Dagens Nietzsche, om lärande mellan

Om lärande, vetenskap och kunskapsutveckling handlar denna bloggpost. Det är verkligen i ropet dessa dagar (se DN och Brännpunkt idag) kanske för att Socialdemokraterna kongressar? Skolan verkar, med rätta, bli en av valets 2014 stora frågor. Åsikterna är många, och olika pedagogiker och styrelseformer används som slagträn i debatten. Även jag har åsikter, men jag tror allt mindre på att någon enskild åtgärd kan komma att förändra resultatet. Lärande fungerar inte på det sättet, det går inte att beställas fram. Lärande är en ömtålig vara som lämpar sig illa för att strida om.

Insikt om lärandets fragila natur och egenskaper, och om vad som driver sökandet efter vetenskaplig kunskap, får jag från Nietzsche. Eller snarare, ingångar till samtal om lärandets och kunskapens gåta, hämtas från Nietzsche. Det handlar om filosofi, om sökande efter svar, inte om, sanningsanspråk. Teori är verktyg att tänka med hjälp av, inte sanning. Viktigt!

Vetenskapens framtid. - Vetenskapen skänker den som arbetar och söker i den mycket nöje, den som pluggar in dess resultat mycket ringa.

Här finns en del att tänka på, för alla som vill förstå lärandets mekanismer. Jag stör mig ibland på pedagoger som talar lyriskt och nästan religiöst om människan som ett lärande subjekt, för det är en maxim som bygger på en stor missuppfattning. Människan kan inte undgå att lära, däri är jag helt enig, men det betyder inte att allt lärande är bra och nyttigt. Väldigt mycket lärande handlar om tillägnande av dåliga vanor, som rökning till exempel, eller droganvändning. Eller behärskande av spel, i komplexa virtuella miljöer som upptar det mesta av individens vakna tid. Visst finns det spin-off-effekter där, men det handlar om egenskaper som kan fås även på andra sätt. Nåväl, lär sig gör alla, utan undantag, ständigt. Varje dag är på det sättet en dag av lärande. Men hur mycket bokligt kunskap tillägnar man sig? Det är den för samhällets fortlevnad viktiga frågan. Och om den handlar det inte alltid i samtal om lärande.

Lusten att söka kunskap, och glädjen i att utvidga sitt vetandes universum, om det skulle jag vilja att pedagogik handlade mer. Och om sådana aspekter av lärande skulle jag önska att debatten om skolan handlade mer. Idag är det lite för mycket fokus på katederundervisningens för och nackdelar, om läxor eller inga läxor. Lärande och kunskapsutveckling är oändligt mycket mer komplext än så. Undervisning och skola, men även högre utbildning och vetenskap handlar idag allt mer om form, och allt mindre om innehåll. Utvärdering och kontroll är mantrat som ljuder, målformulering och kvalitetssäkring. Vägen mot målet har förvandlats till en formalitet. Arbetet och sökandet, som Nietzsche fäster stor vikt vid hamnar i ett slags lärandets radioskugga. Kunskapen blir lidande av detta, när kampen handlar om formerna för lärandet, och inte om dess innehåll.

Men eftersom varje viktig vetenskaplig sanning efterhand måste bli vardaglig och allmän upphör också detta ringa nöje: så som vi för länge sedan slutat glädja oss vid inlärandet av den så beundransvärda multiplikationstabellen.

Formalisering, effektivisering och fokus på målen gör att allt det som är viktigt försvinner ur fokus. Och när den känslan sprider sig i samhället, då riskerar kunskapen att allt mer behandlas som en vara. Förhoppningsvis är vi inte där än, men vi är nära, och risken att vi hamnar där är uppenbar. Speciellt om få verkar se faran och problemen. Lite mer Nietzsche, lite mer frihet, lite mer fokus på sökande, och bejakande av lust. Det är vägen fram, fortfarande. Alltid. Lyssna på Nietzsche, reflektera.  

Om då vetenskapen i sig själv ger allt mindre glädje och förtar allt mer av glädje genom att göra all trösterik metafysik, religion och konst suspekt: så utarmas den stora lustkälla som mänskligheten har att tacka för nästan all sin mänsklighet.

Här ser jag ytterligare ett av alla skäl som finns för ett lärosäte att inte göra sig av med humaniora. Här finner jag alla skäl jag behöver för att arbeta mot specialisering (som leder till mer av plugg) och för bredd, vilket är en viktig förutsättning för oväntade möten mellan, och här kan och får man fylla i vad man känner för. Det viktiga är inte vad, utan att möjligheten hålls öppen. Lärande kräver mindre kontroll, och mer frihet. Mer fokus på vägen, och mindre på målet, bara så kan lusten i lärandet hållas levande. För att dels inse detta, dels kunna dra nytta av denna insikt, krävs följande.

Därför måste en högre kultur ge människan en dubbelhjärna, så att säga två hjärnkammare, en för att uppta vetenskap, en annan för att uppta icke-vetenskap: liggande bredvid varann, utan sammanblandning, skilj- och stängbara; det är ett hälsokrav.

Lusten att lära växer i mellanrummen, mellan det formella och det fria. Båda aspekterna är LIKA viktiga, och förutsätter varandra. Det är i mellanrummen som kunskapen växer till sig, okontrollerat. Därför är minskad kontroll vägen fram, inte ökad. Både humaniora och naturvetenskap, både konst och vetenskap. Både och, inte antingen eller. Den enda vägen leder alltid fel. 

I den ena ligger kraftkällan, i den andra regulatorn: illusioner, ensidigheter, lidelser får stå för upphettningen, med hjälp av en genomskådande vetenskap får de negativa och farliga följderna av en överhettning förebyggas.

Jag hör skratten eka. "Hör på token", ropar Björklund och hans anhang, vilka förespråkar mer kontroll, fler utvärderingar, mindre utrymme för improvisation och mindre tillit till enskilda lärares förmåga och omsorg om elever och studenter. Systemet, det perfekta systemet drömmer man om, som matar in ungdomar i ena änden, och i den andra kommer fullfjädrade vetenskapsmän ut. Skratta ni, men det fungerar inte. Det är en väg som ger upphov till leda, och att formalisera kunskap är det samma som att ta död på lusten att lära. Det perfekta systemet fastar i sin form, stelnar och dör. System för lärande måste ständigt brytas upp för att förbli vitala. Bara så kan en lust att lära, även boklig kunskap väckas. Bara så kan bildning främjas, mellan och med en öppenhet för och bejakande av det oväntat oväntade.

- Uppfylls inte detta krav av en högre kultur kan den mänskliga utvecklingens fortsatta förlopp nästan säkert förutsägas: intresset för sanning upphör ju mindre lust den skänker; illusioner, villfarelser, fantastik återtar, eftersom de är lustbetonade, steg för steg den mark de en gång behärskat: vetenskapens förfall, ett återfall i barbari blir nästa följd; som Penelope får mänskligheten än en gång börja väva på den väv den i nattens mörker har förstört. Men vem garanterar att den än en gång får kraft att göra det?

Vägrar tro att jag är ensam om att se faran. Räknar med att vi är många som insett det kloka i Nietzsches ord, och att den samlade kraften i den rörelse som alla vi som vill se mer lust i lärandet och som tror på frihetens undergörande verkan, skall bära tillräckligt långt för att ta oss över den avgrund som just nu håller på att öppna sig under våra fötter.

Lite mer lek, lite mer tillit. Mer fokus på det som händer under kunskapsresans gång, och mindre på målet. Lite fler möten, över gränser. Lite fler samtal, och mindre debatt. Vad hände med glädjen i skolans och utbildningens värld?