Upp till kamp, för vetande och bildning.

Två artiklar från samma tidning, en från idag, en från första april 2012. Den ena handlar om ekonomi, och den andra om kunskap. Båda hänger ihop. Det är åtminstone så jag vill se på saken, att även om det skiljer ett år mellan dem, och även om de handlar om olika saker så finns det ett samband mellan dem. Sambandet stavas: KULTUR. Kultur är det som håller ihop samhället, det som förenar oss människor. Vi är del av kulturen, och kulturen är del av oss. Det ena går inte att skilja från det andra. Och kunskap hänger ihop med ekonomi. En strategi för att höja anseendet på läraryrket är att höja lönerna. Jag tror att det är en dålig strategi, för det sätter fokus på fel saker. Lärare ska bara den bli som vill söka och förmedla kunskap, den som vill lära och leva i lärandet. Det behöver inte betyda att lärare ska ha låga löner. Det handlar om prioritering, om vad som är hönan och vad som är ägget.

Man kan fråga sig vad som är enklast/bäst, att väcka lusten att lära hos någon som söker ekonomisk vinning, eller att premiera den som är uppfylld av en vilja att lära ekonomiskt. Vad skall komma först, och hur hänger dessa båda drivkrafter ihop? Den artikel som handlade om kunskap, som publicerades den förste april 2012, var författad av Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh. De leker med tanken om att Sverige var ett land där kunskap var vad man eftersträvade mest och först, inte pengar. Hur skulle det landet se ut?

I det landet skulle ingen finna sig i att skolor var fulla av mögel, att det regnade in eller att lärare undervisade i ämnen utan att vara behöriga. Man skulle kräva att intagnings- och lämplighetskraven för blivande lärare var höga och att de som tog sig igenom den långa och svåra utbildningen belönades. I ett sådant land skulle ingen ledighetsansökan behöva avstyras, eftersom ingen skulle komma på den befängda idén att ta sitt barn ur skolan för en nöjestripp.

Jag skulle vilja lägga till att i det landet skulle ingen drömma om att ta ut vinst från skolverksamheten, för det skulle ta fokus och resurser från lärandet och kunskapsutvecklingen. Att plocka resurser från skolan skulle vara närmast ett helgerån. Allt som gick att investeras i verksamheten skulle investeras, och allt fokus skulle ligga på det kunskapsmässiga utfallet.

Men i Sverige frågar lärarstudenter sin lektor eller professor vilka frågor som kommer på tentan, vilka kapitel de kan hoppa över och om de måste gå på föreläsningarna. De plagierar lärobokstexter och struntar i obligatoriska seminarier, varefter de anser sig orättvist behandlade när de blir underkända. Utan att skämmas skryter framstående personer över att de ”minsann inte brydde sig om skolan och se hur bra det gick ändå”.

Kanske är det lite av en nidbild, och jag är av uppfattningen att man bör fokusera mer på de positiva exemplen, men detta är en bild jag känner igen och tvingas konfrontera dagligen. Lite för ofta får jag hantera problem som bottnar i bristande lust att lära. Lite för ofta handlar min yrkesvardag om att stänga genvägar, om att förhandla med missnöjda studenter och om att locka till lärande. Min dröm är att få kanalisera lusten att lära hos dem som kommer till mig på högskolan. Min dröm är att få ägna mig åt lärande mer än kontroll och administration. Och jag skulle vilja slippa läsa om eller höra på människor som föraktar det som är min livsluft och det som ger mitt liv mening: KUNSKAP. Lusten att lära är det som tar mig från en dag till nästa, och det också en förutsättning för ett hållbart samhälle. Därför oroas jag av artikelns innehåll. Jag oroas över vad som håller på att hända, i praktiken i skolan och på universitetet. Kanske håller jag inte med om allt som artikelförfattarna skriver, och en del har förändrats sedan artikeln skrevs, men det är skrämmande mycket som pekar i fel riktning.

Här har lärare blivit något som det är pinsamt att erkänna att man är, eftersom man betraktas som en fårskalle eller som någon som kan lastas för skolans alla brister.

Den eskalerande oviljan att lära har gjort att svenska studenter befinner sig i internationell strykklass. Språkkunskaperna har på ett par decennier försämrats drastiskt, liksom allmänbildningen. En universitetslärare i historia får sätta av tid till att lära sina studenter saker som han eller hon själv lärde sig på mellanstadiet.

Det mest oroande är att språkkunskaperna är då dåligt utvecklade, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Korrekturläsare var ett yrke för bara några decennier sedan, idag är det på sin höjd något som bokförlag unnar sig, alla andra företag litar på tekniken, och i allt för många fall bryr man sig inte. Det börjar till och med bli så pass illa att man inte ens förstår problemet. Det är allvarligt, oerhört allvarligt.

Utvecklingen kan inte fortgå. Ett land vars invånare vägrar att förkovra sig är på sikt dömt till undergång. Det sägs att det är lätt att bära kunskap, men det är inte alltid lätt att inhämta den. Ofta är arbetet mödosamt och kantat av misslyckanden. Just för att det är svårt krävs en allmän uppfattning att det är eftersträvansvärt.

Bildningsignoransen måste stoppas, det kan och får inte vara en merit att inte kunna. Brist på kunskap leder till minskad insikt om vilka risker samhället står inför, och det gör att politiker tvingas till allt orimligare löften för att ens bli valda och få makten att förändra. Ett land som bryr sig mer om pengar än om vad pengarna kan användas till, det är ett land i fritt fall. Ett tomt land, med glimrande fasader. Ett land som riskerar att fall ihop som ett korthus.

Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.

Idag talar man om hur utbildning kan effektiviseras. På hur kort tid kan man tvinga studenterna genom skolan och den högre utbildningen? Till hur låg kostnad kan man få befolkningen ut i arbete och in i produktionen, av pengar? Det är den huvudsakliga drivkraften idag, ekonomin. Och då kan skolan betraktas som vilken verksamhet som helst, och då blir frågan om vinst obegriplig, men bara för den som inte ser skillnaden. Ett annat och mer bildningsfrämjande sätt att tänka skulle kunna vara, hur mycket kunskap och lärande kan vi få ut ur de år som eleverna och studenterna befinner sig i utbildning? Hur många böcker är rimligt att läsa, och hur mycket undervisning finns det plats för? Idag är det ekonomin som sätter ramarna för kunskapen, inte tvärt om. Och resultatet av ekonomiseringen, den tvingas vi alla leva med.

Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt. Annars lär vi tala om låga löner, betygsinflation och lärarflykt i det oändliga, utan att det blir bättre. Folkrörelser har skapats förr, när många ansett att något är fel. Det är dags att anta utmaningen. Det är tid att kräva ett samhälle som på allvar premierar kunskap.

Håller med författarna, det är dags att kräva ett samhälle som på allvar premierar KUNSKAP. Och det gör man inte genom att införa legitimationer eller höja lönerna, av den enkla anledningen att det finns ingen genväg till kunskap. Kunskap kräver engagemang som går på djupet och som tar tid. Sökandet efter vetande kostar på och är mödosamt. Men det är den värd, för belöningen man får när man har kunskapen i sin hand, när man vet och inser hur mycket som finns kvar att lära, den är ovärderlig. Utan kunskap förlorar livet sin mening, och samhället sin bas. Utan kunskap är vi inte längre människor, vi är robotar inställda på ekonomisk vinstmaximering, och så sådan står vi oss slätt mot riktiga robotar.

Ett land där pengar är det som sätts i första rummet är ett kallt land, ett land där medborgarna värderas efter sin ekonomiska status. Om det landet skriver Andreas Cervenka i SvD, och det är ingen vacker bild han målar upp.

”Skövde: En 63-årig kvinna har åtalats vid Skaraborgs tingsrätt för bidragsbrott. Hon har haft försörjningsstöd och vann i oktober i fjol 30000 kronor på lotteri, utan att redovisa vinstpengarna till socialtjänsten följande månad. Enligt åtalet har 7690 kronor felaktigt utbetalats och kvinnan har i förhör erkänt brottet. Tingsrätten bör få avgöra om fängelse är befogat, säger åklagare Anna Johansson. Påföljden kan bli upp till två års fängelse. (TT).”

Detta telegram kablades ut i veckan. Man kan ana att Åklagarmyndigheten laddat lunchrummets kylskåp med årgångschampagne i väntan på att fira denna karriärtrofé: äntligen en högtflygande storsvindlare som förpassas bakom lås och bom! Rätt ska ju vara rätt och vad skulle ett enkelt återbetalningskrav egentligen skicka för signaler?Att brott lönar sig?

Samtidigt, i en annan del av samma rättsapparat: de två viktigaste nyckelpersonerna som utreder investeringsbedrägerier väljer att hoppa av sina jobb på polisen respektive Finansinspektionen, rapporterar sajten Realtid.se.

Inte för att bedragarna direkt legat sömnlösa av oro så här långt. Att lyckas bli fälld för denna typ av brottslighet är nästan lika svårt som att bli träffad av en nedfallande utomjording att döma av statistiken. Därför är den också så lukrativ. Varje år luras tusentals svenskar på mångmiljardbelopp i olika aktiebluffar. Myndigheterna har mer eller mindre gett upp.

Vem tjänar på detta, på att den som har pengar också har all makt? Och vad gör det med oss och det samhälle som skall skydda oss från mänsklighetens mer djuriska sidor? Vad är det vi har skapat? Det är frågor som måste ställas, förr eller senare. Frågor som går att vifta bort, men vars konsekvenser vi alla förr eller senare kommer att tvingas leva med. Läs, och begrunda följande.

Varför gnälla om det här? Kanske för att det är en del av en mycket större trend som kan sammanfattas med följande formel: Litet brott=hårt straff. Stort brott=inga straff.

Ta historiens i särklass största bedrägeri. Ifjol avslöjades att en rad storbanker för egen vinning manipulerat den så kallade referensräntan Libor i London. Att kalla omfattningen av denna stöldhärva för astronomisk är att missbruka ordet. Vintergatan beräknas innehålla mellan 200 och 400 miljarder stjärnor medan Libor påverkar derivatkontrakt till ett värde av 350000 miljarder dollar.

Det handlar om ofattbara summor, och om dessa presenteras för en befolkning som saknar kunskaper, då riskerar problemen att accelerera. Då har vi som samhälle förvägrat oss det enda skydd vi skulle kunna ha mot problemen. Utan insikt om och förmåga till kritiskt analytiskt tänkande, vilket är vad man får i en kunskapsfokuserande skola (en skola som inte räknar betyg och examina, utan innehåll och vetande), riskeras allt som vi idag tar för givet. Och pengarnas makt är enorm. Följande är inget hot, ingen riskbeskrivning, det är en realitet.

Antalet banker och andra finansbolag som hamnat i rätten sedan 2008 är ytterst lätträknade, för att inte tala om hur många enskilda direktörer som ställts till svars. Nyligen avslöjade USA:s justitieminister Eric Holder varför. Banker kan inte åtalas för brott utan att äventyra världsekonomin. Too big to fail har blivit too big to jail.

Den som har tillräckligt med pengar kan i dagens samhälle köpa sig fri, eller vänta lite, inte ens det behöver bankerna göra för de är så pass mäktiga att bara hotet om att de skulle gå under gör att de slipper påföljd när missförhållanden eller olagligheter påträffas, om och när de nu gör det, för ingen granskar dem ju. Vad kan vi göra? Om vi börjar på ekonomis område håller jag med Cervenka om följande.

Hur skulle då en önskelista för ett friskt finanssystem se ut? Kanske så här: Det utgör oljan i det samhällsekonomiska maskineriet och inte tvärtom. Det bidrar till att producera verkliga och uthålliga värden och inte tomma spekulationskalorier. Det skapar inte oacceptabla risker och är motståndskraftigt. Faller en faller inte alla. Sist men inte minst: misstag får konsekvenser. Helst för de som begått felen och ingen annan.

Den gångna veckan blev en påminnelse om hur långt ifrån detta vi är idag. Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem slog efter Cyperndramat an en ny ton för den framtida krishanteringen. Det enda sättet att skapa en sund finanssektor är att de som tagit risker och förlorat även får bära konsekvenserna, slog han fast. Det ängsliga medberoendets tid är över.

Vägen dit är lång, och den kräver att kunskapen och bildningen uppvärderas, inte bara i skolan och den högre utbildningen, utan i samhället som helhet. Pengar kan och får aldrig bli ett mål i sig, för det leder till fruktansvärda konsekvenser och enorma risker. Kunskap däremot både kan och bör vara det högsta goda, och det är ett mål helt utan risker. Det kommer kanske att kosta lite, men det är en utgift som samhället kommer att kunna räkna hem hur lätt som helst. Sökandet efter kunskap är som träning, det ger färdighet och gör det enklare att prestera i framtiden. Med pengar är det precis tvärt om, det mer att likna vid doping, en snabb väg till framgång som leder till problem och är förknippat med okända risker.

Upp till kamp, inte mot kapitalet, utan för bildningen och kunskapen. Vetande är målet, och medlet kan vara pengar, men det får aldrig bli tvärt om.