Dagens Nietzsche. Auktoritet, religion och folkvilja

Det som hänt här i helgen i det socialdemokratiska partiet är djupt problematiskt, oavsett vilket perspektiv man betraktar händelserna från. Det vi har fått bevittna är den tomhet som råder i politiken. Det handlar om röstfiske och jakt på mandat och makt. Inget annat. Inget annat, låt de orden och dess innebörd sjunka in. Politik är bara yta, ett spel. Problemet är att det spelet trots allt får konsekvenser. Därför handlar det inte bara om yta. Politik är liksom livet och kultur, yta. Det vi bevittnat i medierna är just detta, att det finns inget ädelt djupt där inne, ingen kärna av högre mänskliga kvaliteter i maktens korridorer. Det finns bara människor, vilka är som alla andra, men som vill få oss att tro något annat. Och kultur, samt dynamiken mellan individ och kollektiv. Där i mellanrummen blir samhället till. Dags att inse det, och hög tid att lära oss hantera konsekvenserna.

Vi kan välja två vägar här, antingen accepterar vi detta och gör det bästa av situationen, eller också fortsätter vi leva i villfarelsen om att ledarna befinner sig ovanför alla oss andra för att därifrån, med god överblick tar beslut och gör det som är bäst för folket som helhet. Jag förespråkar det förra. Vill se en annan politik än dagens, som inte lever upp till sin potential, just för att den bedrivs i ett slags villfarelse. Vill också se satsningar på och en uppvärdering av humaniora, för där finns kunskap och potential att hantera situationen. Stöd för dessa tankar finner jag hos Nietzsche. Han skriver i dagens citat om staten och religionen.

För att i korthet upprepa det redan sagda: en förmyndarbetonad regerings intresse går hand i hand med religionens, och när den senare börjar dö ut skakas också statens grundval. Tron på en gudomlig ordning i det politiska, på ett mysterium i statens existens, är till sitt ursprung religiös: tynar religionen bort förlorar staten ofrånkomligen sin forna Isis-slöja och väcker inte längre någon vördnad.

Här finn en del av förklaringen till den situation vi nu har i politiken. Slöjan som tidigare gav politikerna makt och inflytande och dess ord större tygnd är borta. Tro kan försätta berg, och så länge som tron på politikernas makt var stark och utbredd laddades politikernas ord med agens. Idag när de ena blocket gör vad man kan för att avskaffa politikens makt och inflytande, och det andra blocket drömmer om fornstora dagar, samtidigt som religionen tappar mark och samhället sekulariserats, uppstår ett vakuum. Eftersom makt alltid bygger på ett slags villfarelse, och ytterst bottnar i den breda massans handlingar, förlorar politikerna makten i samma stund som vördnaden för dem försvinner.

Folkets suveränitet tjänar närmare besedd till att förjaga även den sista tron och övertron på dessa känslors område; den moderna demokratin är en historisk form av statens förfall.

Nietzsche var en seismograf, som läste av och som förstod. Har var bara tidigt ute, och först idag visar det sig att samhället faktiskt fungerar på det sätt som han redan vid förra sekelskiftet visste. Kulturella processer tar dock tid, och det förfall som inte ens inletts i slutet av 1800-talet får först nu sitt fulla genomslag. Kultur är förändring, men vissa förändringar går oerhört trögt. Och så länge som tron på politikens makt finns kvar kommer politiker att ha makt, men i samma stund som förtroendet rasar försvinner makten. Det ser mörkt ut i Sverige och Europa just nu, men kanske är det då som hoppet är som störst?

- Det perspektiv som öppnas av detta garanterade förfall är dock inte i alla avseenden olycksdigert: människans klokhet och egennyttighet är de bäst utbildade av alla hennes egenskaper; när staten inte längre uppfyller de krav dessa krafter ställer kommer den ingalunda att avlösas av kaos, utan en än mer ändamålsenlig uppfinning än staten att segra över staten.

Kanske, kanske. Låt oss hoppas. Men för detta krävs en annan syn på skola och utbildning än dagens! Kunskapen, och eleven/studenten i centrum. Det saknas tillit till lärarens vilja att utveckla kunskap tillsammans med studenterna. Politiker måste lämna skolan ifred, för där och endast där finns potential att utveckla vetande. Och det är kunskap och insikt som saknas. Bara så kan en ny styrelseform uppfinnas, med stöd i kunskap om hur människor och makt fungerar. Humaniora har fått ta en massa styrk genom åren, men det är där kunskaper om samhället finns. Kulturvetenskap lär oss hur vi fungerar och vad som är möjligt att göra. 

Hur mycken organiserande makt har mänskligheten inte sett dö bort - till exempel stamsamhället, som i årtusenden var betydligt mäktigare än familjen, ja dominerade och skapade en ordning långt innan denna kom till stånd. Själva ser vi nu den viktiga rätts- och maktprincip som bygger på familjen, den som härskat så långt romerskt väsen räckte, bli allt blekare och kraftlösare.

Makt är ett mäktigt vapen, men det är alltid tveeggat och ju större makt, desto högre risk. Samtidigt måste det till makt för att få tillstånd förändring. Och det är där som behovet av kunskap visar sig, och nu talar jag inte om något slags socialt ingenjörskap, tvärt om. Kunskap handla inte alltid om det man vet, ofta är det minst lika viktigt att veta vad man inte vet. Humaniora handlar till dels om att identifiera gränserna för vetande, om att sprida förståelse för vad som faktiskt är möjligt att göra i och med ett samhälle. Och det är kunskaper som vi behöver nu för att bygga ett nytt samhälle. För att uppfinna nya sätt att organisera mänskligt liv, på långsiktigt hållbara sätt.

På samma sätt kommer ett senare släkte se staten bli betydelselös på stora delar av vårt klot - ett perspektiv som många nutidsmänniskor knappast kan se fram mot utan skräck och avsky.

Var detta inte vad neoliberalismen handlade om? Var det inte detta som Reagan och Thatcher försökte genomdriva, och var det inte just skräck och avsky som detta sätt att leda gav upphov till? Alla håller inte med, men den politik som fördes av dem och andra gick ut på att avveckla staten och minska politikens makt över människors vardag. Det tror jag alla kan vara hyfsat överens om. Lyssna då till Nietzsche.

Att medvetet arbeta på att sprida och förverkliga det framtidsperspektivet är dock en annan sak: man får ha mycket förmätna tankar om sitt förnuft och förstå historien knappt till hälften för att redan nu vilja lägga hand till plogen - när ännu ingen kan peka på de sädeskorn som sedan kommer att strös ut på vår sönderslitna jord.

Framtiden är alltid en öppen fråga, och därför är det så oerhört viktigt att närma sig den mer respekt. Många barn har kastats ut med badvattnet under 1900-talet, och konsekvenserna av detta har varit genomgripande. Ofta har det blivit bra, men ibland har det lett till katastrofer. Det skulle kunna förhindras, om och med bättre kunskaper om människan och kultur. Satsningar på teknik kanske behövs, men utan motsvarande satsningar på humaniora riskerar tomheten att växa. Livets mening kommer inifrån, den skapas av oss tillsammans. Det behöver vi förstå, och gör vi det kan vi bygga något gemensamt igen. Och det är vad vi nu måste, för vi kan inte som Nietzsche kunde, hoppas på att förändringstakten skulle förhala det oundvikligas ankomst.

Låt oss alltså lita på att "människors klokhet och egennytta" ser till att staten förblir bestående ännu ett gott stycke tid och att överivriga och överilade halvvetandes förstörelseförsök slås tillbaka!

Klokheten finns kvar, och den fungerar fortfarande. Men den gör det inte av sig själv, för att kunna komma mänskligheten till gagn krävs att den vårdas. Framtiden ligger i våra händer, på gott och på ont. Vi kan ta den insikten till oss, och göra något klokt av den. Eller också fortsätter vi på den inslagna vägen och överlåter politiken till dem som idag har hand om makten, fast det verkar inte speciellt klokt. Demokratin är aldrig starkare än vi gör den.