miljöpartiet igår röstade mot partiledningen, för att partiet även i framtiden ska förorda en minskning av normalarbetstiden i Sverige. Arbetslinjen talas det om, över hela den politiska linjen. Beslut om att sänka antalet timmar som krävs för heltid skulle i ett slag öka efterfrågan på arbetstagare. Idag odlas myten om att alla kan få arbete, om de bara skärper sig och lägger manken till. Det stämmer säkert, men det man konsekvent glömmer om man tänker så är att ALLA bara kan få jobb om det finns anställningar till alla. Jag kanske kan få jobb, men om utbudet är begränsat får jag mitt jobb på bekostnad av någon annan. Arbetsgivarna vill att vi ska tänka som individer här, för det innebär att vi gallrar i leden åt dem. Med ökar konkurrens om de fåtal lediga platser som finns kommer företagen att garanteras den bästa, mest hängivna och högutbildade arbetskraften. Det är bra för företagen, kanske (men bara kanske, för det kostar så klart att behålla folk som hela tiden är på jakt efter högre lön och bättre anställning), men bara kanske. Det finns en uppenbar risk att ett sådant tänkande, en sådan organisation leder till att jaglojaliteten växer i takt med girigheten, och att båda dessa tendenser förstärker varandra. Allt medan samhällets bas urholkas och kulturen utarmas, gemenskapen minskar och allt det vi tar för givet löses upp i tomma intet.

Det finns som sagt positiva tecken och rörelser. Det finns ett engagemang som kommer från djupet av befolkningen. Och ingen makthavare kan någonsin köra över ett folk, inte utan folkets medgivande. På detta sätt får FOLKET alltid som folket vill. Därför är det så oerhört viktigt att fler gör sig medvetna om denna kulturlag, som man kan kalla den. För individualism och ekonomisering, rangordning och tron på att endast det bästa är gott nog, leder till att folket vänds mot varandra. Leder till minskad tillit, ökad egoism och rädsla för den andre och allt som är okänt. Tillit är en livshållning, ett val. Och ju fler som väljer den vägen och agerar i enlighet med den tanken. Ju fler som bestämmer sig för att leva så, desto större hållbarhet präglas samhället och kulturen av.

Avslutar denna exposé och reflektion över veckan som gått med att peka på något som dykt upp på senare tid, och som oroar mig enormt mycket. Det är näringslivets smutskastning av det svenska utbildningssystemet, som förstärks av tendenserna som beskrivs ovan. Rankingar, individualism och ekonomisering, tron på att det går att utse en vinnare i alla lägen, och det bara kan vara en enda, leder till det som beskrivs av PJ Anders Linder i hans Ledare på SvD idag. Han skriver.

Vid seminariet ”Överlever högskolan globala nätkurser” i onsdags berättade [Per Ödling] om det snabbt växande utbudet av nätkurser från amerikanska toppuniversitet. Man kan redan ta en hel masterexamen på nätet vid Georgia Tech; Harvard och MIT har startat det gemensamma online-projektet edX, och Stanford ligger i startgroparna för en ambitiös internationell offensiv.

Stanfords rektor John L Hennessy väckte stor uppmärksamhet i fjol med föredraget ”The Coming Tsunami in Educational Technology”, och Ödling målade upp ett scenario där Stanford etablerar sig i Sverige med distansundervisning på internet från Kalifornien och lokala kontor dit studenterna kan gå för att tentera.

Hur kommer vi att möta detta i Lund? frågade han sig, och spådde att universitetet inte lär hänga med i svängarna:

–Vi kommer att vara en Facit skrivmaskin i en värld av iPads.

Ödling som arbetar som professor vid Lunds Universitet vill provocera och väcka det auditorium som samlats för att lyssna. Och lyssna måste vi, för nedmonteringen av den svenska högskolan kan gå fort. Speciellt eftersom mäktiga företag och lobbyister som Stefan Fölser vill att så ska ske. Jag misstänker att man vill detta, att man underblåser den tendens som finns idag att klaga på högskolan, för att man här ser en möjlighet att få sin forskning finansierad av staten. Företag har makten för att vi lever i en ekonomiserad värld, och där är det fullt logiskt att ett Universitet, det bästa, tar hand om all undervisning. Det är ju ändå bara en gallring det handlar om, en kvalitetsstämpel. Allt handlar ju ändå bara om pengar. Jag ser tydliga tecken på att det är så man tänker, även om det inte är precis så man säger. Men som i exemplet ovan med gruvföretaget så är det inte orden som har betydelse, det är handlingarna.

Till kolleger som tror att en månghundraårig historia ger skäl att tro på en månghundraårig framtid, hade han ett kärvt besked:

–Nej, vi kommer att finnas i 15 år till.

Nya generationer av studenter är vana vid att kommunicera, lösa problem och ta till sig information med hjälp av nätet. Varför skulle de sitta av trista storföreläsningar vid svenska högskolor när de kan ta del av modernt utformade, interaktiva utbildningar från världens främsta lärare och universitet? Det är en fråga som det svenska universitetsväsendet gör klokt i att ta på största allvar.

Denna syn på bildning, på kunskap och värdet av högre utbildning är kunskapsföraktande. Bara det att en professor väljer att gripa sig an problemet från det perspektivet, att han väljer den ingången, är oroväckande. Trista storföreläsningar (om de nu är trista, vilket så klar inte gäller alla) är ett resultat av Universitetens ekonomisering och effektivitetskrav, alltså en konsekvens av det tänkande som Ödling menar att man ska bejaka och driva till sin spets. Ett självbekräftande cirkelresonemang alltså. Hotet är dock allvarligt och överhängande, även om Linder nyanserar bilden som ges av Ödling.

Motargumenten är för all del starkare än vad Ödling hade lust att erkänna i en dragning som syftade till att ruska om. Det är inte gratis att gå på fina universitet i USA och även om det blir billigare eller rentav kostnadsfritt att följa deras nätkurser lär de ta betalt för att ordna prov, rätta uppsatser och utfärda examina. Det blir inte mycket till studentliv, nätverksbyggande och diskussioner över ämnesgränserna när man sitter ensam därhemma framför skärmen. Det blir knepigt med laborationerna. Och vad kommer Stanford eller MIT att ha att erbjuda den som vill läsa svensk historia eller juridik?

Men de ansvariga bagatelliserar utmaningarna på egen risk. Även om de flesta studenterna inte ratar svenska universitet helt och hållet kommer allt fler att vilja ta in utländska nätkurser i sina examina. De amerikanska toppuniversiteten har mycket starka varumärken och i ögonen på blivande arbetsgivare kan det smälla väl så högt att man har tagit ett knippe kurser vid Stanford som att man klarat av en hel utbildning i Skövde, Halmstad eller Stockholm. Antalet universitetslärare har ökat kraftigt i Sverige: ta inte för givet att den trenden fortsätter.

Vad är det för syn på kunskap som denna typ av resonemang utgår från? Vem gynnas av att fler anammar den synen, vilka intressen spelas i handen av att det är så här man talar om Högre utbildning, inte bara i Sverige utan i allmänhet. Om studenter tycker att det är trist med storföreläsningar, hur tänker man sig att en toppföreläsaren från ett känt Universitet i USA skall kunna nå fram till miljoner studenter över hela världen? Hur leder en sådan utveckling till att förmågan till kritiskt tänkande utvecklas? Och vad gör den med synen på utbildning? Vill hissa en stor varningsflagga här! Betänk dessutom följande:

Amerikanska universitet är inte reglerade myndigheter som de svenska. De har inte sin auktoritet i kraft av att vara godkända av staten utan endast tack vare sin kvalitet. Avnämarna har inga illusioner om att all utbildning är lika bra. Svenska högskolor som inte håller nivån kommer att leva mycket farligt, när nätkurserna blir fler och detta synsätt får allt större genomslag.

Amerikanska Universitet är FÖRETAG, med krav på ekonomisk avkastning. Om allmänheten, politikerna och studenterna samt samhällen över hala världen börjar köpa examina från ett och samma Universitet så gynnar det så klart det FÖRETAGET, men vad händer med den kollektiva förmågan till kritiskt tänkande? Vad händer med jordens ändliga resurser? Vad händer med tilliten, gemenskapen och det goda livet?

Jag har inga svar, men ser i alla fall ett behov samtal om frågorna.