Sveriges infrastrukturskuld

Läser ett högintressant inlägg på Brännpunkt idag. Svenskt Näringsliv pekar där på något viktigt, även om jag ser andra lösningar på problemet. Viktigt dock att tala om det som i debattartikeln omnämns som Sveriges infrastrukturskuld. 

En rad kärnfunktioner i ett modernt samhälle förutsätter en väl fungerande infrastruktur. Det handlar inte bara om hur vi reser och kommunicerar utan också om bland annat säker vatten- och energiförsörjning. Forskningen visar att investeringar i infrastruktur ger god avkastning i form av högre ekonomisk tillväxt. Dessutom finns viktiga miljöaspekter.

Men på en rad områden har satsningarna varit för små. För att få ett grepp om storleken på underinvesteringarna har Svenskt Näringsliv låtit konsultbolaget WSP utreda frågan. Utredningen visar att Sverige har byggt upp en infrastrukturskuld på omkring 300 miljarder kronor. Detta är inte hållbart.

En svindlande summa. Det är inte hållbart, inte på något sätt. Någon borde göra något, ingen tvekan. Intressant att få ta del av Svenskt Näringslivs tankar. En viktig iakttagelse, för om företagen börjar märka av problemen då finns det tyngd bakom orden.

För att amortera Sveriges infrastrukturskuld fram till år 2025 måste de samlade investeringarna i infrastruktur fördubblas. Med nuvarande nivå på investeringarna kommer infrastrukturskulden att fördubblas fram till 2025. Detta kan tyckas vara en teoretisk räkneövning men eftersom BNP är ett mått på ekonomisk aktivitet är den högst relevant.

Enkelt uttryckt innebär en fortsatt ökning av BNP ett större behov av infrastruktur. De problem vi upplever i dag kommer att bli än mer påtagliga.

I grunden är investeringar i samhällets infrastruktur en av statens absoluta kärnuppgifter. Varför har då dessa investeringar under lång tid prioriterats ned?

Håller med om att infrastrukturinvesteringar är en viktig uppgift för staten. Men mina argument för detta och min syn på vad staten är och hur den ska finansieras skiljer sig från Svenskt Näringslivs uppfattning. Jag tror inte att ökad privatisering och bolagisering är en lämplig väg fram. Svenskt Näringslivs förslag går grovt sett ut på att någon annan ska betala, vilket är just vad man ser som problemet. Liknelsen med styrelsen för bostadsrättsföreningen som får ta emot medlemmarnas jubel när avgifterna sänks, men som får problem när det uppstår fuktskador som måste åtgärdas NU, är talande. Lösningen kan dock inte, menar jag, vara att lösa problemet genom att privatisera vägar och spår. Det skulle vara lite som att bostadsrättsföreningen säljer sina bostäder och sedan hyr dem.

Problemet med infrastrukturskulden är stort. Sverige kommer att få allvarliga problem på flera kärnområden, områden som vi tar för givet att de fungerar, om inte mer pengar satsas. Därför gäller det att vara pragmatisk.

Låt företag som vill verka i Sverige, liksom medborgarna via skattsedeln, vara med och betala för tjänsterna som man är lika beroende av som alla andra. Det vore en pragmatisk lösning, som dessutom främjar integrationen av landets delar och aktörer. Det är allmänt bekant att det man betalar för det bryr man sig om mer än det man får gratis. Och om företagen är med och betalar för vägar, spår och IT-nät då ökar inflytandet över vad som ska prioriteras.

Skatteplanering som går ut på att betala så lite som möjligt för att få så mycket som möjligt, eller om att tjäna pengar i Sverige och hämta ut vinsten där skatten är som lägst eller att helt enkelt gömma vinsterna i ett land där det finns banksekretess. Det är inte hållbart, bara lönsamt på kort sikt.

Det handlar om ansvar, och det tycker jag inte att debattartikeln handlar om. Att ta ansvar kostar på, men tankarna som Svenskt Näringsliv presenterar handlar om mer av det som gav upphov till problemen. Någon annan ska betala. Det fungerar inte, är inte hållbart att tänka så. Den typen av lösningar är utopiska önskedrömmar om en kaka som både kan ägas och ätas.

Viktigt dock att ordet INFRASTRUKTURSKULD lanseras, vilket gör det möjligt att tala om problemet i ekonomiska termer. Ett pedagogiskt ord som visar vad det handlar om. Satsningar på infrastruktur är ingen kostnad, det är en nödvändig investering. Först när tillräckligt många inser det kan arbetet med att hitta lösningar som är hållbara börja. Och hållbart blir det först när delaktigheten är bred, och ägandet och ansvaret kommer underifrån.

Kanske kan man även tala om det som händer i skolan och forskningen i termer av ett slags utbildningsskuld. Problemen vi ser idag kommer inte att kunna lösas utan rejäla investeringar, och kollektiv omsorg.